Socklot

Nykarleby lk.
Areal 263,3 kvkm, därav åker 4192 hektar (15,9 %). Folkmängd 2542, därav svenskar 2475 (97,4 %). Byar: Forsby (1908), Markby, Kovjoki (1935), Kyrkoby (1908), Socklot (nyskifte pågår) Ytterjeppo (1904).



Socklot by, som här nedan skall skildras, ligger mellan städerna Nykarleby och Jakobstad nära kusten. Till Nykarleby ha socklotborna 6 km och till Jakobstad 15—16 km.

Socklot består egentligen av två olika byar: Stor- och Lillsocklot. Dessa båda ligga nära intill varandra. De åtskiljas av den s.k. Pasken och Socklot-ån, som rinner därigenom till Socklotviken. Lillsocklot ligger invid stora landsvägen Jakobstad—Nykarleby. Storsocklot ligger närmare kusten. Dock har det nu genomförda nyskiftet förändrat mycket i byns yttre gestaltning. Gränsen mellan byarna har utplånats. Många, som tidigare bott i Storsocklot, ha genom skiftet flyttats till Lillsocklot och tvärtom.

Det fanns förr en viss avoghet mellan folket i de båda byarna. Storsocklotbon såg lillsocklotbon över axeln. Detta märktes tydligt redan i skolan, som var gemensam för båda byarna. Det kunde ibland uppstå verkliga bataljer mellan pojkarna från de båda byarna.

Byns marker. Socklot by är stor. Vid nyskiftet, som de senaste åren slutförts, utgjorde baslinjen 23 km; bredden av byns område var omkr. 6 km. — I det gamla Socklot funnos femtio bönder.

Byn består företrädesvis av slättland. Några höjder ser man visserligen här och där. Under pojkåren var man stolt, om man kunde stå på skidor i Byönsbacken. Lillsocklot-borna kunde med en viss stolthet tala om Backas- eller Hinsasbacken. Dyrasberget hörde man även nämnas. Flere andra höjder kunde man påträffa, när man strövade i skog och mark. Det var förenat med ett visst mod att våga stå på skidor i den s.k. Kackurdunten.

Den största slätten inom byns område var visst ”Storsläte”. Den slätten omfattade åtskilliga hektar. Byns kor gingo där en stor del av sommaren på bete. En, som inte sett denna slätt sedan han i barnaåren färdades till Gråsön eller ”Vatogåln” för att simma, har nu svårt att känna igen den. Skog växer överallt. Snart är hela slätten täckt av en susande barrskog, som säkert ger större avkastning än slätten gav som betesmark.

Byn ligger nära Bottenhavet. Omkring 3 km räknade man till Grisselön, där fiskarna hade sin båthamn. Därifrån seglade man förr till havs till de olika fiskeplatserna. På Grisselön byggdes fiskarstugor. Förut funnos där endast två sådana, bolagsstugan och ”Vikas”-stugan. I bolagsstugan ansågo sig alla ha del. Där tillbringades många trevliga stunder. Där smakade gröten bra, likaså kaffe med smörgås. Gott sov man även i högsängen. — Nu har en hel by av stugor vuxit upp omkring de gamla. Stugorna kallas härefter villor. Många av fiskarna ha egen villa. — Från Grisselön är inte vägen lång till Hällgrunds lotsplats eller Socklot-Hällan. Också där funnos fiskarstugor. En annan hamn för fiskare var Nätön. Som fiskeplatser nämndes Tuvan, Trutön, Sikgrundet, Skraveln, Per-Matts sten, Kokgrytan m.fl.

[Ännu i slutet av 1960-talet fanns vid Grisselören gistgårdar, d.v.s. ställningarna där fiskarena torkade sina bragder.
Foto: Leif Sjöholm.]

[Jerusalemkören från Socklot väntar den 24 juni 1928 på att få stiga i båten vid Grisselören. Kören skall på utfärd till Tjuvhällan.
Foto: Selim Segerstam.
(Inf. 2006-02-11.)

[Jerusalemkören i båten. Förstoring.]
(Inf. 2008-11-15.)]
Leif Sjöholm tillhandahöll de tre bilderna.]

Till byns skärgård hörde Sandön med Larshäll och Sveaborg, Torsön, Hästbådan, Lodön, Vedön m.fl. Många barndomsminnen äro förknippade med namnen Hästbådan och Sandön. Mången Socklotflicka och -pojke har där sprungit sig trött, när det gällt att söka hem korna under för- och sensommaren.

