Kuddnäs. Skalden Z. Topelius' forna hemgårds historia av Zachris Schalin.

VII.

DOKTOR TOPELIUS ÖVRIGA LIVSUPPGIFTER.
HANS LIDANDE OCH DÖD.

Vi ha uppehållit oss något länge vid denne Kuddnäsherres jordbruk och hemmansskötsel, emedan hans tid, så kort den än var och så litet lysande än resultatet hann bliva, likväl måste betraktas såsom egendomens blomstringstid. Men doktor Topelius hade ju som vi veta många andra uppgifter att sköta, främst sitt läkarekall. Han tog verksam del i sonen Zachris' undervisning, såsom vi sett, han samlade under en följd av år finska fornsånger, och såsom ortens litterärt mest bildade person blev han av styrelsen utsedd till censor för nyutkommen litteratur, vilken uppgift likväl icke torde åsamkat honom någon större möda eller svårighet. Icke utan skäl har det sagts om Z. Topelius senior, att han som en mångfrestande man i flera hänseenden var »före sin tid», åtminstone på den plats, där han blivit ställd. Och vad än han företog sig, åsyftade han därmed ej allenast sin och sina anhörigas utan hela folkets och landets välfärd och förkovran. Detta visade sig redan tidigt i hans verksamhet såsom ung läkarpraktikant, då han, efter att hava praktiserat på Serafimerlasarettet i Stockholm samt tjänat som underläkare på ett linjeskepp i svenska krigsflottan 1801, blott 22-årig drog ut på vidsträckta vandringsfärder i det inre av Uleåborgs län för att stävja den vid dessa tider så grymt härjande smittkoppsepidemin bland barn genom användande av den nya och lyckligt verksamma koppympningsmetoden. — För samma ädla verk ivrade också hans fader kyrkomålaren, hans äldre broder Johan Gabriel, pastorn, samt den yngre brodern Gustaf, som i skilda turer praktiserade i hans sällskap. Under nämnda färder genom 10 socknar skall Zachris hava vaccinerat omkr. 900 barn och sålunda på det verksammaste sätt bidragit till den hemska landsplågans utrotande. Han fortsatte även efteråt med vaccineringen. Med hänsyn till dessa och andra meriter tilldelade honom Kejserliga Hushållningssällskapet i Finland tvenne medaljer, både den mindre och den större, för nyttig verksamhet. Även sin forskning och sina studier för licentiatgrad hade Topelius egnat bekämpandet av ett av mänsklighetens värsta plågoris, kräftsjukdomen. I sin arbetsdryga tjänst som provinsialläkare fortsatte han med samma nit och intresse sin mänskovänliga strävan under vidsträckta ämbetsresor i sitt stora — alltför stora — distrikt och gjorde sig vida känd som en skicklig kirurg. Såsom utbildad veterinär kunde han även giva folket goda råd i fråga om deras husdjurs skötsel. Stadsläkarebefattningen med sjukbesök och privatpraktik hemma var icke heller för honom någon sinekur. Dessutom gjorde han sommartid tjänst såsom »brunnsläkare», ty på orten fanns en på den tiden i rop kommen hälsokälla eller så kallad »surbrunn», nämligen i åbranten strax söder om staden, till vilken kurgäster samlades från när och fjärran för att under Topelius' ledning söka bot för sina krämpor genom brunnsdrickning och bad. I ett brev till sin broder Gustaf i juli 1816 talar han om »en stor svärm brunnsdrickare, de flesta från Wasa, Ilmola och Lappo, även från Jakobstad». Och i augusti följande år antecknar han »närmast 50» kurgäster, »till 7/8 främmande, större delen jurister och präster». I följd härav var han dessa tider »övermåttan sysselsatt». 1) Utom brunnsdrickning rekommenderade Topelius gyttjebad. Han skall ha varit en av de första i landet, som började med dessa i södra Finland så ryktbarvordna bad. I Nykarleby hämtades till baden en förträfflig svart gyttja från Tirsskärs sund i skärgården — numera uttorkat. Obduktioner utförde Topelius utom på sina ämbetsresor även hemma på Kuddnäs i liderbyggnaden på södra sidan av den yttre gården. Vid sådana tillfällen lät han ibland sin son Zachris, när denne blivit något äldre, vara närvarande, för att han skulle lära sig känna människokroppens inre struktur. Jag har icke hört att åsynen av de livlösa kropparnas dissekering i någon värre grad skulle angripit den växande ynglingens nervsystem, men då han senare som nybörjare på den akademiska banan verkligen en tid tänkte på att i faderns fotspår utbilda sig för läkareyrket samt för detta ändamål gjort undan en kurs i kemi, blev dock fortsättningen för hans känsliga natur alltför motbjudande. Han vände om just vid anatomisalens tröskel. Barndomsintryckena måtte i alla fall hava medverkat därvid.

