Prolog vid sommarfesten på Grisselön, söndagen den 24 aug. 1958

Av Vilhelm Nyby

 Ett fartyg stävar fram med många knop 
och mänskor strömmar över däcken
De pratar, skrattar, stundom hörs ett rop.
Men längre akterut i skydd och lä
En liten mänskoklunga
står blickande tillbaka emot land.

I klungan ses mest åldringar,
som lutar sig mot fartygsräcken.
Nån sträcker darrande en skrumpen hand
tillbaka längtansfullt mot denna kust
som just nu i soldis
sjunker undan — sakta.
Där fuktas månget ögonpar,
där gråter något hjärta

På fördäcket helt invid båtens stäv
En ensam yngling står. Han blickar
ej bakåt kusten som man lämnat,
utan framåt, framåt emot okänt mål.

Han sträcker också sina händer,
ej bakåt mot detta som man lämnar,
men framåt, uppåt, emot sol och hav,
mot drömda lyckoländers horisont,
mot okänt äventyr, mot fartens tjusning,
mot glädjen i att vara ung – och mänska.

Vårt liv är blott en fartygsfärd.
Vid stäven står man gärna
så länge man är ung.
Man låter äventyrets friska vind
slå saltskum mot en hettad kind.

En dag drar vi oss alla akterut.
Då söker vi oss helst i skydd och lä
och ser ej blott mot kusten som vi lämnat
vi ser ock kölvattnet som forsar,
vi ser den breda vattenvägens stiltje efter oss
och undrar stillsamt
hur långt vi hinner innan vågorna
utplånat den.