Förr gick genom byn Socklotviken, som genom en fors — Rivi — föll ut i Hästbådafjärden. Vid Rivi fanns en liten såginrättning, som ägdes av kantor Nessler i Nykarleby. På hösten, när isen låg blank, var viken pojkarnas förlovade land. Men för omkring 30 år sedan dikades viken ut. Liv och rörelse var det, när ”dikarfinnarna” arbetade där. Odlingsbara marker utvunnos genom denna torrläggning. Ungefär samtidigt torrlades Karviken och träsket. Många tiotal hektar odlingsbara marker fogades härigenom till de tidigare.

Även stora skogsområden hörde med till byn. Med en viss bävan gav man sig in i storskogen, ”Myron”. Där kunde man gå vilse. Där fanns det rikligt med villebråd för jägaren och bär för plockaren. Ett annat väldigt skogsområde var ”Heidi”. Där brändes tjära och kol. För tjärbrännarnas räkning byggdes där bastur. Stora inkomster tillförde den skogen byns invånare. Intressant var det, när tjärdalen lades. Då hölls arbetskalas. Mat och dryck sparades ej vid sådana arbetsuppbåd. Äldre personer kunna än i dag berätta roliga episoder från dessa arbets- och festdagar. En dag, som varit särskilt tröttande, var till ända. Tjärdalen var lagd. Arbetsfolket var på hemväg. En gumma var så trött, att hon somnade, där hon gick. Då hon kommer till ”Heidisgrinden”, räcker hon ut sina händer och säger: ”No ä jär grynen.” Hon drömde, att hon rörde i gryngrötsgrytan.

Som barn hörde man ofta Boxalskogen och Boxalmåsan nämnas. Man undrade, vad detta var. Senare gavs upplysning om, att detta var byns utskog, som fanns nära Markby. Från den skogen hämtades väldiga stammar.

Näringar. Invånarna i Socklot by livnära sig huvudsakligast av jordbruk. Många goda hemman ha funnits och finnas väl än i byn. Genom delning ha dock många hemman blivit så små, att bönderna blivit tvungna att söka sig biinkomster. Med framgång brukades jorden. Genom nyodlingar har denna tvingats att ge större avkastning.

Liksom jordbruket omhuldades även boskapsskötseln. Man ville ha goda kreatur som kunde ge god avkastning. Produkterna fördes främst till Jakobstad. Byn hade också eget mejeri en tid. Boskapsskötseln gav en icke ringa inkomst.

Emedan Socklot by ligger nära havet, har detta givit invånarna en stor del av utkomsten. Yrkesfiskare har det alltid funnits i byn. Förr fanns det dock ej så många som nu. Bönderna eller många bland dem hade någon ryssja och några skötar och fiskade vid sidan av jordbruket. En stor händelse var det, när man som pojke fick följa med ut till havs för att vittja fiskredskapen. Trevligt var det när skötarna lades ut. Man fick då vänta till morgonsidan av natten på något grund eller ta i land vid något fiskeläge och sova en stund. För pojkbytingen var det enbart intressant att bli väckt så tidigt, att man hann i land med lasten till 4—5 tiden på morgonen. Fisken kördes till Nykarleby eller Jakobstad. Ofta hände det, att man körde den till de kringliggande byarna eller socknarna. Den, som sålde, hade med sig en springpojke, som färdades från gård till gård och bjöd ut fisken. På detta sätt kunde man få se omkring sig även i andra byar. Ibland voro fiskarna så tidigt i farten, att de voro tvungna att väcka folket i byarna. Någon gång kommo uppköpare till Grisselön och togo hand om en stor del av fångsten. Saltfisk bereddes även både för eget behov och till avsalu.

[En bild som jag fotade på Grisselören nångång i början av 1970-talet. En strömmingsryssja har tagits upp på tork efter strömmingssäsongen. I förgrunden syns den grej som användes för att spänna ”jolorna”, de stora ringarna som hörde till ryssjan. Förstoring. (Inf. 2008-11-15.) Leif Sjöholm tillhandahöll och berättade.]

I gången tid fanns det inte många obesuttna. De bodde företrädesvis på den s.k. Valln. Under senare tid har dock den obesuttna befolkningen ökats. Många bondsöner, som ej ansett sig kunna stanna kvar på gården, ha byggt åt sig egna hem och givit sig ut på arbetsförtjänst. Förut emigrerade de till U.S.A., Canada och Australien. När hemmet blev för trångt, lånade man respengar och reste över till de stora möjligheternas land i fjärran Västern. Nu är den möjligheten stängd, varför det gäller att söka utkomst inom egna landamären. Socklotborna reste ofta till Oregon i U.S.A. Det finns väl inte det hem i byn, som inte har någon anhörig i det fjärran landet.

