Orglarna i Nykarleby kyrka

Nykarleby församling har nyligen invigt sin fjärde kyrkoorgel, som i helg och söcken skall tjäna församlingen i dess olika gudstjänstformer och kulthandlingar. Utan tvivel är denna orgel bättre avpassad för kyrkorummet och dess krav på både tonkonstnärlig och yttre arkitektur än de tre föregående. Men trots detta har de tidigare orglarna satt sina spår och varit viktiga led i den utveckling av orgelkonsten, som vi i dag skattar högt. Därför är det skäl att inte enbart stanna vid denna senaste skapelse, utan också vid de tidigare. De bär fram ett stilla vittnesbörd om de uppfattningar i fråga om den musikaliska upplevelsen, som kännetecknar respektive epok.

När fick Nykarleby sin första orgel?

Nykarleby gamla träkyrka byggdes 1607 och saknade med all sannolikhet orgel från början. Men staden var inte någon obetydlig stad denna tid. Här residerade landshövdingen och här fanns trivialskolan, som dock senare flyttades till Vasa liksom landshövdingen. Nykarleby hade dock lyckan att ha en kraftfull landshövding i Hans Kyhle till år 1642 då han flyttade till Vasa, men genom trubbel med vasaborna flyttade han dock tillbaka igen år 1648, samtidigt som han också blev landshövding över Uleåborgs län. Per Brahe skaffade en liten orgel till Brahestads kyrka någon gång efter 1630 och vi kan nästan anta, att Kyhle inte ville vara sämre. Med kännedom om den tidens lgansfulla hovliv och krav på regelbunden kyrkogångsplikt torde Nykarleby ha haft orgel före 1642. Den berömda svenska orgelforskaren A.A. Hülphers skrev i sin avhandling om ”orgwerken i Swerige” 1773: ”I gamla träd-kyrkan som upbygdes i Konung Gust. Adolphs tid war ock et litet Positiw”.

Vad för slags positiv detta var, kan vi inte mera få reda på. Troligtvis användes det ännu då nya kyrkan från 1707 blev färdig. Stora ofreden bröt in 1714 i denna nejd och då förstördes sannolikt orgeln, i likhet med de övriga orglarna i Österbotten (6 stycken denna tid).

Telin-orgeln 1768—1909

Den andra orgeln byggdes 1768 av skeppsbyggmästaren Anders Telin (Telijn) från Gamlakarleby, som under de två år han byggde den bodde i Nykarleby. Denna orgel finns nu i norra korset, till det yttre i ursprungligt skick. Det är en heder för församlingen att den tagit till vara detta unika minnesmärke från en stor orgelepok.

Musikhistoriskt värdefull är Telin-orgeln i kyrkans norra kors. Orgeln byggdes 1768 av Anders Telin i Gamlakarleby och orgeln har fortfarande kvar fasaden från den tiden. På den spelade man ännu in på 1950-talet. [Färgbild. År 2021 fanns planer på att demontera den i samband med kyrkrenoveringen, men omfattande protestanter” med Håkan Ahlnäs i spetsen resulterade i att den fick vara kvar. Men bjälklaget revs i övrigt.]

Det var förre lektorn vid seminariet Ivar Forsman-Koskimies, som tillsammans med två sjömän flyttade ned den från läktaren och satte in den i norra korset. Forsman putsade upp den och gjorde den i skick, samtidigt som han utbytte trumpetstämman mot en fugara 8 fot. [Han byggde även en egen orgel.]

Anders Telin föddes 1716 i Pedersöre-Jakobstad och var son till pastorn Elias Telin. Han studerade först teologi vid Åbo Akademi i fyra år men flyttade 1739 eller -40 till Uppsala och fortsatte sina studier i mera tekniskt betonade ämnen. Efter något år avlade han skeppsbyggmästareexamen där och flyttade småningom tillbaka till Jakobstad, därifrån han kallades, på grund av sin höga lärdoms skull, till Gamlakarleby för att ta hand om skeppsbyggeriet där.