1) Såsom värdefulla minnen av min morfaders läkarpraktik bevarar jag hans lilla inventiösa reseapotek med rara droger i en mängd burkar och en del kirurgiska instrument samt en liten »sjukjournal» från 1802.

I andra bandet av det biografiska verket Finlands minnesvärde män (1855—1857) ingår också en uppsats om Doktor Z. Topelius, skriven med stor välvilja av en i sanning kongenial personlighet, en yngre ämbetsbroder, läkaren, runosamlaren professor Elias Lönnrot (signatur: E. L.), som bl. a. (sid. 351) säger att Topelius såsom provinsial- och stadsläkare i Nykarleby hade »förvärvat sig allmän aktning och kärlek ej mindre genom sin skicklighet än genom ett redbart, okonstlat väsende och den deltagande välvilja, varmed han bemötte såväl den rikaste som den fattigaste». Då han även åtnjöt en sann huslig sällhet, borde han sålunda, menar Lönnrot, »hava funnit den belöning för sina strävanden, som den jordiska lyckan kan tilldela en människa». »Men denna lyckas ostadighet och opålitlighet skulle även Topelius innan kort få bittert erfara.» Endast 8 à 9 år av ostörd verksamhet räknar sonen skalden att hans fader förunnades, innan sjukdomen bröt hans fysiska kraft.

Lönnrot berättar, enligt vad troligen T:s broder läkaren professor Gustaf Toppelius i Uleåborg hade meddelat honom, att då doktor Zachris T. år 1820 på en ämbetsresa färdades över svag is, brast denna under honom, han hamnade i det iskalla vattnet, blev genomvåt och förkyld och i följd därav värkbruten för sin återstående levnad. — Men enligt vad min moder i hemmet hört skulle en annan förkylning — om tidigare eller senare, vet jag inte — där hava ansetts såsom den egentliga sjukdomsorsaken. Doktorn hade nämligen, också på en ämbetsresa, vid en medikolegal besiktning och obduktion i ett mycket kallt rum kastat rocken av sig för att ledigare kunna arbeta och därvid grundligen förkylt sig. — För den vidskepliga folktron däremot kunde en så skicklig läkares, som det föreföll obotliga, sjukdom och förlamning icke hava en så enkel och naturlig grund, utan den hade säkert blivit honom »påsatt» av någon illasinnad person. Det var också liksom något mystiskt med denna sjukdom, vars rätta art den tidens läkarevetenskap i norden icke kunde angiva, än mindre bota. Börjande med reumatiska smärtor vid fotknölarna steg det onda småningom uppåt och förlamade benens rörelseförmåga, så att doktorn måste lyftas och bäras och vändas i sängen som ett litet barn. Lill-Zackes finska sköterska Brita Kiviranta, vars »pra kosses» skötsel för en tid övertagits av jungfru Anna Lena, tills han (1829) skickades till Uleåborg i skola, fick nu helt egna sig åt den lame doktorns sjukvård. Hon lyfte honom i och ur den länstol, i vilken han dagarna igenom satt och arbetade, då han ej behövde ligga, hon masserade dagligen någon stund de domnade extremiteterna, och när doktorn trots sin egen misär ville låta föra sig till någon sjuk som påkallat hans hjälp, var det Brita som transporterade honom i ett särskilt åkdon, själv häst, kusk och lakej i en person. Sittande i sin länstol på en lätt handkärra, som Brita drog, åkte doktorn på detta originella sätt, likt en kinesisk mandarin, omkring till sina patienter i staden. Gällde det längre färder begagnade han sig naturligtvis av häst och annat åkdon.

