ZACHRIS TOPELIUS och MATHILDA CHRISTINA LITHÉN


AV

KARL BRUHN


[Gick som följetong april—juni 2007.]


Zachris Topelius berättar i sina självbiografiska anteckningar, vilka han på ålderdomen dikterade för sin yngsta dotter, att han under ungdomsåren, medan han vistades i Helsingfors, åtnjöt en nästan obegränsad frihet. Det sällskap han umgicks med, först i Runebergs hem och senare i olika studenthybblen, betecknas i memoarerna som »ganska blandat». Redan i femton års åldern hade ynglingen »läromästare för både kort och glas». Men inte desto mindre, trots den stora friheten och de alls inte oåtkomliga frestelserna, förblev han »oerfaren och oberörd av passionernas villor under en ynglings farligaste utvecklingsperiod». Ty försynen och naturen skänkte honom starka tillbakahållande pedagogiska stöd: jag prisar Gud — säger den åldrande författaren — »som ställde vid min sida tre skyddande änglar: kärleken till hemmet, ett barns blyghet och min käraste barndomsväninna Thilda Lithén». Not 1)

Denna »käraste barndomsväninna» är förtjänt av uppmärksamhet även från en senare tids sida. Hon var nog inte Topelius' enda kärlek under barndoms- och ungdomsåren. Till denna »i det inre så stormiga period av mitt liv», säger skalden på tal om ungdomstiden, » — — — höra en lång rad av dessa »irrsken», än 'på heden', än i människovimlet, — en vintergata av fladdrande flammor» Not 2). Ett »irrsken på heden» var gästgivarflickan Greta från Kahra, det unga, vackra hondjuret med naturbarnets ohämmade libidinösa drift. Till »irrskenen i människovimlet» hörde den livligt uppvaktade helsingforsskönheten Hilda Holm, som Topelius träffade på de förnäma danstillställningarna i huvudstaden, och lindanserskan Felicia Kasper, som han i sällskap med pigor och fulla bönder beundrade på en marknad i hemstaden Nykarleby. De ha alla, eller nästan alla, avsatt spår i hans diktning. »Vare här endast sagt», anmärker skalden själv, »att jag väl räknat icke en, utan nio sånggudinnor, eller lika många som grekerne, men av dessa blott två, som efter varandra helt fyllde ett ynglingahjärta, och av dessa två en, som fyller det än i dag.» Den som fyllde hans hjärta in i ålderdomen, var hans hustru Emilie; före henne var Thilda Lithén det centrala föremålet för hans tankar och dagboksanteckningar.

Mathilda Christina Lithén intresserar inte endast som en i viss mån litteraturhistorisk profil. Hon fängslar även som en sympatisk representant för en försvunnen, jämförelsevis idyllisk tidsålders goda småstadskvinnor. I hennes graciösa och en smula knubbiga gestalt tycker man sig se den victorianska tidsålderns domestika kvinnotyp vackert förkroppsligad.

Av den unge Topelius' dagboksanteckningar framgår, att Thilda Lithén var under medellängd: hon var fem fot och en och en halv tum lång, med andra ord 153 centimeter. Not 3) Den tämligen ringa längden kompenserades av en volym, som bedömd enligt ultramodern måttstock tangerade den övre gränsen för den idealiska kvinnans mått. I aderton, nitton års åldern vägde hon sex lispund elva skålpund, vilket omräknat i nutida viktsatser betyder vidpass 55 kilo. Hon var sålunda inte i egentlig mening korpulent, åtminstone inte under ungdomsåren, men hon företrädde inte heller den romantiska, anemiska kvinnotypen och lika litet den moderna amerikanska beniga kvinnan, som magerlagt sig metodiskt med råa grönsaker och hård morgongymnastik. För övrigt vet man om hennes utseende endast, att hon var blåögd och ljus, något som framgår av ett par ungdomliga hyllningsdikter, som införts i Topelius' dagbok. Helt säkert var hon ganska vacker. Ty hon uppvaktades livligt av både gästande främlingar och ogifta infödingar i det lilla Nykarleby, som var hennes liksom kusinen Zachris' hemstad. Bland hennes på ett mjukt sätt avvisade beundrare finner man en sådan ryktbarhet som Johan Wilhelm Snellman, politikern och filosofen, vilken var känd som en högaktningsfullt prudentlig och artig, men i allmänhet ganska litet framgångsrik uppvaktare av könet. Måhända kunde man med en nutida psykologisk karakterologisk terminologi beteckna henne som cyklotym. Hennes kurvor, ovan antydda, visa på en pyknisk kroppskonstitution. Av Topelius' dagbok vet man dessutom, att hon, som cyklotyma pykniker för det mesta, var utåtvänd, praktisk, med ett labilt känsloliv, lätt uppbrusande och snart blidkad. »Hon är», skriver den ungdomliga krönikören år 1838, »på hjärtats vägnar en av våra bästa flickor. Liksom Sophie (T:s syster) är hon en av dessa praktiska naturer, som förträffligt lyckas i att hålla reda på de yttre trådarna i det dagliga livet, men därjämte mycket mera lättrörd och häftig än den andra.» Not 4) För övrigt ägde hon av allt att döma tre egenskaper, vilka man kan betrakta som speciellt karakteristiska för den victorianska och förvictorianska tidsålderns borgerliga kvinnor: hon hade den domestika kvinnans praktiska handalag — det har redan nämnts; hon var fylld av ett varmt kvinnligt medlidande; och hon besatt en äktkvinnlig hjärtats trofasthet. Det var denna trofasthet, som bjöd henne att hålla fast vid sin ungdomskärlek, så länge detta över huvud var möjligt.



Man bör kanske tillägga, att Thilda Lithén med avseende på sitt intellektuella bagage tyckes ha företrätt en småstadsborgerlig medelnivå såväl i fråga om intelligens som bildning och talanger. Som praktisk musikutövare var hon amatör av lägsta eller nästlägsta grad: hon brukade i unga är spela fyrhändigt tillsammans med Zachris Topelius några skäligen enkla musikstycken, som kusinen hade övat in; mycket annat kunde hon synbarligen inte. Hennes litterära smak stod måhända något — men inte avsevärt — över en ordinär borgerlig nivå. Hon läste på lediga stunder med otvetydigt intresse värdefull skönlitteratur, men hon kunde också gripas av skäligen medelmåttiga romaner; det bör dock i rättvisans namn framhållas, att även den litterära kusinen i vissa fall delade hennes smak för billiga bestsellers från anno dazumal. Not 5) Ett fylligt motiverat omdöme om hennes intelligens är svårt att fälla. Av de nyckfullt anförda prov på hennes konversationstalang, som ha blivit bevarade i den unge Topelius' dagböcker och i brev av skaldens hustru, får man intrycket, att hon knappast var i högre grad spirituell. Men hennes inpass präglades inte sällan av omisskännlig, levande kvinnlig intimitet och värme, och understundom fingo hennes repliker stänk av provinsiellt färgad underfundig lustighet och behagfullt flickgäckeri. Karakteristiskt är ett infall av henne om vintersolskenet över det snöklädda Nykarleby. »Solens behag skiner i glädje över snöheten», konstaterade hon en gång. Den lätta, halvt schablonmässiga, halvt originella personifikationen förefaller att vara resultatet av oavsiktlig naivitet och medvetet spelande gäckeri i förening.

Thilda Lithén föddes, levde och dog i Nykarleby. Hennes värld var småstaden och den besjälade vardagen. Hon var — förefaller det — fylld av en specifikt kvinnlig betagenhet i den intima, litet småskurna omgivning, som försynen hade anvisat henne, i domestika sysselsättningar med brödbakning och barnavård, i det lilla samhällets vardagliga glädjeämnen och sorger. Under sin tidigaste ungflickperiod, i 14—16 års åldern, vistades hon två år i Stockholm för att kröna sin uppfostran med en sådan avslipning i den stora, förnäma världen, som enligt tidens uppfattningssätt var ytterst välbehövlig för en förmögen arvtagerska av borgerlig börd. Senare företog hon i sällskap med äldsta systern Rosalie och kusinen Sophie Topelius och dennas mor ytterligare en resa till den svenska huvudstaden. Dessutom besökte hon då och då Vasa, Helsingfors och andra finländska städer. Men hon återvände alltid till Nykarleby, och hon torde städse ha gjort det med känslor av glädje och trygg tillfredsställelse. Topelius återger i dagboken en karakteristisk episod. En dag år 1836 sutto några unga människor i herrskapet Lithéns trivsamma förmak. De samtalade om hur det vore att byta om hemort, att flytta till en annan stad. Zachris Topelius, den adertonåriga studenten, dekreterade med ungdomlig självsäkerhet: »Nog kommer jag att bo här, om jag vill, men det beror på omständigheter.» Rosalie Lithén hade ingenting emot att slå sig ner i en annan miljö. Den nittonåriga Thilda ville däremot på inga villkor lämna sin kära hemstad. »Jag vill inte i döden bort härifrån», förklarade hon med eftertryck.

[Inf. 2007-04-29.]


——————————



Nykarleby var under förra hälften av 1800-talet en även för dåtida finländska förhållanden tämligen liten stad, ehuru avsevärt livligare och mera betydande än nu. I en redogörelse från år 1814 uppges, att samhället då omfattade 107 hushåll med sammanlagt 738 själar. Två årtionden senare uppgick invånarantalet till nära 800 personer. En prägel av pittoreskt 1600-tal utmärkte stadsfysionomien, innan en stor eldsvåda 1858 förstörde största delen av de ålderdomliga kvarteren. Gatorna voro smala och krokiga, alla hus, också kyrkan och rådhuset, av trä. Not 6)


Nykarleby före branden.
Efter en litografi av J. Knutson.


Henrik Gabriel Porthan, den ryktbara åboprofessorn, som på 1790-talet besökte orten, skrev i ett brev till en kollega ganska vresigt om denna kråkvinkel: »Nykarleby är den sämsta stad jag under denna min resa härtills sett, illa anlagd, illa byggd, utan rörelse och utan duglige handlande.»  Not 7) Men professorn torde ha svartmålat i överkant. Den ljusa, leende natur, som den dag i dag är inramar den avsides belägna idyllen, var densamma då. »Det är som om naturens herre med en trollstav hade berört marken just här och av platsen skapat ett nordiskt paradis», skriver en författare år 1921. »Hur vacker är icke älven, som flyter genom staden, med sina holmar, med sina båda forsar och sina dystert högtidliga strandbrinkar. Huru frodiga stå icke strandalarna på båda sidor om älven, huru vitstammiga äro icke björkarna i parkerna.»  Not 8) Också Topelius har i några dikter lovprisat aspar och björkar, som böjde sig över älven. Bland de sammangyttrade byggnaderna funnos flera med vackra linjer och skön resning. Den gamla kyrkan, vilken undgick den stora branden, betecknas av en författare som »Österbottens vackraste träkyrka», öster om kyrkan finnes en brunn med en överbyggnad i ren nyantik stil som ett minne från den tid, då stadsarkitekturen var vackrare än i våra dagar.  Not 9)

Topelius anmärker i sina självbiografiska anteckningar på tal om societeten i det forna Nykarleby, att »där funnos väl sällan högre vyer eller vidsträcktare världsbildning, men desto mera hjärtlighet och, jag kan tillägga, desto mera originaler». 10) Samhället var dock knappast stillastående. Särskilt sommartid var kontakten med den stora yttre världen tämligen livlig. Staden ägde en hälsokälla, en s. k. surbrunn med järnhaltigt vatten, och var vid vissa tider en jämförelsevis välbesökt kurort. 11) Över källan hade ett brädskjul, den s. k. brunnssalongen, uppförts. Genom en öppning i »salongens» golv ledde en stege ner i brunnen, och stegen utnyttjades flitigt av brunnsgästerna. Damerna torde vid varje besök i djupet ha druckit sex, herrarna åtta glas av det hälsobringande vattnet. 12) Från brunnshuset ledde en smal bro till Brunnsholmarna i älven, och där bjöd en badinrättning besökarna på finsk bastu, karbad, ångbad och gyttjebad. På brunnssalongens betänkligt sluttande och ojämna brädgolv roade sig ungdomen med dans och lekar, och de stora »brunnsbalerna» i det ruckliga brädskjulet hörde till säsongens höjdpunkter. En kägelbana hade dessutom uppförts till brunnsgästernas nöje.


Brunnsholmarna.


