De två vid älven

Två strida forsar, mellan dem
En lugn, en tankfull flod,
De sjöngo för mitt barndomshem
Den sång jag bäst förstod.


Der lyssnade vid elfvens strand
Två hjertan på dess ton:
Han lefde för sitt fosterland,
För honom lefde hon.


De voro unga. Lifvets höjd
Låg solbelyst och klar.
De ville se i andras fröjd
Sin lyckas återsvar.


De ville gärda strandens lid
Med fager rosengård.
Här skulle sorgen finna frid
Och lidandet en vård.


Här skulle Finland sjunga, — här
Dess framtid gry en gång
I kraft, som sjelf sitt öde bär,
Ur forntids glömda sång.


Här skulle trifvas allt hvad skönt
Och ädelt lifvet vet
I arbete, med frukter krönt
För folk och mensklighet ...


Det skulle! Åtta korta år
Blef arbetsdagens ro
Att pröfva hvad en man förmår,
Stödd på en qvinnas tro.


Då bröts hans kraft. Då satt hon qvar
I tioårig vakt,
Öm, trofast, tålig, tankeklar,
I kamp mot dödens makt.


Och sedan enka, ensam, gömd,
Men i sin kärlek stor,
Var hon, af ingen fattig glömd,
Två faderlösas mor.


Han föll i läkarns ädla strid,
Hon, när hon modig bjöd
I pestförgiftad hungertid
De döende sitt bröd.


Nu sjunger forsens strida ström
Sin saga. om de två:
Ett ofullbordadt verk, en dröm,
En graf med solsken på!


Och dock — var ej ett lif, så rikt
På kärlek, hand i hand,
Ett lif, åt menskligheten vigdt
Och offradt för sitt land?


Förvissnad är hans rosengård,
Der sorgen sökte hamn,
Och lidandet har glömt hans vård,
Men Finland mins hans namn.


Och hennes namn, som ingen sagt,
Sin efterverld det fick
I hvarje makas trogna vakt,
I hvarje moders blick.

Zacharias Topelius (1889).

De två vid elfven ingår i Ljung (1889), där den inleder en svit »barndomsminnen» från Topelius' föräldrahem Kuddnäs. Dikten föreligger i ett manuskriptutkast daterat 6 augusti 1885, men har sannolikt fått sin slutliga utformning först vid utredigerandet av Ljung.

I dikten hyllar Topelius minnet av sina föräldrar, provinsialläkaren och runsamlaren Zachris Topelius d.ä. och hans maka Catarina Sofia Calamnius, som skapat sig ett hem på Kuddnäs hemman invid Nykarleby älv. Poemet anknyter — särskilt i fjärde och femte stroferna — till faderns dubbla livskall: läkarens att vårda sjuka och runupptecknarens att tillvarataga den gamla finska sången. I sjunde och åttonde stroferna antydes den svåra olycka, som drabbade föräldrahemmet vid ingången av 1820-talet, då fadern insjuknade; han förlamades i hela den nedre delen av kroppen och måste tillbringa de sista tio åren av sitt liv i rullstol. Nionde och tionde stroferna är särskilt ägnade modern, som blev lämnad ensam med två barn: den blivande skalden och hans syster Johanna Sofia. Doktorinnan Topelius var även en djupt kännande och socialt ansvarsmedveten personlighet, och hon dog nödåret 1868 i tyfus, nedsmittad av kringvandrande tiggare, som hon berett husrum på Kuddnäs.


Olof Enckell (1970) Zachris Topelius 120 dikter. SLS 435.


De två forsarna är Nybroforsen och Ragnörforsen.


Läs mer:
Kapitlet Doktor Topelius' övriga livsuppgifter, hans lidande och död ur Kuddnäs Skalden Z. Topelius' Forna Hemgårds Historia av Zachris Schalin.