Brudholmarna i Vexala
skärgård, en flyktig erinran.

av VILHELM NYBY.

Sekler lagts i tidens svarta gömma
och förvisso värre äventyr
skakat oss, men dock skall vi ej glömma
Brudholmssägnen, hur än tiden flyr.

Ut på havet någonstans från söder
seglar friskt en båt med två ombord.
Deras ungsvenskhjärtan heligt glöder
kärleksvarmt och längtar efter jord.

En dag blåser upp en kuslig nordan
och de länsar skyndamt mot ett skär,
där en sällsam lycka når fullbordan
tyy de två varandra trohet svär.

Stormen rasar vild men deras drömmar
om en kristlig vigsel och en präst
värmer dem likt solens strömmar.
En dag når dem Hungern såsom gäst.

Flickan kallnar trygg i gossens armar
medan starka böner gå till Gud.
Skummet yr och nordanstormen larmar
när hon vigs till evighetens brud.

     — Så fick skäret då sitt namn av henne
som blev brud i kala klippors hägn.
Tiden gått men städse minns vi denne
grymma, vackra Brudholmssäg´n