Fläktar från yttervärlden förmedlades på annat sätt av redarna i staden. Nykarleby kunde visserligen inte i fråga om sjöfart på främmande länder mäta sig med övriga österbottniska städer. I visst mått gäller dock för Thilda Lithéns och Zachris Topelius' hemstad vad en historiker, Gabriel Nikander, säger om de svenskösterbottniska kuststäderna i gemen: »Slutet av 1700-talet och de sex första årtiondena av det 19:e seklet blevo stolta tider för Österbottens sjöfart. — Städerna behärskades av ett patricierstånd, som genom sina förbindelser med främmande länder fick vidare vyer och intresserade sig för den europeiska storpolitiken, emedan de stora handelshusen berodde av denna. I livsföringen inträdde en kulturell förfining; härtill bidrog den direkta importen av utländska konsumtions- och lyxvaror, såsom mobilier [möbler] av ädelt material och konstnärlig stil.» 13) Ibland inlöpte i Nykarlebys hamn ett stycke utanför staden ett fartyg, flaggprytt och saluterande ankomsten till hemstaden med kanonskott. Folk samlades på stranden för att ta den långväga gästen i betraktande, och redarens familj bjöds på fikon och äkta madeira ombord på skeppet. 14) De mest uppskattade av sommarsäsongens festligheter voro de s. k. utskjutningarna vid skeppsvarvet på en holme utanför staden. Det nybyggda fartyget gled långsamt och majestätiskt ner mot vattnet, berättar Topelius, »hälsat av druvvin och flera hundrade åskådares hurrarop». Redaren bjöd societeten på middag, och på stranden dansade och lekte ungdomen i den nordiska, ljusa sommarnatten. 15)

 


Vintertid var livsrytmen i småstaden något, men inte mycket stillare. I oktober var det marknad med tingeltangel, cirkusstånd och druckna bönder, svenska och finska. Bland andra sevärdheter beundrade Topelius en gång, då han var endast tio år gammal, en trumslagare, som slog på femton trummor. 16) I november anordnades ibland en »klubbdans» eller »bal parée». Förra hälften av december var fylld av förberedelserna för den stora midvinterhögtiden. De unga kvinnorna, bland dem Thilda Lithén, vakade ofta natten igenom, och vana fingrar sydde därvid flitigt allehanda mer eller mindre onyttiga julgåvor: bokmärken med blommor och blad, broderade gördlar, utsydda tofflor och penntorkare åt herrarna, negligéband, spetsnäsdukar och långschaletter åt damerna. De sista dygnen före julaftonen arbetade man hektiskt, fejade, stöpte julljus, lackade julklappspaket och författade julklappsverser, som med otympliga rim och knagglig meter gåvo uttryck åt mycken hjärtlig värme. Herrarna snickrade ensamma eller med det manliga tjänstefolkets hjälp höga stänger, som restes med lantärnor och lyktor vid husporten emot gatan. På Kuddnäs, familjen Topelius' vackra miniatyrherrgård ett stycke utanför staden, gjorde man på samma sätt. Zachris antecknar därom i sin dagbok: »I skymningen lät jag drängarna uppsätta lantärnor, på höga stänger utsirade med granris. I staden tände sig efter hand stjärna efter stjärna. Den gamla seden tycker jag mycket om. Torde vara en symbol av stjärnan över Betlehem den natten då frälsaren föddes.» Snart strålade den lilla stadens trånga och krokiga, i vardagslag så mörka gator av ovanligt ljus. Talgljus brunno i den gamla träkyrkans och de låga småstadshemmens alla fönster. — Julaftonssupén spisades i relativ stillhet. Det var endast den närmaste släkten, tre, fyra familjer — kanske ett tjugotal personer — som då möttes. Gästerna anlände redan vid sjutiden. Man drack te eller läppjade på ett glas vin. Slutligen kom höjdpunkten. »Klockan ½ 10 satte vi oss till det superbt anrättade bordet», antecknar Topelius en gång i sin dagbok. Supén var mycket delikat: vanlig julmat, lutfisk och gröt, stekar och tårtor. Men julklapparna, som under tiden regnade in, upptogo mera vår uppmärksamhet.» Först efter midnatt voro gästerna färdiga att bryta upp. »Sällskapet åtskildes» förtäljer krönikören, »för att taga några timmars vila och sedan vakna till en glad julhelg.» Tidigt på juldagens morgon tändes åter stjärnorna och talgljusen, och genom festligt upplysta gränder körde bondslädarna och vandrade hederliga småstadsborgare och blonda borgartöser till den tidiga julottan i den gamla kyrkan. De vandrade i maklig takt i grupper över det irreguljära torget, på gator, vilkas ojämna stenläggning doldes av vit snö, mellan låga rödmålade trähus med torv- och tegeltak. 17)

Man festade sedan länge och ordentligt. Under dagarna mellan julafton och nyår ställde än den ena, än den andra av stadens borgare till stora soaréer, till vilka hela småstadsnoblessen bjöds in. Trakteringen var rundlig och läcker, ty trakten kring Nykarleby var då liksom i våra dagar rik jordbrukarbygd och lämnade många goda gåvor; dessutom hade stadens borgare under sommarens lopp fyllt sina källare och förrådsrum med kolonialvaror och goda viner. De unga lekte gamla sällskapslekar och dansade de för tiden vanliga danserna, polonäs, svensk och rysk kadrilj, vals, angläs, polka och fransäs. Festernas långa rad avslutades med ett stort slädparti, i regel den 13 januari, tjugonde dag jul. Det arrangerades av de ogifta unga herrarna i staden, men dansen och supén, som ingingo i programmet, bevistades också av äldre äkta män och fruar, vilka det ålåg att övervaka sedligheten. Kavaljererna gjorde själva tjänst som körsvenner och bjödo till att skruva upp farten så långt det var möjligt; då och då hände det, att ett par körde omkull och hamnade i en snödriva.

Naturligtvis kunde det inträffa, att vid de yppiga tillställningarna någon av de äldre herrarna tog sig för mycket till bästa och somnade eller blev frispråkig, så att han på ett lämpligt sätt måste tystas ner. Men det låg ofta även något av pompös gammalborgerlig festivitas över detta nöjesliv. Skålar utbragtes i välvalda, litet styva och högtidliga ordalag. Topelius refererar i sin dagbok ett typiskt sådant skåltal. Man firade bröllop, och talaren höjde självfallet allra först sitt glas till de unga nygiftas ära. »Sköna brud, du är blomman», yttrade han. »Ädle brudgum, du är stödet!» Sedan vände han sig till de ordentligt gifta herrarna med orden: »En skål för mannakraft och ädel verksamhet!» Därefter kom turen till fruarna, vilkas skål småstadsvältalaren utbragte med en chevalereskt respektfull vändning: »Den allt försakande, allt uthärdande kärlekens skål!» Och slutligen riktade han sig till de ogifta unga männen. Först nu kunde han tillåta sig en smått skämtsam anspelning. »Åt Eder, mina herrar ungkarlar, till vilkas arriärgarde jag tyvärr måste räkna mig, gömmer jag ett råd», sade han; »skynden Eder, mina herrar, skynden Eder, ty av egen erfarenhet kan jag försäkra, att 40 år trycka centnertungt på en gammal ungkarls nacke.»

Det förefaller, som om inte heller högre kulturella intressen helt och hållet hade saknats hos borgerskapet i det forna Nykarleby. Ett bibliotek hade grundats redan år 1813 eller 1814 med stadens tjänstemän, rådmän och övriga patricier som delägare. 18) Av Topelius' dagboksanteckningar framgår, att högläsning inom familjekretsarna inte sällan förekom i borgarhemmen. En teatertrupp, som på trettiotalet gästade staden, spelade kväll efter kväll inför utsålda hus. Repertoaren måtte inte ha varit tillrättalagd enbart med tanke på den stora publikens smak, eftersom bland andra stycken även Grillparzers »Sappho» uppfördes. Någon riktig teatersalong bestod Nykarleby sig självfallet inte med, men Topelius, som haft tillfälle att följa med konstlivet också i huvudstaden, konstaterar i sina anteckningar, att »Lithéns ria är ett gott teaterhus». 19) Av hans dagboksnotiser kan man jämväl se, att förståelsen för musik var tämligen högt utvecklad inom enstaka familjer i staden, kanske likväl inte i den lithénska. 20)


Rådman Maths Lithén. Efter miniatyr i Österbottens Historiska Museum.


Sådan var, i korthet antydd, den idylliska, småborgerliga miljö, inom vilken Mathilda Lithén utförde sin undanskymda, vardagliga gärning och där hennes unga kärlek blommade tidigt och långsamt vissnade.

[Inf. 2007-05-04.]

——————————

 



Mathilda Christina Lithén föddes den 3 oktober 1817 och var sålunda tre och en halv månad äldre än Zachris Topelius. Hennes far, handlanden Maths Lithén, tyckes ha varit en av de förnämsta och mest ansedda borgarna i Nykarleby. Han var rådman, och hans hem var en medelpunkt för både släkt och societet. Under sin välmakts dagar ägde han mer än tiondedelen av de bebyggda tomterna i staden. 21) Hans trädgård, av folkhumorn döpt till Fåfängan, var den största och vackraste på orten. Rådman Lithén levde på tämligen stor fot. Av Topelius' dagbok framgår, att han bodde ståtligare än de flesta av invånarna i Nykarleby. I juli 1835 antecknar krönikören sålunda: »I Lithéns nya byggning, där tillredes allt så propert och elegant, att ett sådant hotell näppeligen kan hava en sig värdig omgivning i det på arkitekturens vägnar tämmeligen vanlottade Nykarleby.» Rådmannen lät dessutom år 1834 på Alörn i skärgården utanför staden uppföra en präktig sommarvilla, Charlottenlund. Mathildas mor, Christine Calamnius, doktorinnan Topelius' syster, ett par år äldre än hon, hade i sin ungdom varit en firad skönhet, under 1808—1809 års krig uppvaktad ömsom av finländska, ömsom av svenska och ömsom av ryska officerare22) Men hennes jordiska fägring torde snart ha naggats av tolv tätt på varandra följande barnsängar. De flesta av hennes barn dogo som helt späda. Döttrarna Rosalie (född 1813) och Mathilda nådde vuxen ålder; två söner, Alexander (f. 1816), Topelius' lekkamrat, och Frans (f. 1822), avledo unga, den förre femton, den senare fjorton år gammal.


Vid åtta års ålder förlorade Thilda sin mor. Detta torde ha varit en bidragande orsak till att hon under ett par år, innan fadern 1829 gifte om sig, fick ett nytt hem hos mostern Katarina Topelius. Vid samma tid inreddes på Kuddnäs en vindskammare till skolsal, en informator anställdes, och så uppstod en liten hemskola, i vilken Zachris och hans syster Sophie samt deras kusiner Rosalie, Alexander och Mathilda Lithén fingo undervisning i kristendom, geografi, historia, räkning och naturkunskap, Zachris dessutom i latin. Rosalie, som var äldst, vandrade dagligen från staden ut till Kuddnäs och sedan efter slutat arbete åter till hemmet. Alexander delade understundom bädd med Zachris, men bodde för det mesta hemma, också han. Däremot tyckte man, att Thilda var alltför ung för promenaderna mellan skolan och staden, varför hon blev omhändertagen av mostern. 23)


Vindskammarskolan. Efter teckning av Zachris Topelius.


I en dikt från 1878, »En vindskammare», ger Topelius en hastig skiss i ord av skolrummet och dess utsikt mot älven och staden: Sten Stures och hans makas bild på väggen, världskartan invid bokhyllan, faderns stora, nötta skrivbord och utanför en rosenhäck, en björk, ett smultronland och kyrktornet bortom älvglittret. Här satt, skriver han, gossen vid sin läxa, studenten vid sin grekiska och sin Homeros, och det var här han »sett sin första ungdomsflamma växa». Det är väl till en del denna dikt, som inspirerat Selma Lagerlöf att fabulera en smånäpen historia om en tidig barnslig förälskelse mellan Thilda Lithén och Zachris Topelius. Hon skriver i sin biografi över skalden: »På den tiden, då Zachris läste för herr Blank i södra gavelrummet på Kuddnäs, hade han på fullaste allvar förälskat sig i sin jämnåriga kusin och lekkamrat, Mathilda Lithén. Och under alla de år, som han hade tillbringat i Uleåborg, hade han på samma sätt, som hans romanhjältar så ofta gjorde, sänt henne små ömma biljetter, skrivna i chiffer, som genom syster Sophie överlämnades till det älskade föremålet.» 24) Andra topeliusbiografer, bland dem Zachris Schalin, på sätt och vis också Valfrid Vasenius, ha varit inne på liknande tankebanor. 25) Tillgängliga källor ge dock knappast belägg för sådana konstruktioner, allra minst för de dekorativa detaljer Selma Lagerlöf har smyckat sin berättelse med. Och dock hör det till saken, att källorna äro synnerligen fylliga.

Topelius annoterar i sina dagbokshäften rätt ofta betydelsefulla s. k. årsdagar, vilka hänföra sig till anmärkningsvärda känslobetonade tilldragelser i hans och Thilda Lithéns samvaro. Men de omsorgsfullt bokförda minnena och jubileerna gå inte längre tillbaka än till året 1832, då Zachris redan var fjorton år gammal. De små biljetter, som Selma Lagerlöf talar om och som med Sophie Topelius som mellanhand då och då växlades mellan kusinerna, hänföra sig till perioden 1833—1834, då Mathilda befann sig i Stockholm, medan Zachris studerade i Helsingfors. Och det är högst osannolikt, att de små breven skulle varit skrivna med chifferskrift. Ty nyckeln till sitt privata chiffer gav Zachris kusinen först i september 1834 och då efter mycket stor tvekan. 26) Topelius' varma och varmt besvarade hängivenhet för Thilda Lithén är en typisk ungdomsförälskelse, inte en erotisk barndomsupplevelse. 27)

I en psykologisk skiss i Blad ur min tänkebok (»Kärleken») beskriver skalden, synbarligen med egna upplevelser i tankarna, den barnsliga förälskelsen på följande sätt: »Från sjunde året, intill det femtonde, sextonde och stundom längre, uppstår ett krigstillstånd mellan gosse och flicka. Han uppträder aktiv, anfallande, övermodig, hon svarar passiv och med tårar, men retsam och ömtålig. Det är två motsatta elektriska strömmar, som spraka vid mötespunkten. — Medan strömmarna så repulsera varandra, visar sig samtidigt en motsatt kraft, en inbördes attraktion. Kriget fortfar mellan jämnåriga, men även barndomen skapar sig idealer och söker dem ovanom sig. Gossen föraktar de små flickorna, men förälskar sig i en några år äldre.» 28) Den benägenhet att förälska sig i äldre personer, som Topelius här talar om och som är tämligen vanlig under barndomsålderns senare skede, framträdde också hos Zachris. Under vindskammarskolans tid eller ett par år tidigare dyrkade han åtminstone två sådana tämligen aktningsvärda mogna föremål. Han berättar i sina memoarer, att han först, »lyft på Charlotte Kantzaus knä, såg för djupt in i hennes mörka ögon» och sedan, ett par år senare, förälskade sig i »den vackra lindanserskan Felicia Kasper och avsköt till hennes ära hundrade snöbollar mot Kuddnäs trappa». 29) Denna kärlek var, såsom Topelius säger i Tänkeboken, en erotisk känsla, »som tror allt och är beredd att offra allt, men begär intet annat än att förbliva okänd och glömd. Intet ord, ingen förklaring. En misstanke vore en olycka, en upptäckt ett helgerån.» Medan sålunda tioåringen attraherades av äldre feminina exemplar, rådde — så föreställer man sig — ett slag av »krigstillstånd» mellan honom och den ljuslockiga lekkamraten, han »aktiv, anfallande, övermodig», hon åter »passiv och med tårar, men retsam och ömtålig».

