|
BROSFASFAR OCH PELKOSGUBBEN
tålde förvisso ingalunda se främmande krigsmän
som i de tiderna irrade i bygden
tålde icke se dem kring sina knutar
och lador
och gubbarna
täljes det
brassade på var än tillfälle gavs dem
En solhet julidag
måste de fribytande
dock fly för sina liv
undan från sommartorra Pikforsen
där de mynningsladdarförsedda
krupit kring forsstenarna
idkande prickskytte
Hanken klarade gubbarna
genom genande ut till en sank mosse
där främlingarnas hästar ej kunde följa
Undan till Pelkos Britas stora bastu
långt i skogen vid Hysal
hade i de samma ofredstiderna
samlats kvinnor och barn
för att där söka skygd
enär det icke för de värnlösa var rådeligt
att bybliva
och det även förtäljdes om gruvsamma överdåd
om gärdsgårdsstörs spetsade barn
om skändade kvinnor
och om plågade åldringar
Under sommardagarna kom ock gubbarna
till samma Hysal för att bruka de
långa kyttlandstegarna
och en sådan dag
då gubbar och hästar brukade harv och plog
överrumplades de av tvenne främmande ridare
vilka med våld mot nystudrängen
tilltvingat sig vägvisare
och vetskap om flyktingarnas gömställe
och nu trumant
ville tilltvinga sig även gubbarnas märrar
— Ja faar ja no —
utlät sig Pelkosgubben då och spände från i hast
slängde sig opp på märrens rygg
och red in i räddande skogen
Men Brosfarfar sa
— Ja faar it nastans förän ja ha harva ti ändan —
Den dagen blev storbäcken fasfars räddning
ity de hotfulla främlingarna
ingalunda kände till fasfars övergångsställen
utan med sina hästar fastnade
i gyttjigt förrädiska bäckliden.
|