Hemslöjden var under gången tid högt uppdriven. På vintrarna spunno kvinnorna ullen, hampan och linet. Sedan vävdes tyg, mattor och bonader. Männen fingo vadmal till vinterkläder samt hamp- och lintyg för sommaren. Även kvinnorna uppträdde i hemvävda och hemsydda kläder. Genom spånadsarbeten kunde några skaffa sig tillskott till inkomsten. Männen slöjdade. För eget behov tillverkades redskap. Men även till avsalu förfärdigades nyttiga ting. Smeder fanns det även. På flere platser i byn vittna än i dag smedjor om att det funnits och finnes män, som kunna hantera slägga och hammare.

Ännu en art av hemslöjd kunde nämnas. I de gårdar, där man jämsides med jordbruket sysslade med fiske, gällde det att under vintern göra redskapen fångstdugliga för sommaren. Många flinka händer byggde söndriga redskap eller bundo nya. Några av byns invånare hade detta slag av hemslöjd som inkomstkälla.

Även båtbyggeri sysslade man med. Det fanns de, som byggde båtar även till avsalu. Johan Haralds båtar hade gott rykte. De voro goda båtar, som t.o.m. vunno pris vid kappseglingar.

Kyrkslädar tillverkades även till avsalu. Jakob Snåres kyrkslädar voro kända och erkända utom den egna socknens gränser.

I varje by finnes det säkert original. I det gamla Socklot funnos många. I byn fanns en man, som var så begiven på rusdrycker, att han redan vid 30 års ålder lade bort sitt hemman och levde på undantag, för att han inte skulle slarva bort allt genom dryckenskap. Han lär ha varit lätt på fot och kom snabbt till staden, om han fick löfte om brännvin, när han kom hem. Den mannen kallades sedan ”Sytninjin”.

Ett annat original var fiskaren, som tyckte, att det inte var ”någon sötmjölk att bära en kanna surmjölk till Grisselön”. Samma man lär ha sagt, när han skulle lära sig de första grunderna i läsandets svåra konst: ”Mamm', he val ba' sembär å sembär.” Detta uttryck går fortfarande i byn.

Ett original var väl han, som sade: ”Karan kan ju ta se' in ströming. Kvinnfåltje bärgar se' utan.”

Men även mera kända personer framträdde. Gamla Smeds-gubben var en duktig jordbrukare, men samtidigt en skicklig stenarbetare. ”Rivas-Eirik” var en mångsidig man. Han var jordbrukare, fiskare och kommunalman.

En man, som var mycket känd i byn för 50—60 år sedan, var ”skolmästar” Olin. Under många år var han byns andliga ledare. I hans skola lärde man sig läsa i bok. Bibliska historien och katekesen måste kunnas utan prut. Gamla personer minnas honom än i dag med vördnad. De kunna med hänförelse tala om skolmästarens ypperliga textförklaringar på lördagseftermiddagarna. Då voro även andra än eleverna närvarande. När en sådan man har hand om det växande släktets fostran, sätter det spår i livet.

Sedvänjor. Socklotbon var religiös. När söndagen gick in, drog far fram söndagsåkdonet och körde sin familj till kyrkan. Var det så, att man av en eller annan anledning ej kunde bege sig till kyrkan, lästes söndagsevangeliet i hemmet. Barnen fingo även lov att hålla sig inomhus under gudstjänsttid. Nog hann man springa omkring i byn andra dagar. Söndagen var en helgad dag. Så många som möjligt borde ta del i söndagens gudstjänst. Hade man inte möjlighet att med häst fara till kyrkan, promenerade man den 6 km långa kyrkvägen. Sommartid vandrade man barfota. Vid Fattigårdsrian [rian vid Kuddnäs] klädde man skorna på sig. Detta var före cykelns tidevarv. Som särdeles intressanta och ljusa framstå för minnet färderna till hemförsamlingens sköna tempel. Särskilt minns man julottefärderna. Då var kyrkan så överfull, att det var svårt att få plats för dem, som kommo senare. Även midsommargudstjänsterna med skriftskolungdomens konfirmation minns man gärna. Det var ingen liten skara socklotbor, som varje söndag deltog i gudstjänsterna. I kyrkan hade var och en sin bestämda plats.

