Brudholmarna.
(Nykarleby skärgård).

På den tiden, när påven i Rom härskade över världen och katolicismen ännu var vårt folks religion, byggdes i Pedersö den första och då ännu enda kyrkan i hela svenska Österbotten. Då måste allt folket färdas till Pedersö, för det mesta med båt, ty landsvägar funnos inga, om de ville lysas och vigas, låta barnen döpas och de avlidna begravas.

Kyrkan, helgad åt Sankt Petrus, var själv liten och oansenlig till det yttre, där hon stod på sin kringflutna holme. Kyrkfönstren voro små, men smyckade med grant målade bilder av den heliga jungfrun och apostlarna. I dess inre såg man mångahanda bilder och beläten och all den grannlåt, varmed katoliken älskar att pryda sina gudshus. Och det ligger ju intet ont däri, blott man ej tager tecknet för saken och för den förgängliga bilden förgäter den odödliga anden.

En vacker söndagsmorgon 1468, mitt i högsommaren, kommo tre stora och långa kyrkbåtar från Vöråsidan, styrande för sakta vind genom Nykarleby skärgård åt Pedersö till. Det var brudfolk med ståt, och alla voro de muntra och glada. Mat och dryck hade de med sig i stor myckenhet. Brännvinet saknades väl ännu på den tiden, men i stället hade man hembryggt öl och mjöd, enligt förfädrens sed bryggt på porsris och försatt med honung för att förtaga bäskheten.

I bakstammen av den främsta båten sutto brud och brudgum högtidsklädda bredvid styrmannen. Spelmannen satt i framstammen och spelade på sin fedla, och brudtärnorna sutto glada i hågen och sjöngo, medan brudsvennerna grepo till årorna. Det mojnade av allt mer och mer, och vadmalsseglen hängde slappa ned långs masten.

„I dag hinna vi ej fram till mässan i Pedersö“, sade styrmannen i brudfolkets båt och blickade förargad omkring sig. „Men där ha vi ju Karleby skärgård, och kanske lägga vi här i land och bida till morgonen, då vi kunna fortsätta seglatsen, utan att behöva anstränga oss med rodd“.

„Se, se“, sade bruden, „där ligga tre vackra holmar tätt bredvid varandra i en rad, rätt ut i havsbandet. Låtom oss lägga till vid den största och taga vårt nattläger där, efter det nu en gång så tokigt måste vara!“

„Må gå“, sade styrmannen.

Alla båtarna lade nu till vid den största av de holmar, som vi nu kalla Brudholmarna. Under skämt och skratt gick man i land.

„Låtom oss nu fira bröllop på förhand“, ropade den yra och överdådiga brudgummen, enda sonen till storbonden på det rika Ulfs. „Hej, fram med ölstånkorna och dansen i gång!“

Såsom brudgummen önskade, blev det. Och där blev liv på holmen. Dans och drickande i övermått och slagsmål mot slutet, såsom seden varit och tyvärr ofta ännu är i Österbotten, när det heta blodet råkar i häftig rörelse.

Den unga Anna, bruden, tyckte ej om det vilda gelaget. Icke hade hon tänkt sig sin bröllopsdag firad på detta vis i sus och dus mitt ute på det vida havet. Men — vad kunde hon göra? Hennes fader, styrmannen, var den förste som grep till ölstopet och som snabbast såg bottnen på detsamma. Modern var död för många år tillbaka.

Så förgick dagen.

Solen sjönk redan bortom granar och alar. Allt låg dock havet stilla och lugnt, liksom lyssnande till människobarnens vilda larm där uppe på skäret. Men skyarna summo i rosenrött, och bekymrad blickade Anna, som ensam ej deltagit i dansen och dryckeslaget, mot himmelens rand i öster.

„Båtarna böra göras väl fast och flyttas i lä“, sade hon till sin fader. „Himlen är blodröd, och vi få storm österifrån i natt“.

„Prat!“, sade fadern. „Aftonrodnad, vacker natt. — Se här, tag dig en duktig klunk ur stopet! — Rider dig den onde, flickunge, som ej vill dricka din gamle far till på din bröllopsdag?“

„Ännu har ej mitt bröllop stått innan prästen lyst välsignelsen över oss“, sade dottern undvikande och försökte skjuta undan ölstopet, som den rusiga fadern med våld ville föra till hennes mun.