Vid elva års ålder inskrevs Topelius i trivialskolan i Uleåborg och stannade där i något över tre år. Endast under ferierna vistades han i Nykarleby. Vindskammarskolan flyttades till det lithénska patricierhemmet och fortsatte där med reducerat elevantal, men upplöstes ganska snart. Rosalie Lithén hade hunnit över skolåldern; Alexanders läggning visade mot de praktiska yrkena; han var sjuklig och svag, och han dog, medan Topelius ännu vistades i Uleåborg. Under det kusinerna bodde i var sin stad, mognade de envar på sitt håll: Thilda blev ungmö, Zachris — sannolikt — yngling. I den ungdomspsykologiska skissen »Ungdomen» i Tänkeboken förlägger Topelius pubertetsgenombrottet till en ålder, som i fråga om manliga växande är tämligen ovanlig i nordiska luftstreck och en jämförelsevis lantlig miljö. Kanske han också i detta fall bygger på egna minnen och upplevelser »Åldersgränsen kan icke bestämmas», skriver skalden, »emedan den hos några börjar tidigt, beroende av intryck, hos andra sent. Medelgränsen kan antagas vid tolfte eller trettonde året. Därefter går utvecklingen så snabbt, att ett eller ett par år redan ersatt åskådningens värld med en känslo- och tankevärld. Den fysiska utvecklingen börjar, själslivet följer långsammare efter. Där uppstår en inre tvedräkt, osäkerhet, blyghet, tafatthet, som givit anledning att kalla dessa år slyn- eller slyngelåren. Det personliga medvetandet har vaknat och tror sig överallt upptäcka belackare eller beundrare. Man vill ej mer kallas ett barn och behandlas som barn. Ett barn, vilken förolämpning! Och ingen ålder föraktar så djupt barndomens lekar, som de tretton, fjorton, femton årens förmenta vishet.» 30)

Under detta s. k. negativistiska skede av ungdomsåldern kom erotiken åter in i Topelius' liv, den kom i en ny gestalt, och nu var det Mathilda Lithén, den forna lekkamraten, som var föremålet. Det äldsta bevarade beviset för ynglingens ganska färska erotiska ömhet är en kortfattad utgjutelse, som den blivande skalden författade strax efter den 14 januari 1832, då han fyllde fjorton år. Anteckningen, som är nedskriven i ett enkelt chiffer, vilket tytts av Valfrid Vasenius, har följande lydelse: »Min födelsedag. Om aftonen kom M. C. L. hit. Vi bjödo till att roa henne, och hon, den beskedliga, hon lät övertala sig att ligga här. Vilken afton! Vilken natt! Att veta sig vila på få alnars avstånd från det ställe där den älskade vilar! ! ! Vilken morgon, o!, jag såg henne, jag såg det ställe, där oskulden vilade. Vi voro som bror och syster. Mathilda! må hav och land ligga emellan oss och min kärlek — jag älskar dig ändock, Mathilda!» 31) Detta typiskt patetiska pubertetsalster kan sannolikt betraktas som uttrycket för en ömhet, vilken väckts antingen vid Thildas födelsedagsuppvaktning på Kuddnäs eller kort dessförinnan, i december 1831 eller januari 1832. Zachris hade i mitten av december anlänt från Uleåborg för att som vanligt fira julen i hemmet, och då hade det synbarligen slagit honom, att den forna lekkamraten och skolkamraten hade utvecklats till en liten förtjusande kvinna. Hon var sorgklädd, ty hon hade en vecka tidigare förlorat brodern Alexander. Den ovanliga svarta klädseln och attityden av sorg gjorde måhända sitt till: den ljuslockiga ungflickan tycktes den resande skolaren ovanligt främmande och just därför så åtråvärd. Inte det vanliga, vardagliga och välbekanta, utan det gåtfulla och obekanta är — det veta vi — ägnat att starkast vädja till den tidigaste ungdomsperiodens skygga och bävande själiska erotiska längtan. 32)

Den känsla, som flammat upp under julferierna, djupnade under sommaren, sedan Zachris tagit farväl av Uleåborg och återvänt till hemstaden. Kusinerna torde ha umgåtts tämligen flitigt, först i Nykarleby och sedan på Alörn, där »gamla stugan», vilken uppförts gemensamt av ett antal nykarlebyfamiljer, stod till herrskapet Lithéns och kuddnäsfamiljens förfogande. Den fjortonåriga ynglingen skar in sin kärestas initialer i en av de höga asparna i trädgården, sannolikt i chiffer, eftersom han inte ville bringa sin känsla till offentligheten; han »klängde munter» — säges det i en dikt från 1878, »Mina aspar» — »att rista runor i stam och toppar». På Kristinadagen uppvaktade han kusinen tidigt på morgonen och avsköt ett antal gevärsskott till det vackra namnsdagsbarnets ära. Mathilda gav på sitt sätt, måhända inspirerad av Tegnérs skildring av Fritiofs och Ingeborgs kärlek, uttryck åt sin skygga, ungdomliga ömhet: det första smultron hon den sommaren hittade överantvardade hon åt Zachris. Dessutom gömde hon en lock av hans hår bland fetischer och minnen hon på vanligt ungflickmanér hade lagt sig till med.

[Inf. 2007-05-11.]

——————————

 



Sedan följde en paus i den omedelbara kontakten mellan kusinerna. Zachris reste hösten 1832 till Helsingfors för att under Runebergs ledning förbereda sig för studentexamen. Och någon tid därefter sändes Thilda till Stockholm, där hon stannade i nästan två år. Ibland sändes korta hälsningar över havet, men brevväxlingen, som förmedlades av Sophie Topelius, var tämligen sporadisk. Och att det skulle varit fråga om några sådana »ömma biljetter», som Selma Lagerlöf talar om, är nog inte troligt. Ty om verkliga kärleksbrev hade växlats mellan de blodunga kusinerna, hade Topelius nog inte underlåtit att göra anteckningar därom i sin dagbok.

Trots den relativt långvariga skilsmässan och den sparsamma korrespondensen slocknade de ungas känsla ändå inte. Zachris återkommer i dagbokshäftena ofta till den kära kusinen. Och så snart det är fråga om henne, avfattas också de allra vardagligaste och oskyldigaste annotationerna i chiffer. En gång heter det: »Jag talade med Rosalie om Mathilda.» En annan gång skriver krönikören utan att ens nämna kusinens namn: »Svea, led med modershand blomman från dess östra strand.» Vardera gången tillgripes chiffret. Detta hemlighetsmakeri är typiskt: det är ett uttryck för den skygghet, som kännetecknar de första ungdomsårens erotiska känsla. Den egentliga brytningsåldern, förpuberteten inberäknad, utmärkes av starka sexufugala [32a)] tendenser, vilka äro betingade av betydelsefulla biologiska faktorer. Könen fly varandra, »krigstillståndet» mellan man och kvinna når sin kulmen. Men den sexufugala tendensen strålar ut i tiden, både tillbaka och framåt. Förälskelser äro ytterst ovanliga under själva övergångstiden, men så mycket oftare förekommande närmast före och närmast efter det kritiska skedet. De äro vanliga under den senare barndomen, i nio, tio, elva års åldern, och än vanligare under ungdomsålderns allra första period. Benägenheten hos de växande att undfly det motsatta könet åstadkommer emellertid, att de älskande såväl under den senare barndomen som under de första ungdomsåren dyrka varandra på en ansenlig distans. Den åstadkommer dessutom, att de unga göra vad i deras förmåga står att dölja sin känsla för utomstående, att gömma den i en hemlig vrå av sitt hjärta och sin dagbok. Anmärkningsvärt i Topelius' fall är, att hans skygga, ensamma dyrkan på avstånd ändå blev en påtaglig moralisk kraftresurs. Liksom de flesta andra nyss manbara ynglingar plågades han av en yrvaken sexuell drift, som krävde utlösning. »Förunderliga tankebilder genomkorsade mitt huvud», skriver han en gång i dagboken, »jag fruktade mig själv, likasom en som har ont samvete, och dock visste jag av intet besynnerligt.» Den rena, själiska kärleken till kusinen var ett medel, genom vilket ynglingen tyckte sig kunna behärska den dunkla driften, som vällde upp ur hans undermedvetna. »Give Gud», skrev han den 1 januari 1834, »att detta gryende år måtte se henne lycklig, och må hoppet ännu en gång, genom åsynen av henne, fastare stärka mig i prövningens hårda kamp.»


Lusthuset på Kuddnäs.


Så återvände Thilda Lithén slutligen i juli 1834 till Nykarleby. »Mathilda är hemma», utbrister Zachris i sin dagbok, »Gud vilken tanke!» Följande dag träffade han henne i lusthuset på Kuddnäs, där ett stort sällskap hade samlats. »Jag fann, att Mathilda ännu var samma Mathilda», berättar han, »och jag darrade av glädje. Jag fick en kyss till hälsning. Knappt visste jag om jag drömde eller var vaken. Sällskapet besvärade mig ty jag var tvungen att sorgfälligt dölja varje spår till övermåttet av min glädje. Lika god och lika anspråkslös som fordom. Första bladet i mitt hjärtas bok.»

Emellertid tycktes det den unga studenten snart, att kusinens känslor för honom inte voro annat än den nära anförvantens vänskap och systerliga hjärtlighet. Han kunde inte och vågade inte föreställa sig, att denna vackra unga kvinna hyste varmare känslor for honom. Denna Zachris' känsla av underlägsenhet och osäkerhet är ett av de många uttrycken för pubertetstidens sexufugala skygghet. I sällskap med kusinerna Rosalie och Mathilda var han ofta inbunden, fåordig och tafatt. »Nog måtte underskreven förefallit dem litet barnslig», anmärker han en gång. Då var det slutligen ungflickan, som djärvdes skrida till ett skyggt närmande och ådagalägga en tvehågsen, mjukt kvinnlig aggressivitet. Hon lät kusinen veta, att hårlocken, som han givit henne två år tidigare fortfarande fanns i behåll. »Vad skall jag tänka därom?» brister Zachris ut i dagboken. »Tig, fåfänga! Omöjligt!» Under vistelsen på Alörn vek hans skygga inbundenhet delvis, han visade sig mera tillgänglig, mindre hämmad än förut. Då lät Thilda honom veta, att hon var glad över förändringen. »Nu tycker jag, att du är som förr», sade hon, »du har annars varit så förändrad och så rädd för mig. Nog håller jag av dig som förr.» Vid ett annat tillfälle visade ungflickan prov på ännu större djärvhet. En dag sköts ett nybyggt nykarlebyfartyg ut vid varvet, en stor folkmassa samlades för att åse den festliga tilldragelsen, och societeten bjöds på en stor middag i det gröna. Strax före den sena måltiden kom Thilda fram till kusinen och sade: »Kom hit, jag vill viska åt dig något; i afton skall du få den kyssen jag lofte åt dig på Alörn.» Detta löfte försatte Zachris i ett tillstånd av högtidlig spänning, »så att jag föga kunde äta». Och, anmärker krönikören: »Hon höll ord, just då vi skulle fara bort, och jag kunde säga som Atterbom: den kyss du mig giver se natten och Freja, ty endast månen var vårt vittne.»

Medan det ljusnade i Zachris' sinne, mörknade det över en annan ung mans väg. Till Thilda Lithéns beundrare hörde bland andra bokhållaren Albert Dyhr. Han var tre år äldre än Topelius och anställd vid det Lithénska handelshuset. Eftersom han stod i släktskapsförhållande till familjen, behandlades han inte som en vanlig bodbetjänt, utan bodde i rådmannens hem och räknades även han till den högre societeten i Nykarleby. När han på Alörn såg den varma förtroligheten mellan Mathilda och Zachris, blev han mulen och satt tyst i en vrå, medan de andra unga glammade och lekte. Zachris och Rosalie drevo tanklöst gäck med den försmådda, surmulna älskaren, medan Mathilda på ett försynt sätt försökte släta över det hjärtlösa skämtet.

Det var den kvinnliga aktören i det juvenila spelet, som hittills hade varit den mest aktiva. Slutligen vågade också Zachris ta initiativet till en broslagning. Han skulle åter resa till Helsingfors för att fortsätta studierna vid universitetet. Inför denna situation erfor han ett behov att bikta sig för sin utvalda och samtidigt binda hennes tankar och öde vid sig. Efter mycken tvekan fattade han ett beslut, att Thilda Lithén skulle få läsa hans dagböcker och tillika erhålla nyckeln till deras hemliga chiffer. Beslutet verkställdes i september 1834, strax före den unge studentens avresa, överbringandet av dagböckerna förlänades en stämpel av högtidlighet; ty Zachris fogade till dem ett postskriptum, som han adresserade direkt till kusinen. »Mathilda!» skrev han. »Min dagbok, min utvalda förtrogna, har nu skvallrat och låtit dig se mina hemligaste tankar. Är du ledsen på mig? Du är god och uppriktig, Mathilda, teckna hit under ett ja eller ett nej, jag tror på dig som på evangelium. Zachris Topelius.» 33) Svaret, som ynglingen hade bett om, fick han tre månader senare, då han återvänt till hemstaden för att fira julen. Thilda återlämnade då dagboken och yttrade därvid: »Vet du, inte är jag ledsen».