Bostadsförhållandena på en ort ansluter sig nära till den kulturella nivån på orten i fråga. Gårdarna byggdes så, att där funnos framstuga, stuga och en eller två kamrar. Framstugan och stugan voro stora rum. Kamrarna voro däremot ganska små. Gården byggdes i en våning. De flesta gårdarna i Socklot voro vända med långsidan mot vägen. I synnerhet Storsocklot är en typisk radby. Mitt i byn stodo gårdarna mycket nära varandra. Underligt, att inte hela byn brann ned vid eldsvådor, som då och då uppkommo. Det hände någon gång, att hela gårdar med alla inventarier och uthus och kreatur brunno ned. — I vinkel med mangården byggdes ladugården med ena kortsidan mot vägen. Mitt emot ladugården fanns på de flesta ställena stallbyggnaden, omfattande stall, bod och loft. Loftet tjänade gårdens flickor eller tjänarinnor som sommarbostad. På andra sidan vägen lågo vedlider, redskapshus, tröskhus och spannmålsbod. Detta byggnadssätt gäller i främsta rummet Storsocklot. Lillsocklot by var byggd i gårdsgrupper efter hemmansnumren. I Storsocklot kunde man tala om en bygata, som gick genom hela byn. [Trots skiftet finns fortfarande karaktären av radby kvar.]

[Bygatan i Socklot. Foto: Selim Segerstam. Leif Sjöholm tillhandahöll. (Inf. 2006-02-11.)]

Socklotbornas bostäder ha alltid skvallrat om en viss välmåga. Ladugårdarna med de höga stensocklarna tala även om för besökaren, att det bor ett företagsamt folk i byn.

På julmorgonen skulle alla, som blott hade tillfälle därtill, vara med om ottesången, som hölls kl. 6, senare kl. 7. Det var bjällerklang, när de många hästfororna satte i gång. Då var det inte trevligt att vara fotgängare. I synnerhet återfärden var bekymmersam. Det gällde för bönderna att komma fort hem. Den, som var först hemma, skulle först få sin skörd inbärgad under sommaren. Därför blev det ett väldigt kappkörande. Hästarnas snabbhet prövades den dagen.

På julaftonen ”hissades” lanternor i flaggstången, som tidigare på dagen iordningställts. Lanternorna voro tillverkade i olika färger och lyste vackert under högtidsaftonen. Julmorgonen hissades de åter. Likaså ställdes ljus i fönstren. Det var festligt upplyst i alla gårdar, när kyrkfolket körde till kyrkan. Lanternorna hissades varje högtidsafton och -morgon under hela julhelgen.

Bjudning till bröllop och begravning framfördes muntligt av någon släkting till dem, som ställde till kalaset. Bjudningen skulle ske senast på torsdag kväll. Bjudningsbiljetter funnos ej. När det sedan ställdes till kalas, om det då var bröllop eller begravning, fördes en kanna mjölk och en assiett smör till kalasgården från alla de hem, därifrån någon var bjuden. Den, som kom med denna förning, bjöds på kaffe med dopp. Det var trevligt att få vara ett sådant bud.

En gammal socklotbo, som efter en lång bortavaro kommer hem, känner ej i dag igen sin egen hemby. Så många gårdar äro bortflyttade. Byn ser ut, som om ett värre bombardemang hade gått fram där. Nyskiftet har åstadkommit denna förödelse. På grund av kriget har arbetskraft ej kunnat lösgöras för rensningsarbeten efter utflyttningarna. Därför äro rester av gårdar, lider och ladugårdar kvar. Skall man söka en familj, som bott mitt i byn, får man söka den vid Gråsön, Vestanträsk, Karviken eller annorstädes. Man känner sig ej mera hemma. Allt har blivit så främmande och annorlunda. Kanske ha bönderna fått det bekvämt och bra, vad jordbruket och hemmanen beträffar. Byn är dock sig icke mera lik. Socklot har blivit något helt annat än vad det var förut — en verklig by med bygemenskap. Bygemenskapen kan ej längre vara, vad den var tidigare. De, som flyttat ut, ha fått långt till skolan, obekväma vägar, långt till grannarna. Kanske sakna de det gamla, trots att de fått det bekvämare i många avseenden. Nyskiftet har inte fört bara gott med sig; där möta också många nackdelar. Man hör folk tala om den gamla goda tiden.