Vallpojkar

I
Jag hade läst i skolan
— jag var visst elva år —
om herdegossen David,
som vallade sin faders får
på höjderna kring Betlehem
och hur han förde dem
till bäcken ned att dricka
och hur han ständigt bar
en slunga i sin väska
och släta stenar i sin hand
han hittat uti bäckens sand.

Jag läste det och tänkte då:
Om jag en gång också
som David finge gå
och valla kor och får!

Och dagen kom! En sommardag:
när bärgningstiden var förbi
så skulle fyra pojkar i vårt lag
få herdegossar bli.

II
Till ängarna vid Röslon
vi förde våra kor i vall,
till markerna i Sorvist
långt bortom Matapall.

Där invid järnvägsvallen
låg kornas betesmark,
ett fält med långa tegar
täckt med en gröda god
och mitt på en av tegarna
en gammal lada stod,
till hälften fylld med hö uti,
en tummelplats, ett paradis
för oss att leka i.
     I sänkan nere vid skogens bryn
bak videbuskarnas häck
hördes det sakta sorlet
av en liten bäck.

III
Över kreatursflocken
höll vi en vakande blick.
Men det gavs ock stunder
då vi leka fick.
Vi kastade pil mot ladans vägg
och klättrade upp på dess tak
och lekte kurra gömma
i ladans doftande hö.
Vi kastade bank mot käglor
och ofta vid dikeskanten
satt vi och spelade kniv.
När tågets gälla vissling
hördes från Kovjoki hållet
sökte vi fram vår väska
ty då var det frukosttid.
Vi satte oss ned i det gröna
och åt vår enkla kost:
en flaska mjölk fanns alltid med
och smörgåsar plockades fram
ur prasslande papper,
stundom några skivor korv
eller ett stycke kött.
Festligt var det att hitta i väskan
ett ägg, en pannkaksbit eller plättar.
     På eftermiddagen lade sig korna
att vila förnöjda i gräset.
De järmtade lugnt
och njöt av solen och värmen.
Vi kunde då röra oss fritt
i markerna intill fälten.
Ofta sprang vi till bäcken
där vattnet sorlade dagen lång
och glittrade mellan buskarnas rad.
Med snaror, gjorda av strån,
försökte vi fånga små gäddor
som makligt låg och solade sig
i den krusade bottensanden,
där ljus och skuggor växlade
i ständig lek med varann.
Jag trivdes bäst i detta
porlande, glittrande rike,
fullt av hemliga röster.
Vad sade det klara vattnet
när det gav en vänlig puff
åt stråna vid vattenbrynet?
Vad tänkte stjälkar och blad
om detta glada vatten
som ständigt hade så bråttom?

Från vilka nejder kom det
och vart bar dess slingrande färd?
Vita seglade sommarmolnen
högt över våra huvuden
och utan att lyfta upp blicken
kunde vi följa skyarnas tåg
i bäckens speglande vatten.
Snabbt gled deras skugga fram över fälten
— ibland försökte vi springa ikapp med dem —
och efter en stund
försvann de bortom skogens mur.

IV
När klockan blev fem på kvällen
ville vi alla gå hem,
både de mätta korna
och vi, som vallade dem.

Vi gick till laduknuten
efter vår väska och rock
och skällkon tog plats i täten
tätt följd av hela sin flock.

I handen bar vi ett videspö
för att hålla korna i pli
och över vår axel hängde
en väska med någonting i.

Vad hade vi i vår väska?
En hade sin slunga där
och några släta stenar
han hittat vid bäckens rand
som herdegossen David
en gång i Juda land.
En hade snickrat pilar
av enens sega stam
i och ur den tredjes väska
stack gummistritsan [slangbellan] fram.

Vad bar då jag i min väska?
O, hade jag vetat det då
så hade ej vägen varit
så lång och tung att gå!
Vad bar jag i min väska?
En gåva, den största, bästa
ett mänskobarn kan få:
ett strängaspel, osynligt,
en gyllne lyra med strängar
som jag snart skulle spela på.