Här
susar sång.
Festdikt vid sångfesten på
Kuddnäs den 1 juli 1945.
Här susar ännu sång i morgondiset
på denna plats, där diktens minnen bo.
Den ljuder in i stilla vemodssuset
i kvällens träd, då dagen går till ro.
En lummig stad, en älv med höga stränder,
en väg som för bland gröna fält förbi,
och där en hamn med bud om fjärran länder
— så fanns det mål för barnets fantasi.
Här glider älven stilla i begrundan
i sakta färd som förr i gången tid.
Och fast ett sekel ren har runnit undan,
kring nejden dröjer gångna dagars frid.
Här stå de aspar än, som lärde gossen sjunga,
och ha de dött, så är det deras barn.
Och sylvior som förr i träden gunga,
men tyst är smedjan, tyst är bäckens kvarn
Här är det hem, där sången en gång föddes,
den sång, som blivit våra hjärtan kär.
Här väcktes visorna, som givmilt ströddes,
— må vi dem minnas, hylla dem just här.
————
Nu fråga vi: skall sången kunna spira
och gå i blom på söndertrasad jord?
Skall den vår framtids bygge åter sira
med varma toner och med rika ord?
Vi gå här nu med våra hjärtan tunga
av tidens ångest, av miljoners död
Hur skall den sorgsna själen kunna sjunga
en sång om liv och ej om hat och död?
Hur mycket som oss mänskoanden givit,
av längtan fylld, i mörka, ljusa år,
har ej vårt släkte hårdhänt sönderrivit;
det blöder självt ur öppna, djupa sår.
Men sången har ändå sin plats på jorden,
hur denna än är sargad och förödd.
Den tala skall de starka, milda orden.
Att styrka och att trösta är den född.
Den vill ej ljuda blott i högtidsstunden,
men följa oss i vardagsvärvet åt,
ty den är varmt vid våra själar bunden
som glädjens röst, som hjärtats stilla gråt.
Den möter oss i barnets enkla visa
och i en ynglings sång vid kärrans skalm
Den stiger darrande att Herren prisa
i sorgens hem i templets högtidspsalm.
Gå fram, o sång gå fram i mörka dalar,
sjung mod och tröst i våra sorgsna bröst.
Vi lyssna gärna, när din stämma talar,
ty den är livets, den är, ljusets röst.
|