Telin hade också i Uppsala kommit att ta del av orgelbyggnadsfrågor. I Uppland arbetade de två berömda orgelbyggarna av Cahmanskolan, Olof Hedlund och Daniel Stråhle denna tid. Speciellt den senare kom att utöva ett starkt inflytande på Telin.

Under sina glansdagar som skeppsbyggare kunde inte Telin syssla så mycket med sin älsklingshobby, orgelbyggeriet, men efter 1766 slutar han med det yrkesmässiga fartygsbyggandet och börjar med orgelbygge på heltid. Ändå kan han naturligtvis ha övervakat fartygsbyggen också från Nykarleby, där han kom att bo i två år.

Denna Telin-orgel i Nykarleby kyrka är naturligtvis musikhistoriskt värdefull, ty den är det enda helt, kompletta exemplar vi har i Finland från 1700-talet. (På nationalmuseet finns den äldsta orgeln i Finland, orgeln från Nådendals klosterkyrka, — representerande 1500-talet). Fasaden bär tydlig barockprägel och sniderierna är yrkesmässigt och konstnärligt utförda. Däremot är spelmekanismen grovt utförd och ventilfjädrarna styva, vilket gör den tungspelt. Men luftlådorna är gedigna och hållbara, vilket den långa användningstiden vittnar om.

Den var i bruk hela 141 år (1768—1909 [19 september]) och dessutom ännu på 1950-talet några år. Med små medel kan den ännu fås i funktionsdugligt skick, men en fullständig renovering kräver lika mycket kapital som en lika stor ny orgel. Någonting borde göras snart för att inte detta värdefulla instrumentskall förstöras.

Den romantiska epoken, Walcker-orgeln 1909—1979

Den tredje orgeln i Nykarleby kyrka var av en helt och hållet annan typ än de två föregående. Nu år 1909 hade romantiken (stilriktningen inom konsten och musiken) nått våra trakter och allt som smakade barock och klassisk stil rensades ut. Orglarna i kyrkorna utgjorde inget undantag. Denna romantiska strömning började egentligen redan i slutet av 1700-talet på kontinenten. Redan en orgelbyggare som Gottfried Silbermann, en av J.S. Bachs favoriter inom orgelbyggeriet började så smått frångå verkprincipen med dess skilda klangkaraktär för varje enskilt verk. Men den egentliga romantiken kom nog i slutet av 1800-talet, åtminstone ifråga om orgelbyggeriet här i Norden. Detta beror på att det svenska orgelbyggeriet på 1700-talet nådde upp till en aldrig tidigare skådad nivå, vilket gjorde att verkprincipen blev gällande här ännu långt in på 1800-talet.

Den romantiska orgelfasaden var ofta en kuliss utan musikalisk funktion. Fasadprincipalens pipor var inte tillverkade i den längd, som deras tonhöjd förutsatte, utan gjordes helt för att tillfredsställa det (ofta tvivelaktiga) arkitektoniska kravet. Spelbordet stod helt fritt från orgelskåpet och organisten satt vänd med ansiktet mot altaret. Teckningen av Walcker-orgeln i Nykarleby är gjord av Svante Österbacka. [Läktarmålninagrna.]

Tiden från slutet av 1800-talet fram till 1920-talet har kallats orgelns förnedringstid. Nu hade verkprincipen helt frångåtts till förmån för arkitekternas fria kulissfantiserande och orkesterorgelns stämmor gjordes att imitera orkesterns olika instrument. De skulle härma så många som möjligt av orkesterns stämmor: stråkar, gamba, cello, viola di gamba, voix celeste, salicet (salicional) m.fl. sådana. Blåsinstrumenten härmades av klarinett, oboe, fagott, samt en oerhörd mängd fantasinamn på stämmor. Dessutom hade stämmorna för det mesta samma höjdläge, 8 fot.

För att arkitekterna skulle få så fria händer som möjligt flyttades spelbordet ut från orgeln och förbindelserna mellan detta och orgeln ordnades med luftslangar och invecklade ventiler. Detta blev ett trögt system, organisten hade ingen känsla av att han påverkade tonen, som i en mekanisk orgel.