En topeliusforskare, anförvant till skalden, den redan nämnde Zachris Schalin, skriver på tal om förhållandet mellan Thilda och Zachris: »Om Z:s tidiga 'flamning' för den älskliga kusinen kan man väl säga, att den både i sin början och sin utveckling mera hade arten av varm och svärmisk syskonkärlek, än av den oemotståndliga böjelse, som den mäktige Eros plägar inspirera och varpå en äktenskaplig förbindelse bäst kan byggas. Mathilda med sin lugnare natur kände djupare och renare, än Z., som flyktig drogs hit och dit av tillfälliga förälskelser. Till faktisk förlovning mellan barndomsvännerna med tanke på giftermål kom det aldrig.» 34) Det är väl riktigt, att Zachris Topelius och Mathilda Lithén inte voro officiellt förlovade — Zachris var absolut inte gammal nog att fira förlovningskalas och bära en slät guldring på vänstra handens ringfinger: det skulle dröja mer än fyra år, innan han nått myndig ålder. Men i många avseenden är Schalins karakteristik av förhållandet mellan kusinerna missvisande. Topelius var sin utvalda trogen under många år. Och överlämnandet av dagböckerna jämte postscriptum innebar dock ett slag av frieri. Mathilda hade å sin sida svarat ja. De ungas kärlek hade därmed trätt in i ett nytt skede, ett stadium av visshet och betygad ömsesidighet. Förändringen i kusinernas förhållande till varandra återspeglas även i en liten episod, som dagboken relaterar. En dag, då Zachris' besökte det Lithénska hemmet, vände sig Rosalie till honom och sade: »Ett har jag emot dig, att du är så allvarsam.» Zachris' svar riktades halvt till Mathilda. »Sant talar du», erkände han, »och det har jag förebrått mig själv. Men mycket, mycket bättre blir det småningom. Icke sant?» Och nu var det Mathilda, som svarade med ett kort, bekräftande »ja». Rosalie vände sig då åter till Zachris. »Du är lycklig», sade hon.

[Inf. 2007-05-18.]

——————————

 



Ehuru parterna i det idylliska skådespelet hade förklarat sin kärlek, präglades kontakterna mellan dem fortfarande rätt länge av samma skygghet som tidigare. Det är ytterst sällan dagboken förmäler om fysiska ömhetsbetygelser av en eller annan art. Tidsandan och miljötraditionerna gjorde naturligtvis sitt till. De gånger voro räknade, då Zachris och Mathilda kunde mötas i enrum; då de unga voro tillsammans, var det så gott som alltid åtminstone tre i sällskapet. Men avgörande var dock de tvås egen inställning. Jäsningstidens sexufugala affektkomplex bestämde alltjämt ynglingens beteende. Mathilda behärskades för sin del av en timiditet och ett sunt pryderi, som äro kännetecknande för den normala ungflickans väsen och som särskilt utmärkte den victorianska tidsålderns borgerliga unga kvinnor. Dock kunde det hända någon gång, att enligt hennes mening kusinen var alltför skygg och tillbakadragen. En sommardag, sex månader efter det de blyga bikterna hade växlats, flanerade systrarna Lithén tillsammans med Topelius och Albert Dyhr i Fåfängan, och då vände sig Rosalie, som övertagit rollen av språkrör för den yngre systern, till kusinen och sade: »Du är för likgiltig, det vill säga för litet djärv, och kunde våga mer.» Så tillade hon: »Albert är för mycket vågsam.» Albert Dyhr, bokhållaren, blev stött och mulnade, men Zachris gladdes. För en psykologisk betraktelse framstår i alla händelser skyggheten i de två ungas förhållande till varandra såsom lycklig, ömheten växte sig stark just därför, att en förtidig sexualisering av de erotiska relationerna undveks. Man kan kanske våga påståendet, att deras kärlek hade slocknat, om den hade lett till täta försöksexkursioner på det sexuella området.

Liksom tidigare betydde också nu den själiska ungdomskärleken för Zachris ett sedligt impulskomplex av största betydelse. Vid återkomsten i december 1834 från Helsingfors antecknade han i sin dagbok: »Sådan jag kom, sådan vänder jag åter; det är min största glädje varje gång jag kommer från det alldeles icke exemplariska Helsingfors.» Ett par veckor senare, då han vid årsskiftet gör upp bokslutet med det år som gått, är han inne på samma tankegång: »Jag känner mig bättre och ädlare i anseende till själ och hjärta», skriver han, »det har jag himmelen och jorden att tacka före. Gloria Deo solo! Min förtjänst är det icke — skulle ej Mathilda vara, så skulle Z. inte vara den han är. Ack, huru många av mina jämnåriga hava icke fallit för frestelsen. Jag är ren vorden genom kärleken. Tackad vare du, goda Mathilda!» En tredje gång, våren 1835, medan den unge studenten vistas i huvudstaden, antecknar han: »Då jag tänker på henne, då sporras jag till flit och det goda, ty jag vill bliva värdig att med rent hjärta och hög själ förtjäna att lyfta mitt öga till en sådan flicka.» Det är också Mathildas inflytande, som spåras bakom en kort annotation från december 1835: »Toddy har jag avlagt, även att bjuda kamraterna.»

De unga två träffades i allmänhet endast under ferierna. Avbrotten i deras samvaro blevo sålunda tämligen utdragna. Av årets tolv månader kunde Topelius ägna på sin höjd tre, fyra åt dyrkan på närmare distans av den ljusa nykarlebyskönheten. Men året 1835 blev ett undantag. En svår koleraepidemi härjade i Finland, och för den skull var universitetet stängt under höstterminen. Zachris upplevde småstaden, dess vardags- och sällskapsliv som aldrig tidigare och umgicks med den blåögda kusinen flitigare och hjärtligare än någonsin. Han företog sig att hjälpa Mathilda att sprätta upp gammalt tyg. Ungflickan protesterade, ty hon ville inte, att studenten skulle syssla med kvinnoarbete: »Nej, aldrig i världen skämmer jag ut Zachris.» Men Topelius var envis. En annan gång höll han ljuset för sin älskade, då hon satte in dubbla fönster för vintern. Han hjälpte henne på Alörn att rensa stickelbär, och han störde henne i hennes arbete i bagarstugan i staden. »Opåräknad visit hos Mathilda som bakade», berättar dagboken. »Hon blev helt förvånad. Muntert. Albert mycket oppspelad. De följde mig tillbaka till porten, dekorerad med ett tecken på ryggen, en hand — av mjöl.»

När arbetet för dagen var avslutat, sutto de unga ofta i trädgården eller i vardagsrummet hos Lithéns, damerna med sina handarbeten. Ibland samtalade man, ömsom uppsluppet, ömsom med allvar, om framtiden och nuet, ibland högläste Zachris ur en nyutkommen bok eller en handskriven tidning, som han redigerade. En höstafton besökte studenten kusinerna i staden och läste då för dem en novell, »Hortensia von Hornegg». Damerna voro intresserade åhörarinnor. »Vi ville», berättar Topelius, »sluta den roande berättelsen samma afton; jag stannade för den skull till kvällsvarden, och läste ännu därefter till kl ½ 12 för herrskapet, då vi slutade boken. Den hade hållit sällskapet klarvaket, om jag undantager Albert som nickade. Till oförtjänt belöning fick jag en kyss av flickorna, nämligen av Rosalie, Mathilda och Alexandra Lalin. Ack, sade jag, för en sådan lön ville jag läsa i flere herrans veckor.» En annan afton ledde Rosalie samtalet in på Zachris' framtid; hon ville kanske med tanke på systern locka honom till flitigare studier och mera målmedvetet arbete. »Efter tio år skall du vara doktor», dekreterade hon. Och så räknade man ut, vad en läkare i Nykarleby kunde förtjäna.

Understundom seglade ett moln upp på den annars så ljusa himlen. Mathilda var lätt sårad; lättrördheten hängde, såsom redan antytts, samman med cyklotyma drag i hennes karaktär. »Mathilda är så uppriktig», anmärker dagbokskrönikören. »Man ser strax då hon är ledsen, hon blir likväl snart glad igen.» En gång var det ett obetänksamt inpass, som orsakade misstämningen. »Visit hos Lithéns», förmäler Zachris. »Flickorna och Albert sutto tysta i förmaket, som var mörkt. — Disharmoni, såsom mest händer av ett förfluget ord.» Men redan följande dag gick molnet förbi, missförståndet klarades upp. »Jag var riktigt ond», konstaterade Mathilda. Efter ytterligare en dag var allting glömt. Då hette det redan: »Zachris och jag ha alltid kommit bra överens.» En annan gång fick Topelius en tillrättavisning av Rosalie, eftersom han inte besökt kusinerna på flere dagar. Thilda satt tyst, men tinade så upp igen. »Hon tog mig under hakan», berättar krönikören, »och sade med sin söta, glada min: inte är jag ledsen på dig.»

För det mesta visade Mathilda ett glatt och ljust ansikte, och för det mesta var hon ostyrigt munter. Det berodde på, att hon kände sig lycklig. I sitt förhållande till kusinen var hon ömsom lustigt och mjukt raljerande, ömsom blid på ett sätt, som inneslöt ferment av både ungflickaktig skygg värme och ett slags beskyddande moderlighet. En afton ute på Alörn, medan de unga roade sig på holmen, ropade Mathilda lågt till Zachris: »Kom hit, så ska du få en kyss.» Men det var ungflickaktigt gäckeri. »När jag kom, fick jag den inte», meddelar dagboken. En dag i september gjorde tre damer en kort visit på Kuddnäs, och studenten eskorterade dem tillbaka till staden. »Vad gjorde du oppe i kammarn, då vi kommo till er i dag?» frågade Mathilda. »Jag läste», svarade Zachris. »Åh, läser du också.» Ynglingen blev inte stött, ty — säger han — »detta sade hon med sin obeskrivligt intagande ton». En gång stod han utanför Lithéns hus, såsom han meddelar, »skrämd bakom dörren». Kanske fruktade han att komma olägligt. Men Thilda avlägsnade all hans tvekan: »Om du visste, hur du är välkommen!» Synbarligen var det också hon — dagboken ger dock inte otvetydigt besked därom — som fann på att tilltala Zachris med ett smeksamt, lustigt attribut: »Roliga pojke!» Tilltalsordet är universellt, och man kan inte gärna missta sig på dess innebörd: när en ung kvinna fogar epitetet »liten» till en mans förnamn eller kallar honom sin »gosse», har hon allvarliga avsikter. Det har kommit in i hennes erotiska känsla stänk av varm, bekymrad moderlighet. Och med moderligheten förbindes en förnimmelse av äganderätt. Mannen, som hon tilltalar, har kommit in i farozonen.

Av ynglingens dagbok framgår, att de åtta månader långa ferierna bjödo på tre strålande alptoppar, vilka koncentrerades till två veckor och en natt. Den första höjdpunkten av livskänsla inträffade på Alörn en vecka i augusti månad. Sedan kom, i december, en veckas gästspel av Mathilda på Kuddnäs, där hon hjälpte moster Katarina och kusin Sophie med julförberedelserna. Och slutligen, strax före studentens avresa till huvudstaden, anordnades ett stort slädparti, som begynte en afton och avslutades först på morgonen. Det var det första »egentliga» slädpartiet i Topelius' unga liv, och bland kavaljererna var han den allra yngsta.

Zachris' mor och syster företogo på sensommaren en resa till Stockholm, och studenten bodde därför under vistelsen på Alörn i herrskapet Lithéns nya, rymliga sommarvilla. Två dagar var vädret stormigt, och gästerna från staden måste tillbringa tiden inomhus. »Undertiden hade det», berättar dagboken, »blåst upp en stickande storm, som ven i alla knutar och gjorde den mörka kvällen kuslig och ohygglig. Flickorna voro rädda. — Stormen pep i alla knutar, Sophie Backman var ängslig för sina bröder.» Men Zachris kände sig stolt och vuxen: han hade en förnimmelse, att han var Mathildas beskyddare och väktare. Men så blev vädret åter soligt. Dagsprogrammet upptogs av fiske, bärplockning och lekar under bar himmel. När skymningen fallit på, sjöngo de unga kvinnorna på piren. Topelius ägnade mycken tid åt att hugga in bokstäverna M. C. L. i »runeberget», och den »beskedliga» Mathilda ristade in hans och sitt eget namn i chiffer i klippan. Vid denna tidpunkt, då Zachris uppnått en ålder av sjutton och ett halvt år, dök hos honom för första gången en tillfällig tanke upp på en kroppslig förening med den utvalda. »Klockan 7 på den vackra morgonen gjorde jag och Albert en rätt trevlig visit, nämligen in till damerna i jungfruburen», heter det i dagboken. »Det var just roligt. Flickorna voro så trevliga, att till och med Albert blev oppspelad och visade en tid bortåt ett solskensansikte.» Litet senare på dagen spatserade de unga bort till »runeberget». Kanske var det de »eviga runorna» i klippan, som inverkade, men bokhållarens glada humör försvann. »Resultatet blev», förmäler Zachris, »att vi samteligen åto med strykande aptit; huru det var med Albert kan jag likväl ej säga. Han var sedan helt mulen; satt i norra kabinettet och läste.» Så kom den sena nordiska augustiskymningen. »Om aftonen satt Mathilda på min säng och Rosa», meddelar krönikören. »Nu måste jag bekänna vad jag tänkte — om det är rätt gjort, då jag vet att Mathilda skall läsa detta, det vet Gud. Jag tänkte: hälften av mitt liv ville jag giva för en sådan stund, om du icke gått bort, utan lampan slocknat över oss! — Så tänkte jag. Men hon hade kunnat be mig bevaka sin bädd, och jag hade kunnat låta henne läsa min minsta tanke. Det vet Gud, hon skulle sovit i en broders vård.»

