|
Gömd och glömd
Mossa växer på grafvens sten,
halft ufplånad är minnesskriften.
Tolf är död och förgäten ren!
Gömd i lifvet och glömd i griften!
Bida, vandrare, du som ilar;
jag vill säga dig hvem här hvilar:
en ödmjuk kvinna,
en tröstarinna
för sorg och nöd,
en ömsint dotter,
en trogen maka,
en dygdig moder . . .
Gå, fråga ej mer!
Jag har nämnt kvinnans
äretitlar.
Hvad fattas här än
för grafvens frid
och ett älskadt minne?
— Kristi kors!
— Var lugn!
Hon bar det i lifvet,
hon sofver därunder
i döden.
|