|
Orglar
Den
gamla orgeln i Birgitta kyrka
med sina änglar, silvergråa pipor
och
sina få register
som drogos an med sträva, tröga
tappar,
och
manualen, mörknad grå och sliten,
och ännu mera sliten, grå, pedalen. Där spelade den gamle, silverhårig,
(och
fick en dag sin guldmedalj i
koret
för femtiårig
trogen tjänst).
Vad högtid att den första gången
spela
en
kväll vid aftonsång på kyrkans
gamla orgel!
Och
sedan åren, orgeln i den gamla
gråstenskyrkan.
Väl
hårda voro några av dess stämmor,
men andra sjöngo mjukt i mässans
Kyrie. Jag
vördar er, ni gamla kyrkoorglar,
och er, ni yngre, där det nya
förenar sig med allt det goda, gamla. Ni höga instrument,
i
er en värld av andakt, djup, av bön
och lovsång
lugnt
vilar, väckes, lever upp och
blommar
— en tonvärld hän från gångna sekel
i klang av principal, gedakt, viola,
cor
anglais, borduna.
Så bäres fram, vad en och en för sig,
vad många så gemensamt vilja sjunga,
vad någon kanske
enbart vill
försjunka i och i sin själ anamma. Med kyrkans bildvärld över och om-
kring
sig
den gamla orgeln i Birgitta kyrka,
från läktarn flyttad, vilar stum
och lyssnar till en annan klang
men dock till melodier, som
den
själv
till gångna släktled genom tiden
fått
förmedla. |