Doktorn hade lyckligtvis till sitt livs slut sina fulla själskrafter i behåll och fullständig rörlighet i övre delen av kroppen, så att han, tryckande händerna mot länstolens armstöd, kunde höja sig något från sitsen till omväxling emellanåt. Sittande i sin stol tog han fortfarande emot patienter och utförde till och med mindre kirurgiska operationer, skar upp bölder, skötte sår och drog ut tänder m. m. »Med samma välvilja och nit, som förut under helsans dagar», säger Lönnrot, »fortfor han att med läkarevård betjäna andra lidande, vilka i stora skaror belägrade hans bädd», i figurlig mening, förstås. »Vackert och rörande var att se», fortfar den välvillige biografen, »huru den ena sjuka skötte den andra, och detta gjorde han ända till de sista, tiderna.» Doktorn hade ju också sina lättare stunder och dagar, då smärtorna voro drägliga eller helt sisterade. Från läkarevården lediga tider egnade han då åt läsning och skrivning.

Under de 11 år, som hans lidandes tid varade, hängav sig sålunda den verksamme mannen icke åt onyttig grämelse, utan under manlig resignation fullföljde han efter förmåga sina tidigare intressen, även sedan alla de läkekonstens hjälpmedel, som försöktes både hemma (elektricitet bl. a.) och vid besök i Åbo och Köpenhamn, visat sig overksamma. De för den lame doktorn ytterst besvärliga resorna till nämnda orter — till Åbo i sufflett, till Köpenhamn med segelfartyg —, på vilka färder han ledsagades av sin trogna maka och jungfru Anna Lena, medförde endast bitter missräkning.

Till råga på doktorns lidande kom under de sista levnadsåren ännu nedsättningen av hörselförmågan, så att han blott med svårighet hörde andras tal. Men sin korrespondens underhöll han fortfarande, med sina syskon och brorsonen Frans samt några andra personer. För att möjliggöra skrivning i länstolen hade han framför sig såsom bord en halvrund brädskiva, som vilade på och fästes vid armstöden. Vid detta miniatyrskrivbord skrev han allt, som under sjukdomsåren flöt ur hans flitiga penna, och här redigerade han sina bekanta runosamlingar.

