Sångfesten på Kuddnäs 1 juli 1945
Festdag i tonernas värld.
[Sångtitlar är inte kursiverade i originalet.]
Söndagen den 1 juli grydde grå och mulen, nordan ruskade argt om i trädkronorna och utsigterna för dagens stora sång- och musikfest tedde sig lika grå som himlen. Men molnen blåste sönder och solen bröt segrande fram, för att sedan under hela festdagen stråla från en klarblå högsommarhimmel.
Redan tidigt på morgonen rörde sig skaror av sångare i folkdräkt i den flaggprydda staden, och under förmiddagens lopp tömde den ena bilen efter den andra sin last av högtidsstämda festbesökare. När sångarna vid halvtvåtiden samlades under sina fanor, fyllde de torget från hörn till hörn. Människor i hundratal kantade de omgivande gatorna och bildade spaljé när sångarna till hornkapellets taktfasta toner tågade ut från torget. Fanorna fladdrade för sommarvinden, folkdräktskjolarna svepte och allas anleten lyste av sommarglädje och festhumör.
[Dotter Ingrid på ”Blåfinobärji”
den 1 juli 2018, 73 år efter festen.
På Högbackasidan skymtar klomon , ofta utnyttjad skid-,
pulka- och t.o.m. vedkälksbacke kring 1980.
Förstoring.]
Festplatsen på det minnesrika Kuddnäs var redan nästan fylld av väntande publik, när sångarna tågade in och ställde upp med den vita skaldegården som bakgrund. Men hundraden och åter hundraden strömmade in och gårdsplanen blev till ett myllrande hav av glada och förväntansfulla åhörare från nära och fjärran. Så fulltonig och stark har sommarpsalmen aldrig klingat mellan Kuddnäs gårdslängor, som när körerna och publiken under förbundsdirigenten J. Sundkvists ledning stämde in i Den blomstertid nu kommer. Efter psalmen sjöng den blandade kören Backmans stämningsmättade Söndagsmorgon. Sången ljöd frisk och klar, och manbyggnaden med omgivande gårdar bildade en naturlig fond, som samlade tonerna och återkastade dem över festplanen.
Sedan sången klingat ut besteg förbundsordföranden Joh. Åbonde talarpodiet och förklarade Nykarlebynejdens första sång- och musikfest efter det nödtvungna uppehåll, som kriget skapat, öppnad. Talaren framhöll, huru i sången och musiken ligga värden, som göra en fest som denna till ett riktgivande samlingstillfälle för finlandssvenskarna. Vår nordiska sommar och den minnesrika samlingsplatsen ge sitt bidrag härtill. Talaren dröjde sedan vid de öden vårt land och hela världen genomgått, sedan förbundets senaste sång- och musikfest. Han ägnade varma ord åt dem, vars röster klingat slut. Men kulturarbetet har ej blivit och får ej heller bli lamslaget, vi se framåt mot idogt arbete med ärliga avsikter. Han hälsade vidare alla, som frivilligt åtagit sig medverkan vid festen och framförde förbundets tack till Stiftelsen Z. Topelius barndomshem för att den upplåtit Kuddnäs som festplats. Till de svenska gästerna riktades en hälsning och betonade huru sången vill vara ett tack i toner till dem. Till slut hoppades talaren, att tonernas språk skulle ge styrka och ledning för verk och dagar som stunda.
Efter hälsningstalet sjöng körerna under förbundsdirigent R. Hertsbergs ledning Andersséns Vörda ödmjukt fädernas minne. Sångens manande ord och musik stämde sinnena för prologen som framfördes av lektor O. Holmqvist. Med känd förmåga gav han dikten liv i sin tolkning. Prologen återfinnes på annan plats i dagens nummer. Efter uppläsningen kallades författaren Joel Rundt, även han en son av bygden, fram och blomsterpryddes. Så blev det åter körens tur och den sjöng samstämmigt och rent under dirigenten Sundkvists ledning. Madetojas väl lämpade Älvens vågor och Ekmans innerligt vackra Förgäves uppå stigen. Den senare sången måste kören basera [?]. Efter dessa uppträdanden fingo sångarna en välförtjänt vila och trädde ned på gårdsplanen för att åhöra festtalet.