Zachris måste resa från Alörn före de andra, han hade arbeten att övervaka på Kuddnäs. Då strök en våg av känslosamt ungdomligt vemod genom skärgårdsgästernas blod. »Omsider, med sorg förutsedd, kom även han en gång, avskedets, avresans stund, och med tårar togs han emot. Mathilda grät, Johanna C(alamnius) grät och — jag grät, grät sådana tårar, som jag ej på åratal gjort . . . Om jag gråtit för förlusten av en flyktig glädje, då hade du kunnat säga: spar dina tårar, min gosse, för något bättre. — Men jag grät inte för avskedets skull, icke för glädjens skull, som nu var slut, jag grät för att den aldrig kommer igen

När Mathilda i början av december kom ut till Kuddnäs, stundade, säger Topelius i sin dagbok, »roliga, oroliga, lustiga tider». Men också denna gång strök en lätt skugga över synfältet. Det betydde mindre, att Albert Dyhr troget traskade ut till Kuddnäs i vinterkölden, sedan arbetet i affären var slut för dagen. Ett annat besök tycktes Zachris betydligt oangenämare. En nykarlebyköpman, Janne Lybeck, kom för att betala räntor, som hade förfallit till betalning. Topelius antecknar gäckande i sin dagbok: »Mamsell Lithén sprang unnan från salen.» Inte desto mindre tyckes Lybeck ha funnit en möjlighet att tala i enrum med Mathilda. Ty fru Topelius, som besatt en naturlig kvinnlig nyfikenhet, frågade ett par dagar senare, om Lybeck nu hade framfört sitt frieri — man hade i staden skvallrat om, att han gick i giftastankar. Svaret blev dock nej. Men Zachris kände sig underlig, litet nedstämd till mods. »Ledsen — jag vet ej rätt för vad», skriver han. »Det var ett oredigt moln, som omedvetet om sitt eget ursprung skymde det klara solskenet.» Kanske orsakades den diffusa misstämningen av att den unga kvinnan enligt tidens uppfattning var i hög grad giftasvuxen, medan Zachris' framtid tycktes oklar; i sina studier hade han sannerligen inte nått långt. I ett brev till systern Sophie hade Topelius nio månader tidigare berört detta tema. »Jag minns», heter det i episteln, »då Mathilda skrev åt mig, att hon fyllt femton år — varföre fyllde jag inte då tjugo?» 35) Några dagar före jul reste så den kära gästen. »Thilda saknade vi mycket», säges i dagboken, »den muntra, goda flickan, och det var just helt tomt i början.»

Sedan randades det stora slädpartiet. Upptakten blev emellertid egendomlig. Zachris var bjuden på punsch och supé hos en rådman Ahllund, och där fick han höra, att det länge planerade slädpartiet skulle bli verklighet. Medan herrarna pokulerade, smög han sig ut i vintermörkret och kvistade över till Lithéns. Men flickorna hade åkt ut. Topelius återvände till kalaset, men en stund senare smög han sig ånyo ut. Denna gång hade han bättre tur. Han framförde sitt ärende: »Jag har sökt er förut; nu är jag här med en bön, liten för er och stor för mig. — Jag ber att få åka Mathilda till slädpartiet.» Thilda begynte att tveksamt formulera sitt svar: »Jag. . .» Men hon avbröts av Rosalie, som sade: »Åh, det var synd, om du helst (= åtminstone) hade kommit litet förr.» Förskräckt frågade Zachris: »Således för sent?» Det var åter Rosalie, som förde ordet — »med en skrattfärdig min», vilken berörde ynglingen pinsamt. »Ja, det var illa», sade hon. »Schale var här redan i morse, och Thilda kunde inte annat än svara 'ja, jag tackar'.» Rådmanskan Lithén, Thildas styvmor, som Zachris kallade »moster», ehuru hon var hans syssling, sköt in en replik: »Nog vet du, att hon velat åka med dig.» Hon föreslog, att han skulle köra med någon annan i stället. Men Zachris var bestämd: »Jag åker alldeles inte någon annan, det är säkert. Jag försäkrar — nu bryr jag mig alls inte om hela saken.» Mostern försökte ännu en gång övertala: »Ja, det var illa det. Men här finns ju andra, t. ex. juthbackaflickorna.» Men Topelius var ledsen och beredde sig att gå — han tänkte inte vara med om slädpartiet. Då ingrep Rosalie: »Men vad skulle du säga om jag kunde ställa allt på rätt igen?» Ynglingen var misstrogen. »Vad», sade han, »varföre narras, Rosalie?» Kusinen förklarade: »Nu är det allvare, det förra var osanning alltsammans. Hur kunde du tro en sådan historia?» Och flickorna skrattade. Mathilda steg upp och neg näpet: »Ja, jag tackar.» Molnet hade dragit förbi. »Men», anmärker dagboksförfattaren, »det grymma narrit och sedan, efter skuggan solskenet, gjorde ett underligt intryck.»

Man får det intrycket, att ungflickgäckeriet denna gång drevs för långt. Kanske var skämtet ett påhitt endast av den äldsta kusinen — allt tyder därpå. Men Mathilda medverkade i den hjärtlösa komedien genom att tiga. Det är möjligt, att hon på sådant sätt vill övertyga sig om sin makt över Zachris. Måhända drev henne en omedveten sadistisk drift att tillfoga den älskade tillfällig smärta. Styvmodern stod tydligen utanför skämtet och blev för en stund förd bakom ljuset, liksom Zachris.

För den unga studenten tedde sig sedan slädpartiet som »kronan på alla våra många glada vinternöjen». Dansen var »alla dansers dans». De unga roade sig natten igenom. Först i morgongryningen skedde återfärden, om vilken dagboken berättar: »Jag minns den åkningen lika tydligt som i det ögonblick, då min dam steg ur vid sin trappa, och jag — till belöning för det jag haft så roligt — erhöll den varmaste kyss från hennes läppar. — Då var klockan 7 på morgonen.»

Samma dag fyllde Zachris Topelius aderton år, och högtidsdagen till ära rakade han sig första gången. Om aftonen besökte damerna Lithén födelsedagsbarnet, som fick »en rakkyss» först av mostern och sedan av kusinerna. Sedan körde Zachris tillsammans med fruntimren in till staden. »Och i min famn satt Mathilda. Månne icke hjärtat klappade mig i bröstet? Rosalie ville så och Thilda var så söt och lydde.» Men samma märkliga dag eller någon av de närmast följande uppvaktades Thilda Lithén av Albert Dyhr, som bjöd henne att bli hans dam vid slädpartiet följande år. Han ville säkerställa sig för alla överraskningar. Och eftersom den unga kvinnan inte var officiellt förlovad med någon annan, kunde hon inte gärna svara annat än ja. Albert var dock en nära anförvant och medlem av den lithénska familjen.

[Inf. 2007-05-25.]

——————————

 



Man tar knappast miste, om man påstår, att året 1835 var det lyckligaste i den blåögda nykarlebyskönhetens liv. En ljus durton präglade i detta skede hennes väsen. Hon betraktade sig av allt att döma som hemligt förlovad med den yngling hon hade fäst sig vid och vars dagböcker hon brukade läsa. Med sin monogama — eller rättare monandriska — läggning ville hon troget hålla fast vid den ovuxna man hon hade valt ut. Hon var redo att vänta, tills han hade slutfört sina studier och kunde bjuda henne en ring och en koja. En enstaka gång varsnade Zachris dock hos henne en övergående våg av bävan för framtiden. En dag i juli lustvandrade tre unga människor i den lithénska örtagården, systrarna Rosa och Thilda Lithén och deras kusin Zachris. De »roade sig, skrattade och voro muntra av hjärtans grund». Men så drog en våg av ungdomsålderns obestämda, halvt föreställningslösa svårmod genom deras medvetande. »Hur det var, så föll talet på framdeles», berättar Topelius i dagboken. »Jag hade alltid sett flickorna med muntert mod tänka därpå. Nu smög sig säkert en skuggbild i M:s själ, hon blev allvarsam, föga fattades, att icke hon och vi andra hade börjat gråta.» Thilda sade: »Det vore bäst att få dö medan allt är så här.» Systern frågade: »Varföre skall du säga så, söta Mathilda?» — »Jo», sade Thilda, »för det vet jag så visst, att jag blir så olycklig ännu.»

Det var den cyklotyma människans tillfälliga depression, vilken periodiskt återkommer. I stort sett var även året 1836 en lycklig tid i Thilda Lithéns liv, och i stort sett var förhållandet mellan kusinerna likadant som året förut, hjärtligt och rikt på glädjeämnen. Föraningarna om olycka slogo inte in. Men skuggorna voro flere och litet tyngre än året förut. När Zachris efter en osedvanligt lång vårtermin återvände till Nykarleby, i juli 1836, lade han märke till, att hans känslor i någon mån hade svalnat. Med en viss häpnad antecknar han i sin dagbok: »Hos L:ns har jag ej varit mycket. Vad nu, Z?» Han fick även »bannor för glesa visiter, icke just oförtjänta». En dag, då de unga sutto i trädgården på Kuddnäs, riktade Mathilda en fråga till ungdomsvännen: varför hade han blivit så underlig, en annan än förr? Några dagar senare, under en roddtur på älven, dök samma fråga upp. Flickorna talade om »gamla tider, älsklingsämnen, rika på minnen av goda, glada stunder». »Varföre äro de icke mer?», frågar dagboksförfattaren sig själv. »Ja, varföre blir av den gröna knoppen en redan halvutslagen blomma? Varföre blir skymningen morgon?» Klockan 6 på Kristinadagens morgon stod Zachris tillsammans med den alltid trogna Albert Dyhr på den lithénska altanen, och herrarna sköto nio skott till namnsdagsbarnets ära. Den unga damen slumrade fortfarande, åtminstone officiellt. Men hon väntade kavaljererna vid tiotiden till det första namnsdagskaffet. Emellertid höll sig Zachris borta. Han bevistade gudstjänsten i kyrkan, eftersom det var söndag, och Mathilda väntade, att han skulle komma på besök efter gudstjänstens slut. Men hon väntade förgäves. »Jag gick i kyrkan, Christina mulnade. Jag gick därifrån, Christina grät.» Vid en brunnsbal på aftonen träffades kusinerna, och Thilda yttrade: »Du har varit rätt artig och oartig på samma dag.» Zachris försökte urskulda sig, men hon avbröt honom: »Det behövs inte. Det var endast jag, som hade för stora pretentioner.»

Några dagar senare kom det dock till försoning. Och freden blev fullständig, sedan kusinerna installerat sig på Alörn. Zachris antecknar vid ankomsten till sommarresidenset: »Marken hade jag kunnat kyssa av glädje. Alörsglädje! Solskenshimmel! Sommar krona! Du är min värld.» Herrskapet Lithén hade anlänt redan ett par dagar tidigare, men damerna voro inte inne, då Topelius sökte sig till Charlottenlund. Han fördrev tiden med en promenad i skogen. När han återkom, voro »skogsduvorna» åter hemma, och idyllen var utan sorgkant. »Välkommen!» sade Thilda i köket. »Välkommen!» sade Rosalie i farstun. »Välkommen!» sade Johanna i trappan. »Det lät, som när musiken spelar upp till dans», konstaterar dagboksförfattaren. Men Albert Dyhr greps liksom förr under vistelsen på Alörn av ett »oövervinneligt missmod».

Så länge skärgårdsvistelsen varade, var förhållandet mellan kusinerna förtroligt och varmt. »Intet missljud i allas vår glädje», fastslår Zachris i dagboken. Men i Nykarleby visade han sig åter en aning likgiltig. »Denna tiden förebrå mig flickorna, att jag så litet trivs med dem», meddelar han. Och Thilda visade ibland ett nedslaget ansikte. En kväll bjöd herrskapet Lithén på tesupé med dans. Yngsta dottern hade som vanligt stått för lejonparten av festförberedelserna, och supén var lyckad. Men, skriver Topelius, »la fille icke glad — kunde icke — ville väl — hade något på sinnet, ett något som man icke fick veta. Sedan förgät hon detta något, skrattade till och med.» Ett par veckor senare uppvaktade den unga studenten vid en tillställning hos ett annat nykarlebyherrskap inte färre än tre unga damer samtidigt. »Vad rådde jag för», utbrister han, »att svart och rött och vitt voro vackra alla tre?» Följande dag anträdde han så den sedvanliga septemberresan till Helsingfors. »Jag tror du fällde en tår, min lilla flicka», anmärker han i chiffer. Det är nästsista gången den gamla chifferskriften kommer till användning i dagboken. Att den försvinner, är karakteristiskt. »Barnets skygghet» har vikit, ynglingen har glidit in i ett nytt utvecklingsskede, mera utåtvänt, mera realistiskt.

Under julferierna inträdde, konstaterar dagboksförfattaren »det gamla goda förhållandet med all sin trevnad igen». Dock inte genast. Man märker av anteckningarna, att studenten är kyligare i relationerna till kusinen än han hade varit ett år tidigare; han betraktade förhållandet till henne i viss mån objektivt, intellektuellt betygsättande, utifrån. Utan att bli stött, snarare med belåtet och gäckande intresse, lyssnade han en afton till rådman Lithéns världskloka varning mot alltför tidiga förlovningar. »En unger karl får gärna tycka om en flicka», sade gubben, »han får säga henne det till och med; men han får aldrig fästa sig i förtid.» Och han upprepade sedan med eftertryck: »Hör du det, Zachris, du får tycka om vem du vill, men fäst dig aldrig i förtid, hör du det.» Topelius anmärker till detta i sin dagbok: »Månntros jag lade det bak örat? Kanske.» Detta »kanske» är signifikativt. Dessutom kom det också denna ferie en tillfällig, men ganska allvarlig fnurra på kärlekstråden. På nyåret 1837 satt Topelius uppe två nätter tillsammans med några nykarlebyherrar, spelade kort och njöt av starka läskedrycker till arla morgon, första gången till klockan tre, andra gången till klockan sex. »Hemkommen fann jag Mamma rätt ledsen», konstaterar krönikören. Kusinerna i staden togo också illa upp. Första gången »moraliserade Thilda rätt strängt». Andra gången var det än värre: »Flickorna sågo särdeles slutna ut och sade mig ingenting, vilket visserligen var det allra värsta tecken.» En vecka förflöt utan fredsslut. På sin födelsedag vågade Zachris petitionera om en »rakkyss». Nej, svarade Thilda, »du har varit så obeskedlig». Dagen därpå kom det emellertid till försoning. Rosalie, »fridsstifterskan», dekreterade: »Så, ingen ond mer!» Och Thilda sade: »Ja, jag var inte mycket ond heller.» En kyss blev så »kronan på den gyllene friden». Och sedan fred hade slutits, upprätthölls den, så länge Zachris stannade i Nykarleby. De unga voro tillsammans nästan dagligen; av de 22 dagar, som återstodo av studentens ferier, var det endast två, då han inte kunnat anteckna om ett sammanträffande med kusinen. Thilda blev åter »muntrare». Livet i småstaden löpte i gamla trygga hjulspår: »bra och intet om och intet men». Albert Dyhr visade åter med all önskvärd tydlighet, att han inte tyckte om sakernas utveckling. Läsaftnarna från tidigare år återupptogos, och en kväll satt Topelius i förmaket hos Lithéns och läste en nyutkommen bok, Runebergs pastorala idyll »Hanna». »Ack, du täcka Hanna!» skriver Zachris i dagboken. »Alla människor äro förtjusta i dig, och så även här, undant. Albert som somnade under tiden.» Liksom förut gjorde de unga kvinnorna åter upp planer för studentens framtid och togo fatt på det gamla projektet om en ny läkare vid namn Topelius i Nykarleby provincialläkardistrikt. »Den prospekten är ganska dimmig för mig själv», anmärker emellertid krönikören för egen del. Men han kände sig i övrigt säker på sin sak och tillfredsställd med nuet och framtidsutsikterna. En afton hade ett stort sällskap unga damer och herrar samlats hos Lithéns, och man samtalade »muntert» om giftermål och marskalkar vid bröllop. I ett anfall av övermod gav Zachris ett högtidligt, lite spefullt löfte, att han under alla förhållanden skulle göra tjänst som marskalk vid Thilda Lithéns bröllop. »Vad jag tänkte, det vete himmelens fåglar», säger han i sin dagbok, » — ingen fara.» Men Albert Dyhr, oförbätterligt optimistisk och orubbligt trogen, yttrade strax: »Ja det skall du få.» Krönikören anmärker därtill: »Det roade mig av hjärtans grund, men Thilda icke alls.»

