F
ä r j - E r i k:
Äldre
och yngre Nykarlebydiktare
„Skaldestaden“
är väl det mest motiverade namnet på Nykarleby. „Nordens
Betlehem“ är bara resultatet av något hugskott. [Betlehem användes dock redan i början på 1800-talet.] „Skolstaden“ kunde ju även
gå an men det finns andra städer med flere skolor, säger Färj-Erik
i denna artikel, vari han presenterar några Nykarlebydiktare.
Skaldestadens första diktare var Z.
Topelius, vars skaldeådra går tillbaka på till
landet Zion. Alltjämt räknas han både här och i Sverige som
en av våra stora. Hade han inte varit en sådan mångsysslare,
skulle hans diktning blivit ännu gedignare. Han gick helt upp i sin tid och
därför är mycket av vad han skrivit inte mera aktuellt, men han
har även tidlösa saker, och dit kan vi väl räkna en hel del
av hans sagor och sagospel och flera dikter. Hans far var även förfaren
i pennans bruk, men gjorde sin största insats i att uppteckna gamla sagor
och sånger.
Mikael Lybeck är skaldestadens andra stora namn. Han var en av våra finaste psykologer.
Både i sin lyrik och dramatik är han en formens mästare: manlig,
frasfri, stoisk. Dock hade han en inre värme och ett romantiskt skaparlynne.
Han var en av våra främsta diktare.
Paul
Werner Lybeck skulle säkert ha blivit en utmärkt „bygdeförfattare“,
om han förunnats flere levnadsår. Men redan i sin första och enda
bok [Den siste majgreven och andra österbottningar,
utgiven postumt] hann han visa lejonklon: must och humor, som är en sällsynt
vara på våra breddgrader. Alla känner väl Matts
Mattsson Dalabacka, trots språkfanatismen är den en av våra
hurtigaste bygdeskildringar.
R.
R. Eklund är även född och uppvuxen i Nykarleby. Han
var jämväl folklivsskildrare. I Himmelstimran visar han sig äga
en frodig humor. Han har på ett utmärkt sätt skildrat sin
barndoms-Nykarleby. Främst är han dock skald och som sådan
koncentrerad och stark. Han är en av våra främsta ordkonstnärer,
som med kärlek och stränghet hamrat gedigna dikter av vårt gensträviga
svenska språk. Men det var inte bara form han krävde utan även
inlevelse i dikten. Han skrev: „I dikten gäller det väl slutligen
endast att v a r a. Att vara som m ä n n i s k a.
Alla andra kvalifikationsgrunder är av andra rang.“
Joel Rundt fr. „förstaden“
Kovjoki har på ett utomordentligt sätt skildrat sin hembygd och dess
folk i helg och söcken. De bästa av hans
dikter och psalmer är pärlor. Han har en strong form med ett vekt
och känsligt innehåll. Han är vår sista stora diktare av
den gamla skolan, men han uppskattar till fullo även den moderna dikten och
anser att det bästa av det gamla och det nya är jämbördigt.
F.ö. går han sin bana fram som en stilla och försynt gentleman
med tolerans och förståelse för allt och alla. Vi lyfter på
hatten för denne diktens ödmjuka tjänare. Joel Rundt har även
idkat en omfattande verksamhet som översättare. Sålunda har han
översatt Saimaa Harjamaas dikter och levnadsteckningar på ett glänsande
sätt. Dessutom har han översatt tusentals dikter från finska till
svenska från texten till
Finlandia till schlagers. Han har därigenom varit en god brobyggare mellan
svenskt och finskt och Finland—Sverige. För detta arbete har finnarna
inte förstått tacka honom. De har stora kulturfonder, men dessa behåller
de för sig själva. Men vore de gentlemän, så skulle de ge
Rundt en stor penning. Alla finnar vill bli översatt till svenska, men ingen
förstår ersätta översättaren.
*
* *
Utöver dessa infödingar i
Nykarleby har flera som vistats här längre eller kortare tid i Idyllen
känt sina skaldeådror svälla över och förty producerat
både vers och prosa. En av dessa var Ernst
V. Knape, som vackert besjungit vår slättbygd och
dess folk. Österbottningarnas vandringslust o. jorden-runt-resor var honom
en gåta, som insprerade honom till fina
dikter. F. ö. var han även filosof och skrev tankedikter. Flera
av hans dikter skrevs till melodier och själv skrev han även melodier
och var således en „diktonius“.
Viktor Karl Emil Wichmann eller
Gånge Rolf skrev även under Nykarleby-tiden (direktor för seminariet) sina vikinga-, patriotiska- och historiska dikter,
vilka under Bobrikofs
tid hade större betydelse än man nu skulle kunna tro. Hans grinande
dikt „En nyårsnatt på
fjällen 1719“ skulle just nu kunna läsas med utbyte i talkör.
Den skildrar krigets fasor och är en mäktig fredspredikan.
Författarinnan
Mirjam Tuominen som
nu betraktas som vår främsta novellist med psykologisk djuplodning
och modern ordkonst, levde även en tid i Nykarleby och gick och drömde
i stadens parker och har här skrivit åtminstone en bok.