Det hölls av fil. dr Paul Nyberg ordförande i styrelsen för stiftelsen Z. Topelius barndomshem. Han började med att framföra styrelsens hjärtliga hälsning till festpubliken och uttryckte den glädje styrelsen kände över att tonfesten blivit förlagd till Kuddnäs. Han så väl som styrelsen hoppades att det skulle bli en tradition, att nejdens sångfest äger rum på den gårdsplan, där skalden lekt som barn och att nejdens körer låter sina sånger klinga upp till de aspar, som susat sina visor i hans öra. De minnen, som gömmas på Kuddnäs, böra i sångens tecken bilda en länk mellan olika släktled. Efter denna inledning gick talaren över till sitt egentliga ämne, som var att belysa förhållandena i staden för 100 år sedan. På grundvalen av Topelius dagböcker gav han skaldens egen karaktäristik av samhällsklasserna i det dåvarande Nykarleby och de många originella personligheter, som levde i staden under 1800-talets första årtionden. Talaren identifierade sedan var och en av de uppräknade originalen och gav med pietetsfull humor en på ingående kännedom byggd skildring av deras liv och leverne. Festföredragaren blev prydd med blommor efter talet.
Före pausen hann ännu allsångsledaren Hertsberg få både publiken och kören med i tre visor till ord av Topelius Det blev Sylvias visa, Blommande sköna dalar och Jag gungar i högsta grenen.
Under pausen skötte idrottsklubbens medlemmar om, att den till vidpass 2000 personer utgörande publiken fick matförfriskningar av olika slag. Trots trängseln gick allt väl i lås och NIK har heder av sina arrangemang.
Efter det publiken åter samlats, sjöng Nykarleby manskör utökad med några förbundssångare under ledning av sin dirigent J. Sundkvist fem sånger slutande med Morings [och Wichmanns] Österbotten. Mansstämmorna klingade väl och dirigenten ledde kören med god nyansering. Sedan manskören trätt ned från estraden, bänkade sig stråkorkestrarnas medlemmar i en vid halvcirkel kring dirigenten A. Sandström. De inledde sitt program med Lindbergs glada Bröllopsmarsch och spelade därefter Andante festive av Sibelius, en nyländsk folkvisa i tonsättning av Öfverlund, Halvorséns La' melancoli och slutade med en menuett i arrangemang av Rosas.
Ännu en gång ställde den stora kören opp på estraden och sjöng under Sundkvists ledning Andersons [och Knapes] Ant han dansa. Härefter ledde Hertsberg kören i Segerstams Ändå. Kompositören var närvarande, kallades fram och avtackades med applåder. Kören sjöng ännu Wegelius Ack himmel och Andersséns Bön.
Bankdir. Einar Hedström höll härefter avslutningstalet. Han inledde det med att påpeka, vilken tolk sången alltid varit för känslorna, särskilt i händelsedigra tider. Sorgens underton har ofta klingat i sången, men oftare har den tolkat hopp och livsförtröstan. I den sång vi i dag sjunga, lägga vi in toner av tilltro till den dag som randas. Talaren riktade därefter ett varmt tack till alla dem, som bidragit till festens lyckliga genomförande. I det senare avsnittet av talet betonade talaren hemmets och hembygdens stora betydelse och framhöll, huru den sanna fosterlandskärleken har sin upprinnelse i kärleken till hembygden. Denna kärlek till hemgården och nejden omkring den var särskilt levande hos Topelius och den kommer fram överallt i hans verk. Talaren slutade med att utbringa ett leve för hembygden, varefter kören och publiken sjöng Slumrande toner. Den lyckade festkonserten var till ända, men blott långsamt tömdes festplatsen och ännu länge efteråt var vägen från Kuddnäs in till staden fylld av glada festbesökare.