Det som jämte omsorgen om familjen, barnens uppfostran och egendomens skötsel kanske mest upptog doktor Topelius' intressen under dessa sjukdomsår var just det fortsatta samlandet och publiceringen av finsk folkpoesi, vars nationella och litterära värde han redan tidigt hade insett. Under sina vaccinationsfärder i Österbottens finska socknar hade han först fått tag i intresseväckande brottstycken av episka runor, vilka han då upptecknade, men han hade också småningom kommit till insikt om, att rikare källflöden vore att finna längre österut, i det sångrika Karelen och blev, sedan han funnit det, en vägvisare för den följande tidens forskare, såsom känt är och av Lönnrot i hans biografi framhålles. Icke tillfredsställd med vad han själv eller genom vänners och väns vänners förmedling lyckats samla av runomaterial från Österbotten passade han nämligen på att öka sitt förråd genom muntliga meddelanden av de kringvandrande s. k. »laukkuryssar» — ofta egentligen finska karelare från trakter bortom vår östra landgräns — vilka då och då besökte orten. Doktorn bjöd dem in till sig och bad dem sjunga och diktera för uppteckning sina sånger och trollformler. Sålunda kom han över flera märkliga runor. — Min mor brukade berätta om, huru häftigt uppskrämd hon blev, när hon, stackars liten flicka, sent en kväll plötsligt väcktes ur sin sömn av sångargubbarnas starka och skrovliga röster inne hos hennes far i rummet bredvid sängkammaren. Vid sångernas upptecknande blev doktorn i sin dövhet under de senare åren nödsakad att anlita sekreterare och härvid biträdde honom då brorsonen pastor Frans Michael Toppelius eller klockaren Finnström. Sålunda kom det ju att höra till Kuddnäs gårds i många avseenden intressanta historia, att här av genuina finska runosångare sjungits och sedan upptecknats forntida sånger om Wäinämöinen och Ilmarinen och grundstenar samlats till vårt berömda nationalepos Kalevala! — Av sina samlingar hann doktor Topelius före sin död redigera och av trycket utgiva 4 häften »Suomen Kansan Wanhoja Runoja, ynnä myös Nykyisempiä Lauluja», det första år 1822 och de andra åren därefter. Ett femte häfte utgavs efter hans död av brodern professor Gustaf Toppelius med ett kort förord om runosamlarens levnadsöden. Sin kärlek till det finska språket och folkets rika sångskatter hade bröderna Topelius ärvt från sitt hem i Uleåborg, och ehuru de erhållit hela sin allmänna och litterära utbildning på det svenska språket och i svensk omgivning, bevarade de denna kärlek till sin död.

Suomen Kansan Wanhoja Runoja ynnä myös Nykyisempiä Lauluja.

Den 23 januari 1831 ändades doktor Zachris Topelius' lidanden. En lunginflammation torde på det sista hava tillstött; »lungsot» är antecknad i kyrkboken såsom dödsorsak. Doktorn avsomnade »lugnt, stilla och undergivet, såsom han även levat», säger biografen, och denne avslutar sin teckning med följande ord: »Med allmän saknad beledsagades hans jordiska stoft till dess sista fristad och mången tår intygade sanningen av den inskrift, man anbragt på hans kista av följande ordalydelse:»

»Ehuru dignande under egna plågor
var du dock alltid, ända till det yttersta,
de uslas ömma vårdare.
Hell dig!
Frid över ditt stoft.»

Man igenkänner uti inskriftens stilisering oförtydbart brodern Gustafs sentimentala läggning, men även hans varma broderskärlek och saknad, ty den bortgångne, nära 5 år äldre brodern hade för honom varit som en faderlig uppfostrare och försyn.

För den kvarlämnade trogna makan, som med sådan kärlek och självuppoffring hade vårdat och bistått sin man under de tunga lidandesåren, var förlusten liksom sorgen djup och stor. Hädanefter vilade allt på henne ensam, godsets skötsel och barnens uppfostran.

Angående: begravningstillfället, rättare »gravölet», i hemgården erinrade sig min moder, då 11-årig, att sängkammaren, där hennes fader dött, var klädd med vita lakan, såsom på den tiden brukades i sorgehusen, och att barnen lekte där för sig själva, medan gästerna stimmade i de andra rummen. Sedan gästerna gått på kvällen var flickan så trött, att hon somnade på tvenne hopskjutna stolar, och där blev hon liggande oavklädd på sin improviserade bädd för hela natten i dödsrummet. Någon hade väl försökt väcka den lilla, men hon var för sömntyngd att vakna, och så lät man henne ligga.