För att något förstå skillnaden i klanguppbyggnad hos en ”riktig” orgel som Telins eller en modern skapelse och en romantisk orgel kan vi se på den naturliga klangsammansättningen. En grundton av 8 fots läge har alltid övertoner. Den andra tonen är oktaven högre, således 4 fot, den tredje är ytterligare en kvint högre, således 2 2/3 fot, den fjärde är ytterligare en oktav över 4 fots läget eller 2 fot osv. Denna byggnad kan fortsättas ännu högre tills den inte längre hörs.

Orgelbyggaren disponerade alltså nu en stämuppsättning, som följde denna naturliga uppbyggnad. Han satte in en 8 fots stämma som bas och byggde på med 4', 2 2/3', 2', 1 3/5', 1' och sist som klangkrona t.ex. en 3—7 körig mixtur (mixtur blandning).

Den orgel, som nu insattes i Nykarleby kyrka, var från EF Walcker i Tyskland. Den byggdes 1909 och var försedd med pneumatisk spelmekanik. Den hade två manualer och pedal och 19 stämmor. Av dem var hela 11 stycken av 8 fots läge, 4 stycken var av 16 fots och endast 4 av andra tonlägen. Således en äkta produkt av sekelskiftets romantik.

Utom i fråga om dispositionen skiljer sig denna orgel också från de andra i luftlådans konstruktion. Spelventilerna öppnas inte här mekaniskt eller direkt genom nedtryckning av tangenterna, utan med hjälp av luft via slangar. Detta underlättade spelandet, som hade blivit oerhört tungt att utföra på grund av de många spelventilerna. Varje stämma fordrade sin egen spelventil i motsats till den mekaniska eller moderna orgeln, som endast har en ventil per tangent.

Nykarleby-Walckern var också mycket tungspelt och trög i tonbildningen, på grund av de långa luftslangarna. Helt naturligt var systemet också mycket bräckligt och ömtåligt så att den ofta var i olag.

[År 1911 hade man Mössproblem. Prgeln tilllkom huvudsakligen tack vare kyrkoherde Petrell.]

Christensen-orgeln 1979—

Den fjärde och nyss invigda orgeln är en modern och skön skapelse byggd av det danska orgelbyggeriet Bruno Christensen & Sönner. Huruvida det är rätt eller fel att köpa en utländsk orgel skall jag inte gå in på här, saken har alldeles tillräckligt ventilerats tidigare. Det kan dessutom konstateras att vi också i vårt land har skickliga orgelbyggare, mycket tack vare just konkurrensen från Danmark.

Bruno Christensen var ända till 1966 ledare och chefsintonatör hos det berömda orgelbyggeriet Marcussen & Son. Nämnda år startade han eget i Tinglev, Danmark.

Den nya orgeln i Nykarleby kyrka är en föregångare till den typ av orglar som är på kommande, skriver Svante Österbacka. Nedan en översikt av orgelns disposition.

Orgelns disposition är uppgjord av kantorerna Hans Sandell och Tor Lindén i samråd med orgelbyggaren. Om denna disposition kan sägas att den på ett starkt sätt anknyter till de dispositioner, som var förhärskande i nordiskt orgelbygge på 1700-talet. Härvid kommer man att automatiskt tänka på Telin-orgelns disposition.

Denna är visserligen endast enmanualig och upptar därför både principaler, flöjter och en trumpet i naturlig tonhöjdsföljd på samma verk. Den nya orgeln har två manualer och därför är det naturligt att huvudverket har de sk. manliga stämmorna, principalerna, medan svällverket fick ta hand om de mjukare flöjterna. Vid en första blick på huvudverkets disposition saknar man den naturliga kvinten i läge 2 2/3 fot, men den finns med i svällverkets sesquialtera-stämma (bestående av kvint 2/3 och ters 1 3/5) och kan kopplas till huvudverket vid behov. I svällverket kan den användas som solostämma tillsammans med t.ex. rörflöjten. Rörstämmorna har också uppdelats på samma sätt: den tonstarka trumpeten 8 fot i huvudverket och den mjukare skalmejan, likaså 8 fot, i svällverket. Pedalen har beaktansvärt nog lika många stämmor, 7 stycken, som de övriga verken. I allmänhet brukar nog huvudverket få största antalet stämmor.

