En nyårsnatt på fjällen 1719

Och nu ringa klockor i by och borg,
och nu är det slut med all Norges sorg.
Kung Karl han har stupat vid Fredrikshall,
och svenskarnas storhet är själv på fall.

Så allmänt ett jubel kring Norge går,
man hälsar varandra: ett gott nytt år!
Nu hänga vi bössan på vägg igen,
sen landet vi värnat som tappra män.

Och bonden han gläds vid sitt julebord
och tänker ej mera på kamp och mord;
då kommer ett bud; ibland fjällens snö
ren svenskarnas här håller på att dö.

Då talar den bonde med blick så blid:
”Upp bröder! Här gäller en annan strid.
Till kamp emot stormen, mot mänskor ej mer.
En niding, som ej sig till fjälls nu ger.”

De löpte på skidor bland fjällen ut.
Där funno de svenskarnas här till slut.
Den låg där i rader, officer vid soldat.
Den gången fick korpen sig julemat.

Tretusen trehundra de tappraste män
de sågo ej mer sitt Finland igen.
De sovo så bleka i fjällarnas snö.
Så dömdes, de ädle i drivorna dö.