Den faderlöse sonen Zacharias, som nyss fyllt sina 13 år och sedan 1829 var elev i Uleåborgs trivialskola, nu hemma för begravningen, förstod i sin barnslighet ännu icke vidden av sin förlust. Svärmisk till lynnet mer än andra gossar vid hans ålder, grubblade han mest över det enligt hans mening mystiska lilla »stjärnfall», som hade inträffat när hans faders stoft bars till kyrkan att där jordfästas. En av de silverstjärnor, med vilka kistan var liksom översållad, hade nämligen enligt hans uppgift i självbiografin (sid. 42) råkat falla ner just framför hans fötter, där han gick i processionen närmast efter kistan. Han hade då upptagit den vid kyrkdörren — »ett järtecken trodde man», såsom orden lyda i hans berättelse. Enligt meddelande av hans syster, som i barndomstilldragelsernas detaljer ofta hade ett säkrare minne än den ett pär år äldre brodern, förhöll sig saken noga taget så, att det var en av likkistans fötter, som hade lossnat och nedfallit framför Zachris, och då han tog upp den, fäste han sig blott vid den med bladsilver därpå anbragta lilla stjärnan, undrande vad denna kunde hava att säga honom. Det var för övrigt doktorns syster Lisette, som med konstförfaren hand hade smyckat kistan med dessa glittrande stjärnor. — Vi kunna icke förtycka den unge blivande skalden, att han i sin barnsliga fantasi sammanställde denna lilla upplevelse med den syn han en stjärnklar vintermorgon under skoltiden i Uleåborg hade, då han vid ett s. k. stjärnskott i rymden tyckte sig se den fallande stjärnan stupa ner mitt framför honom och spårlöst försvinna i snön. Vad kunde det annat betyda, än en maning från höjden: bliv ädel, bliv stor!

Efter begravningen återvände gossen till sin skola i Uleåborg, där han hade förmånen att få vistas som son i huset hos sin farbror professorn och hans goda maka, som var hans moster. Följande år 1832 dimitterad från denna skola, skickades han på hösten samma år på sin kusins, pastor Frans M. Toppelius' rekommendation till Runeberg i Helsingfors för att beredas till studentexamen, såsom känt är. Och denna examen avlade han den 5 juni 1833 blott 15-årig och oviss om sin framtida livsuppgift. Vid 17 år, då denna uppgifts allvar begynt antaga en fastare gestalt för hans unga sinne, egnade han sin älskade faders minne en dikt, varur vi (enligt W. Söderhjelm, »Topelius' tidigaste lyriska diktning») må här anföra sista strofen:

»Jag ofta vid hans minne ser
en tår i ögat blänka,
och innerlig jag ofta ber
Gud värdes nåd mig skänka
att bliva såsom han en man
i med och mot belåten,
att leva älskad såsom han
och dö som han begråten.»

År 1881, när hundrade år hade förgått sedan doktor Topelius föddes, skriver skalden inför sin faders av sondöttrarna nyss bekransade bild till sin »enda och kära syster» Sophie: »Han sitter där så lugn och tålmodig, som vi minnas honom från våra barnaår, och skådar på oss, som Herren så oförskylt unnat en längre nåde- och verksamhetstid, än honom. Först i senare år har jag förstått vilken prövning det måste ha varit för en så verksam, tänkande, forskande och sökande ande, som hans, att vid 39 år se sin nyss började verksamhet avbruten, efter att blott i 8 eller 9 år ha fått tillgodogöra resultaterna av sina ungdomsstudier, — och att sedan i 10 år sitta fängslad som Prometheus vid klippan, med klar tanke, men maktlösa knän. Vad förstodo vi barn därav, och vad förstodo vi vår moders försakande kärlek! Vi voro glada och lättsinniga vi som andra. Nu förstå vi det bättre.» — I diktsamlingen »Ljung» 1889 inleder han gruppen »Barndomsminnen» med sången om far och mor, »De två vid älven», som man kunde kalla en dityramb {jubelhymn} för dess högstämda ton, genomandad som den är av kärlek, tacksamhet och beundran. Den börjar så:

»Två strida forsar, mellan dem
en lugn, en tankfull flod,
de sjöngo för mitt barndomshem
den sång jag bäst förstod.

Där lyssnade vid älvens strand
två hjärtan på dess ton:
Han levde för sitt fosterland,
för honom levde hon.»

Och sedan:

»Nu sjunger forsens strida ström
sin saga om de två:
ett ofullbordat verk, en dröm,
en grav med solsken på!»

{Hela dikten.}