„Vad pratar hon för slag, allerkärestan min?“ ropade nu i sin tur fästmannen. Drick nu vid de elva tusen jungfrur, eller . . .“, och den överlastade älskaren ville med våld tvinga den modiga flickan att följa faderns exempel, medan denne liksom ett djur, sörplade i sig ölet, så att skummet stod honom om det grånade skägget.

„Låten mig vara!“ sade Anna lugnt men bestämt och blickade sin rusiga brudgum stadigt i ögonen. „Allesamman borden I skämmas, och far och du främst, att på detta vis fira söndagen och min och din hedersdag, eftersom ni ju en gång vill ha den till i kväll.“

„Anna har rätt, det är verkligen oanständigt“; sade nu en av flickorna, Nygårds Karin, brudens barndomsvän, och slet sig med det samma lös ur ringen. „Kom, låtom oss höra upp med allt detta och lägga oss till ro för att i morgon bittida friska och utvilade fortsätta färden.“

Alla flickornas böner och föreställningar voro dock fåfänga. Det vilda livet fortfor, tills både män och kvinnor i sömn och rus sjönko ned här och där på holmen.

Anna och Karin gingo arm i arm ned till stranden för att se om båtarna. De fruktade nämligen, att en storm skulle blåsa upp i dagningen. Fåfängt försökte de dock under de övrigas hånskratt, att röra de tunga farkosterna och flytta dem i lä. Lika fåfänga voro deras försök att väcka det rusiga folket till sans och medvetande. Tysta och bekymrade satte de sig på stranden, lyssnande med oro till dyningen, som sakta bröt sig mot holmens stenar.

„En ogudaktig natt“, viskade Karin till Anna. Så vilt trodde jag ej att våra fäder och bröder skulle kunna bete sig, som de gjort i afton. Det riktigt svider en i hjärtat att se dem ligga här såsom djur i sitt elände, när de som bäst borde vaka med bön till helga Guds moder och hennes son, att de måtte beskydda er, nygifta, och oss alla till fara och fördärv.

„Gud vakar ju och hans helgon och englar stå oss nära“, sade Anna. „Minns du ännu, Karin, vår vackra aftonbön, som min moster Agneta under ett av sina besök lärde oss, när vi bägge ännu voro små, den som de fromma systrarna i Nådendal bruka bedja, när de gå till sängs. Låtom oss åtminstone turvis vaka, ifall stormen kommer och här blir än mera nöd på färde.

„Ja du har rätt Anna,“ sade Karin glatt, „det skola vi göra, vaka du nu först, så skall jag blunda ett litet grand”.

De två flickorna knäföllo på stranden och läste med knäppta händer nunnornas bön. Bottenhavet porlade vid stranden. Granar och alar susade svagt för den begynnande nattfläkten. Tydliga och klara ljödo bönens vackra ord i den stilla natten:

„Guds högra hand betäcke mig!
Jesus söve och väcke mig!
Jesus, som på korset stod,
giv oss en rolig natt och god!
Helga Guds moder, bed för vår ro!
Helga Guds ande, signa vårt bo!
Tolv Guds helgon, varen oss när!
Tolv Guds englar, vakten vår säng,
två vid hand och två vid fot,
två vid varje ledamot!
Två oss söve, och två oss väcke,
två oss hjälpande händer sträcke,
till Guds ljuvliga paradis!
Högsta Guds engel går kring vårt hus,
han bär två förgyllda ljus,
han har boken i sin hand,
han har Jesus i sin famn.
Så somna vi i Jesu namn!“

Så bådo flickorna. Därpå lade sig Karin till vila med huvudet i Annas sköte. Fram mot midnatten väcktes hon av Anna, som i sin tur lade sig till ro, slumrande lugnt och stilla, såsom oskulden sover. Men stackars Karin orkade ej vaka. Snart somnade även hon vid väninnans sida, trots sitt löfte och sina goda föresatser.

Så sovo då alla på skäret. Men himlen mulnade till mer och mer. I dagbräckningen blåste där opp en vinande nordost. Vita böljor rusade upp mot holmarna.

Och det vart ett herrans väder. En storm, sådan som denna, kom man ej ihåg i mannaminne. Varenda farkost på Bottenhavets kuster slogs den natten i spillror. Stormen vräkte hela skogar omkull och rasade med hejdlös häftighet över hela Europa, och med fasa och förfäran antecknade munkarna i sina klosterkrönikor denna dag.

Med denna storm slutar vår berättelse. I stormen förgingos vårt brudfolk och följe. Och därför heta holmarna ännu i dag  B r u d h o l m a r n a.

(Eft. Gånge Rolf).