Slutligen — två dagar före studentens avresa till Helsingfors — gick det sedvanliga, stora slädpartiet av stapeln, denna gång vid en osedvanligt sen tidpunkt, nämligen på fettisdagen. Så snart Zachris fått kännedom om den beramade festligheten, skyndade han sig att uppvakta Thilda Lithén med en inbjudan. Men Albert Dyhr hade gått honom i förväg; han hade, såsom tidigare nämnts, gjort sitt anbud redan ett år förut. »Jag är icke glad», förklarade Thilda öppet, och natten igenom var hon »svart, molnig». Zachris körde i ödslig ensamhet sitt ekipage. Dagboken förtäljer: »Kl. 7 på morgonen andra dagen hem — denna gången utan någon varm kyss.» Emellertid förnams inte Albert Dyhr som någon hotande skugga. Såväl Thilda som Zachris sågo med förtröstan framtiden an. »Hela 18 veckor — ack, de löpa nog fort.»

Men de aderton veckorna blevo i detta fall en hel människoålder.

[Inf. 2007-06-01.]

——————————

 



Det bereder biografen vissa svårigheter att reda ut, huru den juvenila kärlekshistorien sedan långsamt rann ut i sanden och huru, mera eller mindre omärkligt, de band upplöstes, som knutit de två kusinerna till varandra under fem, nära sex innehållsrika och lyckliga år. Ty Topelius relaterar sina upplevelser under sommaren 1837 med förbryllande bildliga uttryck och i mystifierande vändningar. »Vad som rör sig i det dunkla djupet i mitt bröst», skriver han en gång, »det anar du icke, hulda, förtrogna dagbok, du mina tankars blad.» Han talar dunkelt om »promenader på sand», om »promenader i gult och grönt» och om det »neutraliserade gula», och han gör en gåtfull hänvisning till den »stackars nejlikan», som han gav bort eller fick motta på en brunnsbal en natt i juli.

På midsommaraftonen flanerade ett dussin unga bort till en rågåker utanför staden för att där på sedvanligt vis »knyta» i avsikt att forska ut vad det kommande året skulle föra med sig. »Också jag knöt», förmäler dagbokens författare, men, tillägger han, »just icke på fullt allvare som i forna dagar.» Man kan emellertid med fog anta, att Thilda, som i sitt ganska osammansatta väsen stod provinsens befolkning och dess tänkesätt närmare, förhöll sig en smula mera seriöst till den ålderdomliga ritualen. Hennes tankevärld var sannolikt på ett intimare sätt än den upplysta studentens knuten vid de nedärvda magiska föreställningarna och de folkliga halv-hedniska traditionerna. Och, framför allt, hennes önskedrömmar voro mera intensivt än hans inriktade på de ting, om vilka de spirande rågstånden antogos ge besked. Man föreställer sig henne gärna som en av dessa tallösa magiskt tänkande unga svenska österbottniskor, vilkas silhuett Runeberg har tecknat i ett av sina vackraste lekfulla idyllepigram:


Flickan knyter i Johanne-natten
Kring den gröna broddens späda stänglar
Silkestrådar utav skilda färger;
Men på morgonstunden går hon sedan
Dit att leta ut sin framtids öden.

Nu så hör, hur flickan där beter sig:
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
Talar hon och sörjer med de andra,
Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
Talar hon och fröjdas med de andra.
Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
Tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.


Nästa dag sökte sig de unga nykarlebyborna till rågåkern igen för att iaktta, huru rågstånden hade vuxit under natten. Sällskapet fann, berättar Topelius, »denna gång sina knytor oskadade — för alla hade det naturligtvis vuxit 'bara grönt', ehuru för mången de gula stänglarne höjt sig en hel tum. — Vad mig beträffar, så igenfann jag de gula, vita och blå, som samteliga växt föga eller intet. Det gröna åter kunde jag omöjligt igenfinna.»

[Midsommarnätterna av Zacharias Topelius 1846]

En söndag ett par veckor senare flanerade Topelius tillsammans med ett antal unga damer och herrar på gatorna i småstaden. Det var efter gudstjänsten, och man skämtade med Thilda Lithén, som i kyrkan inte hade sett någon annan än kusin Zachris i ungkarlarnas bänk. Studenten följde damerna hem och anslöt sig därefter till ett annat flanerande sällskap. Nu var det honom man drev gäck med: han hade sett en skymt av en gul klänning, och man gjorde gällande att han hade fått »gulsjukan». Den gula klänningen var inte Thildas, och den tillhörde säkerligen inte heller den unga Emilie Lindqvist, en nykarlebyskönhet, som denna sommar mycket ofta och med stor uppskattning omnämnes av dagboksförfattaren.

Ytterligare ett par veckor senare omtalar Zachris »promenader i grönt och något gult» en förmiddag. På kvällen samma dag, den 20 juli, anordnades en brunnsbal, och vid kotiljongen delade man ut korg, blomma och ring. »Jag fick 2 korgar, 2 ringar och 1 blomma», meddelar krönikören. En av korgarna överräcktes av Thilda Lithén — det framgår av en annotation ett par dagar senare. Hon var ledsen för »det gulas» skull, och hon visade ostentativt [utmanande], säkerligen alltför ostentativt, sitt misshag. »För egen del vet jag ej vad jag skall säga om denna dans», skriver Topelius. »Det fägnar mig, att vännerna och väninnorna haft roligt.» Och, tillägger han, »jag tänker icke mycket bry mig om mina promenader i gult.» Men det framgår tydligt av dagboksanteckningarna, att studenten var uppbragt: han hade fått schavottera offentligt, och det sårade hans självkänsla. »I den sköna, ljusa natten satt jag upp(e) till kl. 1 och fantiserte», meddelar han, »herren vet vad det var för slag. — Jag tror jag har tappat den sentimentala — både i dur och moll gående, med en trubbig blyertspenna upptecknade utgjutelsen.» Man är frestad att antaga, att denna »sentimentala utgjutelse» är densamma, med vilken dagboken för juli avslutas och vilken kan uppfattas som ett farväl till den ungdomskärlek, som varit den värmande solen under många år. Stämningen visar på natten mot den 21 juli: den sena sommarkvällen, som går över i natt, den ensamma vindskammaren med träden utanför, minnesbilderna från brunnsbalen med »den glada världen» och »det lekande livet». Den lyriska, vemodiga prosadikten lyder, med några uteslutningar, på följande sätt:

Adjö julisol! Adjö du gröna kväll. Det skymmer redan, och siskorna tystna i skogen. — Stämma efter stämma tystnar härinne. Hur är det härinne? vad lider tiden? — Jag vet icke, men jag tror att det är sent, ty solen skymmes, och rodnaden i väster fördunklas. Härinne bor en ljusgrön tomhet. — Ljuva dag, bleknande sol, farväl! — Klar och ren och mild som du går ingen stjärna opp. Natt — du dunkla gåta — du tigande töcken! Du nalkas, men intet ljus med dig. — En liten stjärna blott. — Ack, en ringa, dunkel stjärna blott. — Mig tröstar ej dess ljus. — Ack, var är du som sjönk? Jag älskar dig än! — Världen är glad. Livet leker runt omkring — Men hur härinne är, det vet jag icke. Men det vet jag att här är mycket tomt.

Orsaken till Zachris Topelius' förändrade situation står närmast att söka i »promenaderna i gult». Men vad har dagboksförfattaren avsett med dem? Han talar också om »promenader i grönt», och då framgår det alltid tydligt, att han flanerat i Thilda Lithéns sällskap i skogen på Alörn eller bland gränderna i Nykarleby. Hade måhända kusinen en grön sommarklänning, medan en annan nykarlebydam eller en tillfällig ung kvinnlig brunnsgäst klädde sig i gult? Snarare är det väl midsommarnattens folkliga färgsymboler, som lekt honom i tankarna. De återkomma även i ett självbiografiskt fragment från en senare tidpunkt, sommaren 1842, i vilket Topelius berättar, med tanke dels på en god väns död, dels åter på sin förlovning med Emilie Lindqvist, att hans »liv svartnade för en djup sorg och grönskade för en hög glädje» 36). Men vilken betydelse hade den gula färgen? Det förefaller inte möjligt att med säkerhet besvara frågan. Ty uppgifterna variera. Endast därom äro meddelarna ense, att det gula var en »dålig» färg. Knytnings-sedvänjan, som nu tyckes vara utdöd, levde kvar ännu för ett halvt århundrade sedan både i Jakobstads- och Nykarlebynejden. Men färgsymboliken var redan då en annan än i början av 1800-talet. I Jakobstad voro, liksom på Runebergs tid, färgerna tre, i Nykarleby långt flere, liksom också i Topelius' ungdom. Men den gröna färgen hade ersatts av den röda, vilken nu symboliserade kärleken. Andra färger synas ha haft en varierande innebörd. »I Nykarleby vid sekelskiftet hade man många färger», uppger en meddelare, »och deras betydelse var den, som vi annars tillägga dem: svart sorgens, rött kärlekens, blått trohetens, gult svekets och vitt ej oskuldens, utan glädjens färg. Angående gult och blått ha uppgifterna varierat.» En kvinnlig meddelare säger, att gult betydde »korgen». Också den möjligheten föreligger, att denna färg symboliserade en ytligare form av erotik, den lätta kurtisen, den lättfärdiga erotiska fjärilsleken. Huru som helst: promenaderna i gult voro ytlig, dunlätt kurtis, utan djupare förankring i ynglingens hjärta och utan egentligt personligt engagemang från hans sida. 37) Av en dagboksanteckning från följande år framgår även, att de förtäckta antydningarna om promenaderna i gult skola uppfattas just så, som här har gjorts. Topelius omnämner där några dagar, bland dem den 20 juli 1837, vilka berett honom upplevelser av tvivelaktigt slag, och skriver om dem: »Villorna lockade. Stoftblommorna vinkade: bryt! Men jag bröt ej.» Man förstår ganska väl, att Thilda Lithén uppfattade den unga studentens övergående intresse för »stoftblomman» som ett svek. Och med tanke på hennes starkt labila temperament förstår man även, att hon reagerade häftigt.

I den nyss citerade annotationen (från oktober 1838) nämner Topelius brunnsbalsaftonen 1837 som sin ungdomskärleks avslutningsdatum. »Jag flydde en stjärna som länge lyst», skriver han, »och hon förbleknade i fjärran — 1837 d. 20 juli, — också en vakande natt — slocknade dess sista strålar. — Sedan var det dunkel och skymning.» Men denna datering skall troligen inte uppfattas alldeles bokstavligt. Ty vissa nära, varma kontakter mellan kusinerna förekommo även efter den trista soarén i brunnssalongen. Zachris och likaså Thilda besökte en danstillställning följande dag. »Men», förmäler krönikören, »jag var en smula på min kant i dag; — dansade blott med de små.» Han var sårad och ignorerade därför kusinen, men han undvek noggrant en sådan uppvaktning, som av henne kunnat uppfattas såsom trolöshet. På Kristinadagen glömde Zachris inte bort namnsdagsbarnet. Han överräckte blommor till henne och »supplicerte om en kyss». Men Thilda var fortfarande ledsen och sade nej. Dock blev på aftonen samma dag freden återställd, och livet blev åter »grönt» för de två unga. Krönikören förmäler: »Sanningen att säga så var världen grön i afton. Namnsdagskyss.» Ett par veckor senare läser man i dagboken en liknande annotation: »Kl. 5 till Lithéns, presenterade en blommande ros. Versöhnung.» Men sedan komma åter anteckningar om svalnande känslor och en smula gnisslande kontakter.

En rikssvensk topeliusforskare, Martin Granér, konstaterar riktigt, att Zachris »gled utan egentlig brytning bort från sin barndomskärlek». 38) Detta förklarar, att Mathilda länge var okunnig om vad som höll på att ske och vad som sedan skedde. För sin del höll hon lojalt fast vid det trohetslöfte hon direkt eller indirekt hade givit. Naturligtvis kunde hon inte undgå att märka, att Zachris var förändrad, men hon ville inte tyda hans beteende från en absolut pessimistisk synvinkel. Därtill var hon alltför djupt fäst vid kusinen. Hon gjorde ibland försök att fråga honom om orsaken till hans förändrade, gåtfulla attityd, men ynglingen svarade alltid undvikande. Sålunda heter det på tal om en sådan »examination» i dagboken för september 1837: »Varföre? och åter varföre? Fråga mig inte, jag ljuger aldrig.» Först ett år senare, hösten 1838, observerar man i Topelius' dagbok en kort notis, som kan anses tyda på, att den unga kvinnan slutligen begynt att resignera. »Thilda berättar», heter det, »att hon bränt upp sina gamla gömmor och minnen. Deras tid var ute. Men ändå var det svårt och gjorde litet ont.» Man har likväl även nu ett intryck, att vad den kvinnliga kusinen sade åtminstone till en del blott var en försöksballong: hon ville få klart besked av Zachris; men det fick hon inte.