Direktor K. J. Hagfors från
landet Nedervetil skrev länge sina ypperliga krönikor i Österbottniska Posten på ett så enkelt och flärdfritt
språk, att det var ett sant nöje att läsa det änskönt
man inte alltid gillade hans spirituella reaktionära åsikter. Dr Hagfors
skrev även en bok, „Dagens
hjälte“, men den gick underligt nog inte alls trots hans fina kåsörpenna.
Han berättade för mig, att han även hade skrivit en annan bok,
en bok om kärlek. — Men den i kärlek föga bevandrade förläggaren
anade kanske pornografi och gav inte ut hans „Mykleri“. Nej, dr Hagfors
var ingen författare, men en gudabenådad krönikör. En författare
skall vara arkitekt och äga dramatisk gestaltningsförmåga samt
fantasi.
Även Alex. Slotte, Frans Forsblom, Hjalmar Krokfors m.fl. kan tänkas ha fått sin poetiska väckelse
under sin seminarietid i Nykarleby och där jämte den stora säkerheten
att behandla modersmålet i skrift, det sistnämnda avseendet var de
K. J. Hagfors en god lärare och många av hans disciplar har blivit
flinka journalister, varav flera alltjämt hedrat sin lärare med ett
enkelt och klart språk.
Leo Ågren från en annan „förstad“ till Nykarleby, är åter
född till författare och äger just de egenskaperna dr Hagfors saknade.
Då jag läste hans debutbok Hunger
i skördetid, blev jag duperad av hans klara språkbehandling. Han
var ju en färdig författare. Visst var det någon överflödig
sida i hans f.ö. så koncentrerade bok, men den var väl uppbyggd
med en fast ram. Hans andra bok Motsols var även ett mästerverk trots
sitt lilla format. I Sverige fick denna bok en mycket god kritik. Erik Gamby skrev
i Uppsala Nya Tidning om Motsols bl.a.:
„Genom
sitt stora register och sin klara behärskade stil utgör Leo Ågren
den största talang, som på många år har framträtt
inom den finländska litteraturen, och han uthärdar jämförelse
också med de bästa av de unga prosaister, som framträtt på
rikssvenskt område“.
I sin tredje
bok Kungsådern har han nått
ännu längre och har nu också fått höga betyg av våra
egna kritiker. Den gossen har framtiden för sig med sin enastående
naturbegåvning. Vi väntar med spänning på Kungsådern
II.
Gösta Ågren,
en yngre bror till Leo från samma förstad har även slagit sig
på författarskap och redan gett ut tre böcker och den fjärde
en prosabok torde utkomma till julen.
Gösta Ågrens deby var en
diktbok Kraft och tanke, vilken kom ut 1955. Här röjde han redan en
personlig stil och en självständig livsuppfattning med en social rättfärdighetslidelse.
1956
gav han ut en prosabok Jordlös bonde, vari han skildrar sin barndoms by och
sin egen barndom. Han nådde högst i sin barndomsskildring och man skall
gå till Tavaststjernas Lille Karl för att få en så äkta
inlevelse i en pojkgrabbs inställning till livets olika faser.
För
ett par veckor sedan utkom hans tredje bok. Folkvargarna, en diktbok, som han
tillägnat sin mor. Pärmen pryds av en vinjett som symbol för människans
livskamp inte minst i atomåldern. Boken förefaller att vara ett mellanarbete,
men den är inte mindre märklig för det. Här finns flera starka
dikter med socialt patos och fredstendens utan att vara propaganda. Men han har
även på sitt eget originella sätt diktat ett par gripande personporträtt
av fattiggårdens gamla kvastbinderska, gamle hästbytaren Andersson
och Storsatan, som rymde från Fattiggården och frös ihjäl
i en lada. Gösta Ågren har många strängar på sin lyra.
Hans bok bjuder på friska naturglimtar och litet kärlek, men mest livsfilosofi
t.o.m. ateistisk sådan. I flere små dikter är han lyrisk, men
f.ö är hans fria dikt njutbar även när han har tyngre motiv.
Hans slutdikt heter „Sång om livet och döden“ och har av
någon betraktats som en programförklaring. Själv betraktar han
inte sina dikter vara så märkvärdiga. Han sade i Jakobstad vid
en uppläsning, att man inte bör söka världsgåtornas
lösning bakom varje egendomlig ordsammanställning i en dikt. —
Nej, Ågren är ju även „Lekare“ och njuter tydligen även
av den vittra leken. Men i motsats till de många vitterlekarna som producerar
i sig granna verser utan mening och tankar, så framstår Ågren
som en kämpande progressiv diktare med tankar, mål och mening, något
som inte bara Liftraser efterlyst. Gösta Ågrens bok, om ock något
hastigt ihopkommen, har mycket positivt att bjuda på och är otvetydigt
en framgång, som inger förhoppningar om ännu lödigare prestationer.
Men redan nu hävdar han sig, den stolta gossen från Nykarleby, på
ett hedrande sätt inte bara i raden bland diktarna i skaldestaden utan bland
svenska diktare i gemen. |