Folkfesten på kvällen.
Med av marthornas mat mättade magar sökte sig publiken åter småningom ut tillbaka till Kuddnäs för att övervara kvällens fest.
Nordanvinden hade mojnat men kvällskylan gjorde sig en aning påmind. Ruggig hade man dock ej tillfälle att känna sig, ty programmet var gott och trevligt och avverkades i rask takt, en detalj, som herrar festarrangörer gärna kan ta efter. Stämningen var varm och kamratlig, alldeles som det skall vara på en riktig folkfest.
Först kallade lär. Sandström sina ”felpojkar” upp på estraden. De bjödo på sprittande stycken och befäste det goda intrycket från tidigare på dagen.
Bankdirektör R. Blomqvist talade för ungdomens sak och intressen. Talaren gick till rätta med lovprisandet av den gamla goda tiden, som inte alls var någon god tid. Klandret av ungdomen är ett första ålderdomssymptom, det är ett brott av de äldre att beröva de unga deras ideal. Pessimismens lära är en smutskastning av livet självt, och talet om alltings i förgänglighet bevisar endast, att det haft sin upprinnelse i en utbrunnen själ. I stället för att stå på sidan och belacka, böra vi räcka ungdomen handen och hjälpa den på rätt väg.
Talet hördes utmärkt sedan högtalarens mikrofon utbytts.
Ett gott nummer var fru R. Ö:n-Starks [?] folkvisor. De voro både nätta och rörande. Fröken Ulla Andersson satt vid pianot.
Ungdomar från Jeppo bevisade, att man snabbt kan lära sig dansa folkdanser. De skilde sig väl från sin uppgift, trots att dansgolvet utgjordes av grusplanen framför estraden. Med frejdigt mod sjöng manskören trenne sånger: Vårvindar friska, Orfei drängar och Allt under de tindrande stjärnor. Sundkvist ledde säkert som alltid.
Populärt nummer var också spelmanstävlan. Johan Harald från Socklot spelade som första man och fick tacksamma applåder. E-J. Lindvall från Pensala visade sig dock överlägsen alla andra och fick första pris. Som andra placerade sig Gunnar Thors från Oravais, som tredje Harald och som fjärde Anders Klockars från Monå. Harald bör få erkännande för att han, trots av ålder och slit styvnade fingrar, framgångsrikt upptog kampen med yngre spelmän. Sist var det svängom på Karleborg, där dansen gick både ute och inne och humöret var lika gott som trängseln var stor.
[Den nyrenoverade ”vita skaldegården” den 6 juli 2018. ”Borta bra men hemma bäst” är en rad ur Topelius Lasse, Lasse liten!.
Förstoring.]
*
Den stora skaran av deltagare började så småningom söka sig hemåt nöjda och glada med sin dag. Också arrangörerna kunde vara nöjda, allt hade gått väl i lås och stämningen hade varit den bästa. Festens kulturella prägel framträdde tydligt i deltagarnas äkta och sanna festglädje, i vilken alkoholen icke spelade någon som helst roll. Ännu sent på kvällen syntes varken vid dansen å Karleborg eller på gatorna i staden någon berusad person. Vi äro ingalunda ännu så fördärvade, som mången belackare vill göra gällande. Ungdomen kan alltfort hänföras av det som är gott och ädelt, utan att konstlade medel behövas. Marthorna och idrottsklubben, som båda haft att axla en tung börda i festarrangemangen, klarade sig hedervärt från sina uppdrag i den tid vi nu ha, då sannerligen inga stekta sparvar flyga i munnen på någon.
Nykarlebynejdens sång- och musikfest blev en stor händelse i bygden och den efterlämnar ett ljust och soligt minne i alla närvarandes hjärtan.
|