Mer än två år därefter, då studenten kom till Nykarleby för att fira småstadsjul i familjekretsen, gav modern följande upplysning: »Thilda kommer ej till Kuddnis, då du är hem(ma).» Men det var först så sent som år 1842 — så förefaller det — Thilda Lithén tog ett slutligt farväl av sin långa ungdomskärlek. Det var den »svartgröna sommaren», då Zachris Topelius och Emilie Lindqvist växlade ringar med varandra. En afton besökte dessa två unga herrskapet Lithén. »Hemvägen promenerade vi», meddelar krönikören, »arm i arm, Milla och jag, genom lundernas tysta älskvärda skymning.» En vecka senare kom Topelius åter till Lithéns på besök, denna gång ensam. »En skymt av det gamla», berättar han. »Jag var upprymd och trevlig, jag sade ord i den forna tonarten, fast det var vänskap nu. Jag såg så djupt in i Thildas ögon, och hennes blick var ett ögonblick oändligt vacker att se uppå, huru den glimmade i sin våta glans; men då sprang Thilda bort.»

Detta var slutet. Och först nu slog det den självupptagna unga magistern, att han hade varit medspelare i en mänsklig vardaglig tragedi: »Ack Thilda, min dyra vän, som äger hela min oförgätliga aktning och vänskap, min vackra forntid — — —. Det har blivit för mig en visshet nu, vad jag länge anat, att jag, ovärdige, varit ditt innersta hjärtas enda älskling, att ditt första tycke endast sjunkit långt, ack så långt ned i djupet, men ändock finnes där i denna stund, du dyra Thilda! Huru skulle du ej varit trogen som guld, om jag ej svikit dig — ja, jag var den som bröt min egen barndomstro och grumlade din spegelvåg och gjorde dig så sluten och tyst.» 39)


[Inf. 2007-06-07.]

——————————

 



Varför slocknade, frågar man sig, Zachris' kärlek till Mathilda, sedan den brunnit med klar och ofta mycket stark låga i fem och ett halvt års tid? »En sådan fråga», anmärker Martin Granér, »kan synas fåvitsk och omöjlig att besvara. Varför sådant sker, vet sällan någon, man vet bara, att det sker. Men när det gäller en skalds kärlek, som fått uttryck i en diktning, vilken blivit kär för många, har forskningen väl rätt att söka efter de psykologiska förutsättningarna för ett sådant skeende och väl också möjlighet att finna några av dessa.» 40) Topeliusforskarna ha särskilt understrukit tre faktorer, som ledde till, att den juvenila förälskelsen slutligen rann ut i sanden: Mathildas relativt sett mogna ålder, hennes pedagogiskt mästrande attityd i förhållandet till kusinen och slutligen en ny ung kvinnas framträdande på den skådebana, där det uråldriga spelet om mannens kvinna och kvinnans man försiggår. Topelius har själv vid olika tillfällen i sin dagbok hänvisat till var och en av dessa faktorer, direkt och indirekt. I kraft av sin naturliga, biologiskt betingade snabbare kvinnliga utvecklingsrytm hade Thilda Lithén mognat tidigare än kusinen. Vid sexton år var Zachris ännu ett stycke pojkvasker, medan hans idol i viss mån framstod som en mogen kvinna. I detta förhållande låg fröet till en konflikt, som Verner von Heidenstam antyder i en expressiv versrad i sin dikt »Barndomsvännerna»: »Hon steg in i sin sommar, men han i sin vår.» 41) Till en del just på grund av den lilla omvända åldersskillnaden antog Mathilda den levnadsvisa attityden av mästrande moderlighet. Hon kände sig mognare och mera världsklok än Zachris och ansåg sig böra leda honom in på den rätta vägen — och i viss mån med full rätt, eftersom den unga studentens jämnåriga manliga läromästare i allmänhet inte vägleddes av höga moralpedagogiska grundsatser. I stort sett ägde väl Thilda Lithén en mjukhet, som brukar betraktas som äktkvinnlig. Hon framförde — enligt Topelius' vittnesbörd — sina läxor med en »obeskrivligt intagande ton». Dock kunde det stundom hända, att hennes pedagogiska finger beskrev lärarinneaktigt demonstrerande rörelser, kanske även de äktkvinnliga, men på något sätt besvärande för en student, som räknade sig till andens »fria», självsäkra folk. Kanske följde också Mathilda Lithéns »examinationer» litet för tätt på varandra. »Jag skulle», anmärker Granér, »efter ett grundligt studium av Dagboken vilja tillägga, att Z. T: s känslor måste ha intill trötthet påverkats av de ofta förekommande 'läxor' och yttringar av onåd över bristande uppmärksamhet från hans sida, som hon lät honom vederfaras.» 42) Det måste emellertid understrykas, att förmynderskapet till en början inte av ynglingen uppfattades som förödmjukande eller irriterande — tvärtom, han uttalar sin tacksamhet för den moraliska styrka Thilda har ingjutit hos honom. Men så, vid aderton, nitton år, trädde han in i en ny utvecklingsperiod; den underkastelsetendens, som är utmärkande för den tidigaste ungdomsperiodens, jäsningstidens, kärleksliv, trängdes tillbaka, och nya erövrar- och härskartendenser bröto fram. Det var först då studenten begynte reagera negativt inför den unga kvinnans undervisningsnit och irriteras av detta. Det förtjänar också att understrykas, att Topelius, sedan han trätt in i det nya skedet av sin utveckling, hade begynt att idka sporadisk försöksverksamhet på den lätta, handgripliga kurtisens område, redan innan den nya unga kvinnan, Emilie Lindqvist, trädde fram på scenen för att småningom tränga ut Thilda Lithén.

Den en smula fatala åldersskillnaden, Mathilda Lithéns pedagogiska nit, Emilie Lindqvist — alla dessa faktorer medverkade. Men de voro av yttre art. Upplösningen hade säkerligen blivit densamma dem förutan. Ty den sammanhängde med en naturlig och meningsfull mognadsprocess i Topelius' utveckling till man. Skalden har själv antytt i sin dagbok, varför den juvenila förälskelsens blodvåg slutligen ebbade ut. År 1836 skrev han de tidigare citerade raderna: »Ja, varföre blir av den gröna knoppen en redan halvutslagen blomma? Varför blir skymningen morgon?» Två år senare, då kärleken till den ljuslockiga kusinen redan tillhörde ett övervunnet skede, heter det: »Den förra tiden är nu förbi, oåterkalleligen förbi. Det var en varm och glad tid. Aldrig skall jag misskänna den. — Men det måste gå som det gått. — Mitt är felet närmast, men mig leder ett mäktigt öde, och jag är en svag rö i vinden. Människan är en kameleont.»

Den unga dagboksförfattarens anmärkningar äro häpnadsväckande riktiga. Den unga människan är kameleont. Och med hänsyn till könskärlekslivets utveckling är mannen kameleont i mycket högre mått än kvinnan, vars väsensart är trohet. I alla tider ha unga människor upplevat de känslor och det slocknande av känslor, som den gamla historien om Topelius' och Thilda Lithéns unga kärlek berättar om. Vi känna igen i dessa två unga oss själva, sådana vi voro en gång i vårt livs viollösa mars och dess klarnande april. I vissa avseenden var Topelius säkerligen en undantagstyp och en ytterlighetstyp: han var ömtåligare än ömtålig ungdom i regel, starkare introverterad, hans idealism var mera utpräglad än normalt. Men den utvecklingskurva han genomlöper är i högsta grad normal. Hans ungdomskärlek väcktes med puberteten, och den slocknade, när den egentliga pubertetsperioden var till ända. Denna förälskelse företer alla den typiska juvenila erotikens viktiga karakteristika: den idealiserande tendensen, som är förenad med ett ungdomligt behov att dyrka och underkasta sig, vidare skyggheten, som är ett utslag av brytningsålderns meningsfulla sexufugala tendens, och slutligen den erotiska känslans ringa samband med det sexuella livet. En sådan erotisk upplevelse är verklighetsfrämmande, på den bygges sällan en bestående äktenskaplig förbindelse. »Jag tror icke», skriver den tyske ungdomspsykologen Eduard Spranger, »att i de första utvecklingsåren någon egentlig stor och äkta kärlek kan uppträda. Ty därtill söker man dock i dessa svärmiska böjelser ännu alltjämt för mycket av sig själv. Därtill är också skillnaden mellan längtan efter själarnas förening och längtan efter total förening av de kroppsligt-själsliga individualiteterna ännu alltför stark.» 43) För Thilda Lithén betecknade upplösningen av den långvariga ungdomskärleken, såsom nämnts, en tragisk konflikt: ty i hennes liv var Zachris Topelius den första och den enda. För ynglingen åter var denna kärlek, när tiden var inne, blott en förbrukad uppfostringsfaktor. Men — det bör särskilt betonas — en pedagogisk faktor av den allra största betydelse. Man får vid studium av den unga blivande diktarens dagböcker ett livligt intryck, att han var utpräglat schizotym, nästan schizoid till sitt väsen. Att brytningsålderns disharmonier det oaktat i så ringa grad framträdde hos honom, berodde nog till stor del på inflytandet från den ljuslockiga och blåögda kusinen. Hon stod under en kritisk ungdomsperiod fadder för hans bästa intentioner och skänkte honom kraft att behärska de yrvakna lidelser, som med könsmognaden hade dykt upp i hans medvetande. Både i självbiografien och i Tankeboken karakteriserar skalden den första ungdomskärleken som ett »heligt» minne, »för skönt och för ömtåligt att vidröras av oheliga händer». Och, skriver han vidare, »lycklig den yngling, som i sin ålders dagjämningsstormar bevarar detta kärlekens första, heliga minne okränkt. Det blir hans skyddsängel i frestelsens stund, det bevarar i hans hjärtas lönnkamrar tron på det rena i livet, tron på hans eget och kvinnans sedliga värde.» 44)

[Inf. 2007-06-14.]

——————————

 


Atmosfären i det lithénska hemmet blev tryckande och trist. Rådman Maths Lithéns ekonomiska ställning hade blivit vacklande, och då han 1843 drabbades av ett slaganfall och sjukdomen band hans aktivitet, såg han sig tvungen att göra konkurs. Hans bokhållare, Albert Dyhr, hade sitt på det torra. Det var han, som nu övertog rådmannens affär och gård för att etablera sig som självständig köpman. Systrarna Rosalie och Mathilda blevo väl inte heller lidande. De hade sitt mödernearv kvar. 45) Vid ungefär samma tid greps Rosalie av den mäktiga pietistiska våg, som på 1840-talet svepte över stora delar av Finland, allra främst Österbotten. Hon klädde sig i de väcktas svarta uniform och avsvor sig alla världsliga nöjen och intressen. För Thildas extraverta väsen voro tidens extatiska, asketiska strömningar främmande. Hon var redan enligt tidens uppfattningssätt i det närmaste överårig som kandidat på äktenskapsmarknaden; det gällde därför för henne att skynda, om hon ville fullgöra den livsuppgift, som hennes medfödda borgerlighet anvisade henne. Den 27 februari 1844 firades hennes och Albert Dyhrs bröllop. Hon var vid det tillfället redan 26 år gammal.

I enlighet med ett löfte, som Albert Dyhr hade givit flere år tidigare, inbjöds Topelius att göra tjänst som marskalk vid högtidligheten. Men han föredrog att stanna vid studierna i Helsingfors och sände blott ett lyckönskningsbrev till de nygifta. Först vänder han sig till brudgummen, som han harangerar i skickligt snirklade ordalag. Så riktar han sig till bruden med ganska varmt personliga tonfall: »Du min Thilda — låt mig ännu en gång säga min Thilda, ty du var det förr — tåren smyger sig i mitt öga, när jag tänker på, huru du allt från späda barndomsdagar varit mitt hjärtas vän. — Du som så länge var mitt allt på denna jord, — min dröm om natten och min tanke om dagen — min ljusa ängel varhelst jag gick — mitt hopp, min glädje och min enda ro — o huru gott jag önskar dig! Om du nånsin fällt en tår för min skull, så förlåt mig det! Det är ju bra nu som det är. Din Albert håller så hjärtligt utav dig — han har varit dig trogen i många år — han förtjänar att du ger honom hjärta mot hjärta.»

Topelius' fästmö har i ett brev till den frånvarande marskalken beskrivit Thildas och Albert Dyhrs bröllop. »Thilda var så vacker, så allmänt omtyckt», skriver hon. »Thilda sade en gång: Nog skall Zachris få pina hett för det han inte kom.» Följande dag bjödo de nygifta på kaffe i sitt hem. »Kanske var det så gott, att monsieur inte var här», anmärker Emilie, »ty Thilda var obeskrivligt söt i sin himmelsblå sidenklänning med den lilla blondmössan på huvudet. Hon var glad, och Albert var lycklig. Albert bad mig säga, att 'nog har Albert bjudit till att göra allt så bra som möjligt, men om det lyckats vet han ej'.» Därefter berättar brevskriverskan ytterligare: »Jag raljerade med Thilda och sade: jag får bereda mig på att Zachris inte har tid att komma till mitt bröllop heller, då han nu inte kom till ditt. Jag frågte Thilda vad jag skall säga dig från henne. Då kom en klar tår i hennes öga: Jag skall säga åt honom själv, då han kommer.»

I sitt lyckönskningsbrev till de nygifta gav Topelius dem löftet, att han skulle delta i festen genom att avstänga sig från umgänge med andra människor för att ostörd kunna vara hos dem i sina tankar: »På er bröllopsdag skall jag stänga mig ensam inne och vara hos er med mina varmaste tankar. Då skall jag åter öppna det lilla rutiga skrinet, som stått låst i nära sju år.


