|
Den
forna flickan
Jag såg henne efter många år;
hvar lilja på kinden dog.
Där rullade tyst en bortglömd
tår:
dess källa kände jag nog.
Jag kände det sorgsna skimmer,
som lätt öfver ögat drog.
Som —
hälften sorgset och hälften gladt —
i lunden ett månsken far,
så flög ett leende, flyktigt, matt,
på
de älskliga läppars par —
en stjärnas blick genom molnet,
ljuf, strålande, underbar. Det leendet kan jag ej glömma
mer
det gick mig till hjärtats grund,
det följer mig hvart jag går och ser,
det blandas i nattens blund,
det går
som en suck af vemod
igenom hvar glädtig stund. Det står som en hamn från forna dar,
den länge försvunna tid,
då hon min älskade flicka var,
min himmelska stjärna blid.
Nu står jag i aftonglansen
af min förlorade frid.
O att jag aldrig i lifvets rus
så slösat min rikedom,
mitt hjärtas glädje, mitt ögas ljus,
min barndomsängel
så from
Då stod jag ej nu förgäten
i ödelagd helgedom. |