| |
Saga
och dikt.
Vid
avtäckningen av Topeliusstoden i
Nykarleby 29/9 1935.
Av
J O E L R U N D T.
I.
|
Daggiga ängd — vilka vägar än ödet oss ledde,
aldrig förglömde vi helt din skimrande klarhet,
aldrig den strålande sol, som över dig lyste,
aldrig de blommande stigar så ofta vi gått.
Daggiga ängd, du sångens och sagornas solland,
ofta i dagarnas grå dina syner vi sågo,
ofta i dagarnas larm dina röster vi hörde.
Helt få vi dock aldrig mera åter vi vända.
Flyktad är morgonens sol, när dagen vi skådat,
flyktad är ängarnas dagg för morgonens vindar,
skingrad är gryningens sky, när mot kvällen vi vandra.
Sagornas land, dina soliga nejder
vi minnas.
Vore de icke förvillande lika just dessa,
som vi i dag se för oss i höstligt ljus?
Rann där icke en älv mellan lummiga stränder,
blånade icke en fjärd mellan lövrika holmar,
krökte där icke en väg genom bördiga fälten,
fanns där icke en björk och en stjärna som lyste,
stod där icke ett armt litet torp vid vägen,
reste där icke ett torn emot höjden sin spira?
Sagornas värld, låt
oss se dina soliga nejder,
se som man ser det man ägt och sedan har mistat.
God var den röst, som sagorna oss förtäljde,
varm var den själ, som till oss genom dem talte.
Sanning och rätt den bjöd oss att älska och följa,
trohet och mod den ställde som ädlaste dygder,
ödmjukhet, godhet och saktmod ville den lära.
Sagornas land, i dag vi vilja dig minnas,
minnas den röst, som vänlig och manande talte,
vörda det verk, som bäres av kärlek och tro.
|
|
Diktning, huru vitt din vinge
bär dig genom rymders rymder,
där ett väldigt världsträds krona
vidgar sig med ödsligt sus,
en gång vill du åter vända
till de stilla, rena nejder
som du såg för själens öga
i ett soligt morgonljus.
Diktning, flyg på starka vingar,
stig på flykt igenom alltet,
sväva genom världars världar,
träng i djupets dalar ned!
Flyg så vitt som kvällskyn seglar,
flyg så lätt som svalan flyger,
stig så högt som örnen stiger
över berg och öde hed!
Flyg igenom år och sekel,
sväva genom själens drömvärld,
glid på blåa djup, som svanen
glider över vikens våg!
|
Diktning flyg på starka vingar,
en gång vill du vända åter
till den nejd, där själens öga
första gången ljuset såg.
Och där vill du vila vingen,
där vill än ditt öga skåda,
huru skimret över tingen
rent och ljust och daggfriskt stod.
Där vill minnet åter dröja
kanske vid en doft, en susning,
kanske vid en äng i blomning,
kanske vid en stig i gräset
vid en bäck, en stilla flod.
Diktning, där du vida svävat
rymder mätt och hjärtan lodat,
i ett sagoland, ett drömland
har du sänkt dig ned till ro,
här där livets morgongryning,
gärningen i dagens solljus,
minnena i livets afton
mötas och tillsammans bo.
|