Där är en ring av Thildas hår — den skall jag hänga kring min hals i samma urblekta gröna band, i vilket det hängde förr. Där är också en sockerrädisa, som Thilda gav mig Christinas dag år 1832 — den skall bli min bröllopskonfekt.» Man vet av ett brev, som Topelius skrev till sin fästmö, att han faktiskt den 27 februari 1844 företog sig att öppna det rutiga skrinet med fetischerna från anno dazumal. 46) Måhända ingick i eremitens program också det puerila ceremoniel, som utlovats i lyckönskningsepisteln. Och kanske just beröringen med den långa locken, som hängde vid det blekta gröna bandet, inspirerade Zachris att, förutom ett par tämligen konventionella smådikter till ungdomsflamman, författa också ett förbryllande prosastycke, benämnt »En Bröllopsnatt». »Vad säga rösterna nu — i Thildas bröllopsnatt?», skriver författaren. »— Nu lider jag — för egen skuld — men det går över — Vad begär jag då av livet? Skulle jag ej vara lycklig med ett troget hjärta, som klappar mot mitt, som klappar för mig tills det stannar? Ja. — Ändå när jag tänker på dem där hemma nu — och att jag kunnat vara om icke — då blir jag ängslig.» 47) Man tycker sig i dessa rader spåra uttryck för tillbakahållen ångest av något slag. Vad den plågsamma »ängsligheten» egentligen berodde på, är svårt att avgöra: däri ingingo kanske som förment osäkerhet, tvekan, rädsla för att det val, som den unga mannen träffat, måhända ändå inte varit det bästa, men i ännu högre grad var ångesten sannolikt förknippad med samvetsförebråelser. Dessa i sin tur tyckas sedan ha lett till en neurotisk, hysterisk »flykt in i osanningen». I en dikt, som skrevs på hösten samma år, »Den första snön», skjuter skalden nämligen skulden på den unga kvinna, som han hade svikit:


Vi möttes ju en dag igen,
en kulen, kulen höst;
då låg mitt hjärtas forna vän
invid en gubbes bröst.

Sin tro för guld hon sålt, min mö,
hon sålt för rang sin ed;
då föll den första vita snö
uppå mitt hjärta ned.
och nattens stjärnor skeno klart
på öde blomstergård. 48)

[Hela dikten.]


Topelius meddelar i självbiografien, att Thilda Dyhr »överlevde elva syskon och dog mycket avhållen, vid 40 års ålder». Vid sin död den 3 december 1857 efterlämnade hon make och två minderåriga barn, en son och en dotter. Som dödsorsak anges i kyrkböckerna »hjärtsjukdom», medan de flesta av Mathildas syskon avledo i lungsot, den härjande österbottniska folksjukdomen. Mycket utöver dessa torra fakta finnes inte att meddela om Mathilda Dyhrs senare år. Hon glider efter giftermålet in i den kollektiva småstadsfysionomien, i vilken för en avlägsen betraktare de individuella dragen så lätt suddas ut. Men vid ett tillfälle träder hon ännu en gång ut ur det konturlösa kollektivet. Det sker i ett lyriskt poem av Topelius, daterat 1847. Avslutningsradernas stämning är densamma i denna dikt, »Den forna flickan», som i »Den första snön», en tragisk ton i en elegisk melodi: sångaren, men i högre grad än han hans forna älskade står »i öde helgedom». »Jag såg henne efter många år», heter det. Den fortfarande unga, men av erfarenheterna mognade och könsmedvetna kvinnan ler genom tårar:


Som — hälften sorgset och hälften glatt —
i lunden ett månsken far,
så flög ett leende, flyktigt, matt,
på de älskliga läppars par —
en stjärnas blick genom molnet,
ljuv, strålande, underbar.

[Hela dikten.]


Man förstår av de lätta, till synes oavsiktligt och hastigt nedskrivna antydningarna i dikten, att Topelius för denna kvinna förblivit »den första och den sista». Och man påminnes om en situation fem år tidigare, då Thilda Lithéns ögon på samma sätt hade strålat emot honom ett ögonblick, innan smärtan överväldigade henne och tvingade henne att söka den medlidsamma ensamheten.


Slutvinjetten reproducerad från en silversked i Mathilda Christina Lithéns brudutstyrsel.
Slutvinjetten reproducerad från en silversked i Mathilda Christina Lithéns brudutstyrsel.


[Inf. 2007-06-22.]

 

——————————

 



Karl Bruhn (1952) Zachris Topelius och Mathilda Christina Lithén i Österbottnisk årsbok 1951—1952.
Copyright © Hildegun Burman.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Om familjen Lithén av Erik Birck.
Topelius andra ungdomsförälskelse: Flickan från Kahra av Arne Törnudd.
(Rev. 2018-09-26.)


Noter
  

1


Zcharias Topelius: Självbiografiska anteckningar, utgivna av Paul Nyberg, Helsingfors 1922, sid 51 och 69.


2

A.a., sid. 102.

3

Emedan det inte av annotationerna framgår, om Topelius räknat med det svenska eller det ryska måttsystemet, föreligger möjligheten, att Thilda Lithén var 157, 158 cm lång, vilket dock inte förrycker karakteristiken.

4

Topelius karakteristik torde vara tämligen objektiv: år 1838 var för hans vidkommande ungdomskärleken ett avslutat kapitel; han såg inte längre på Thilda Lithén med förälskade ögon.

5

Det framgår av Topelius dagböcker, att Albert Dyhr, med vilken Thilda Lithén senare ingick äktenskap, inte var litterärt intresserad. Man finner honom dock tämligen ofta som subskribent av bydelsefulla litterära nyheter. Måhända spåras häri inflytelser från hustruns sida.

6


Se bl.a. Gabriel Nikander: Det svenska bosättningsområdet under historisk tid (Det svenska Finland II), Helsingfors 1921, och Valfrid Vasenius: Zacharias Topelius, hans lif och skaldegärning, Helsingfors 1912—1930, I, sid 210.


7

J. J. Huldén: Österbottnisk lustresa, Helsingfors 1941, sid. 158.

8

Juhani Vikstedt om städerna i det svenska Finland (Det svenska Finland I, sid. 240 ff.).

9

Huldén, a.a., sid. 135 och Vikstedt a.a.

10

A.a. sid. 108.

11

Uppgifter om hälsobrunnen meddelas av Wold. Backman: Nykarleby provincialläkardistrikt (Bidrag till kännedom om Finlands natur och folk utgifna af Finska Vetenskaps-societeten H. 81. N:o 2), Helsingfors 1927, sid. 88 ff.

12

Enl. uppgifter om motsvarande surbrunnskurer i Jorois (N. Karl Grotenfelt: Herrgårdsliv i Jorois under svunnen tid, Skrifter utg. av Sv. litt.sällsk. i Finl. CCLXXXI, sid. 260 ff.).

13

A.a. sid 225 f.

14


Topelius: Resebrev och hågkomster, Helsingfors 1921, sid. 370.


15

Topelius: Resebrev och hågkomster (Ellidas saltlast).

16

Vasenius: a.a. I, sid. 255 ff.

17

Carl Johan Ljunggren: Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten (Skrifter utg. av Sv. litt.sällsk. i Finl. LVIII, Helsingfors 1903) sid. 64 f.

18

Carl-Rudolf Gardberg:
Läsesällskapet i Gamlakarleby och dess samtida (Skrifter utg. av Sv. litt.sällsk. i Finl. CCLXV, Helsingfors 1938), sid. 238.

19

Uppgifter om teaterförhållandena i Finland under förra hälften av 1800-talet lämnas bl.a. av Zachris Topelius (Valfrid Vasenius: Topelius om teatern i Finland, Helsingfors 1916).

20

Det förtjänar att nämnas, att bl.a. skalden Mikael Choraeus med glädje erinrade sig den hjärtliga atmosfären och idyllen i Nykarleby, där han vistades i tiderna kring 1800 (se Choraeus: Bref, tal och andra skrifter, utgifna af av Ernst Lagus, (Skrifter utg. av Sv. litt.sällsk. i Finl. LVII, Helsingfors 1903, sid. 9 och 41).

21

Wold. Backman: Tvenne Nykarlebystudier (Arkiv för Sv. Österb. II, 1) Vasa 1929.

22

Topelius: Självbiogr. anteckn. sid. 24 f.

23

Jmfr Zachris Schalin: Kuddnäs (Sv. litt.sällsk. i Finl. skrifter CCLI, Helsingfors 1935), sid. 122 ff.

24

Selma Lagerlöf: Zachris Topelius, utveckling och mognad, Helsingfors 1920, sid. 77.

25

Schalin, a.a., sid. 131. Om Vasenius' uppfattning se noten 32.

26

Sedan Thilda Lithén återkommit från Sverige, torde, denna gång med Rosalie Lithén som mellanhand, ibland brev ha växlats mellan Thilda L. och Zachris, medan denne vistades i Helsingfors, under det den kvinnliga kusinen befann sig i Nykarleby. Det är möjligt, att under denna period chiffret någon gång tillgreps.

27

Skildringen av Topelius' ungdomskärlek bygger i det följande på de i tryck utgivna dagböckerna (Zachris Topelius: Dagböcker utgivna av Paul Nyberg I—IV, Helsingfors 1918—1922).

28

Zachris Topelius: Blad ur min tänkebok, Helsingfors 1921, sid. 90 f.

29

Självbiogr. ant., sid. 102.

30

Blad ur min tänkebok, sid. 84.

31

Vasenius: Zachris Topelius I, sid. 383.

32

Vasenius, som noggrant studerat de primära källorna och vars framställning därför är väl dokumenterad, har inte funnit orsak att av Zachris' och Mathildas förälskelse konstruera en motsvarighet till Fritiofs och Ingeborgs nyromantiska barndomskärlek. Under vindskammarskolans tid var det nog ingen starkare dragningskraft än kusinskapet, som ledde Zachris till det lithénska hemmet, hävdar Vasenius. Men han framkastar ett antagande, att redan under de sista trivialskoleåren — inte bara det allra sista — »lågan av hans (Topelius') barndomskärlek» brann ren och varm för Thilda. Sällskapslivet i Uleåborg föreföll gossen från Nykarleby förkonstlat; så mycket starkare drogs då hans hjärta till »den enkla borgarflickan, med vilken han kunde umgås otvunget och naturligt». (Vasenius: Z. Topelius I, sid. 254 f och 381—385.) Måhända baserar denne författare sin hypotes på skaldens självbiografiska anteckningar, där Thilda L. betecknas med ord sådana som »min barndomsflamma», »min käraste barndomsväninna» och »min barndomsvän» och där Topelius dessutom en gång talar om sin »barndomskärlek», just med tanke på kusinen. (Jmfr Självbiogr. anteckn. sid. 34, 69, 102 och 150.) Emellertid talar skalden även om »barnets blyghet», då han avser det tidigaste ungdomsskedets sexufugala strävan. Han har inte haft orsak (annat än i Tänkeboken) att med samma noggrannhet som en nutida barnpsykolog och ungdomsforskare av facket särskilja och fixera begreppen »barndom» och »ungdom», »gosse» och »yngling». Dagboken, som i detta fall är den pålitligaste källan, innehåller intet, som kunde ge stöd åt Vasenius' hypotes. Såsom i texten här ovan framhållits, tyckas även de psykologiska skisserna i Tänkeboken motsäga Vasenius', Selma Lagerlöfs och Schalins antaganden.

[32a

»Sexufugal» tycks vara synnerligen ovanligt (eller ett ord påhittat av författaren), för varken med Google eller Yahoo blir det en enda träff — förutom på denna sida.]

33

Kursiveringen vår.

34

Schalin, a.a., sid. 132.

35

Vasenius: Zachris Topelius I, sid. 140.

36

Vasenius: Z. T., II, sid. 382. Det kan nämnas, att den gröna färgens symbolvärde av skalden utnyttjats också i en av Sylvias visor, »Björken berättar vad som kan hända i månskenet».

37

Det citerade meddelandet om knytningstraditionerna, sådana de tedde sig vid sekelskiftet, har avfattats av bankdirektör Einar Hedström i Nykarleby. Speciellt tackskyldig är jag även en annan nykarlebybo, folkskolläraren Gustav Stormåns, för uppgifter, som han stått till tjänst med.

38

Martin Granér
: Zachris Topelius´ kärlekslyrik (Sv. litt.sällsk:s skrifter CCCVII, Helsingfors 1946), sid. 47.

39

Vasenius II, sid. 389 f.

40

Granér, a.a. sid. 49.

41

Hänvisningen till Verner v. Heidenstams dikt göres av Granér.

42

Granér, a.a. sid. 50.

43

Eduard Spranger: Ungdomsårens psykologi, övers. av Alf Ahlberg, Stockholm 1927. Jmfr även Stanley Hall: Adolescense, its Psychology, Sociology, Sex, Crime, Religion and Education II, New York and London 1914, s. 108 ff; Charlotte Bühler: Ungdomens själsliv, övers. av Honorine Hermelin, Stockholm 1935; Albert Lilius: De växandes känsloliv II, Helsingfors 1924; Karl Bruhn: Eros og Skolen, Köpenhamn 1932.

44

Topelius: Självbiogr. anteckn. sid. 102. D:e: Blad ur min tänkebok, sid. 92.

45

Vasenius, II, sid. 402, 405 och 486—492; Wold. Backman: Två Nykarlebystudier.

46

Vasenius, Z. T. II, sid. 489 ff och 521 ff. Det kan påpekas, att skalden handskats en smula poetiskt med sanningen, då han påstår, att det rutiga skrinet inte öppnats på nära sju år. Ty av brevet till fästmön framgår, att schatullet innehöll också en slinga av Gretas, den finska flickans hår. Och henne lärde Topelius känna först 1838.

47

Vasaenius, a.a., II, sid. 521 och Werner Söderhjelm: Topelius' tidigaste diktning (Skrifter utg. av Sv. litt.sällsk. i Finland CCXX, Helsingfors 1931).

48

Det är visserligen inte otvetydigt, att Topelius i denna fokvisestil skrivna, av Runebergs lyrik påverkade dikt avsett just Thilda Dyhr. Granér (A. a. sid 71 ff) har dock anfört starka skäl för, att det varit just henne skalden haft i tankarna, då poemet koncipierades.