Det som väckte det största intresset vid första anblicken av orgeln är nog de otroligt vida piporna, de är som man säger av vida mensurer. Eftersom detta ord har surrat i luften i Nykarleby den senaste tiden och har fått de mest skiftande tolkningar är det skäl att något stanna vid detta begrepp.

Ett kyrkorum och dess akustik bestämmer helt och hållet en orgels klangeffekt eller karaktär. Ett rum med starkt eko, som framhäver övertonerna kräver andra grepp vid orgelbyggandet än ett rum med litet eko. Också ekots längd är avgörande. Nykarleby kyrka har ett märkligt eko. Det framhäver inte speciellt övertonerna utan försvagar basregistret och är dessutom relativt kort. Därför var byggaren tvungen att, efter akustikmätningarna, göra piporna mycket vida i förhållande till längden. Detta måttförhållande kallas allmänt för viddmensur. Det finns en stor mängd andra måttförhållanden: absolut, relativ, jämförande osv. mensur.

Nykarleby-orgeln har således vida pipor. Detta betyder att klangen besitter stor tonfyllnad och bärighet, vilket märks i varje hörn av kyrkan. Men samtidigt är klangen fattig på övertoner, vilket vid användningen av viss repertoar känns som en begränsning.

Men mixturen är genomintonerad, således avpassad till rumsakustiken, och det gör den mycket användbar som klangkrona, utan att det blir besvärande ”skrikigt”.

För vanligt gudstjänstbruk är denna orgel utmärkt. Koralspelet kan getsaltas på ett mångsidigt och uttrycksfullt sätt. Huvudverkets principal är så mjukt intonerad att den kan kallas flöjtprincipal och ingår fullständig klangsyntes med vilka stämmor som helst. Det skall naturligtvis alla principaler göra, men denna är ur denna synpunkt alldeles enastående. Ovanpå denna mjuka principal kan läggas snart sagt vilka stämmor som helst, utan att klangen blir olämplig för koralbeledsagning. Naturligtvis kan också gedackten och rörflöjten användas lika bra som grundstämma.

Till ett variationsrikt och inspirerande koralspel hör att man då och då spelar melodin på skild manual. Den korta kvällsstund jag satt vid orgeln provade jag mig fram till ett antal lösningar i detta avseende. Men möjligheterna är snart sagt obegränsande. En registrering, som såg ut att fungera bra åtminstone i en tom kyrka, var melodin spelad på svällverkets rörflöjt 8' plus spetsflöjt 2' och tremolo samt tenorstämman på huvudverket med gemshorn 4' oktaven ner och i pedalen endast suddas 16'. Med denna registrering blev bönestämningen i koralen 341 ”Som du vill o Herre min” gripande och påtaglig. Den inspirerade till improvisation i enkel trestämmig form.

Men bristen på alikvot — och rörstämmor gör att den inte är så mångsidigt användbar som konsertorgel.

*

Annars är nog Nykarleby-orgeln på sitt sätt en föregångare till den typ av orglar, som är på kommande. Redan för ett tiotal år sedan efterlyste den svenska orgelprofessorn Gösta Westblad orglar av just denna klangkaraktär, en god orgelklang är inte liktydigt med största möjliga tonstyrka, där ljudet slår emot åhöraren som hårda bränningar. Hos 1700-talsbyggarna var det fråga om att utfylla till och med kyrkans innersta skrymslen med ett mjukt, fylligt och allvarsmättat välljud. De kunde konsten att finna sig till rätta med de sämsta akustiska förhållanden, medan det nu kan inträffa, att rummets beskaffenhet ensam får bära skulden för en mer eller mindre misslyckad orgelklang. I detta avseende sammanknyter åter den nya Nykarleby-orgeln kontakterna med den sköna Telin-orgeln i norra korset.

Vi får hoppas att detta instrument inte blir ett tigande instrument, utan börjar göra sin välljudande stämma hörd. Gott vore det om Nykarleby församling gick med i den orgelring, som är under bildande genom organum-sällskapet.