|
Juleljus.
(Ny redaktion.)
Det mörknar ute, och stormens brus
far öfver de dunkla dalar.
Natt faller öfver den armes hus,
den rikes stolta salar.
Hvar är det ljus,
det klara, som oss hugsvalar?
I dödens skugga, där än vi bo,
vi blinda och sorgsna alla,
hvar är den stråle af hopp och tro,
som i vår natt skall falla?
Mitt barn, haf ro!
Gud skall den ur skuggan kalla.
Han rinner upp som en stjärna blid
ur syndens mörker och fara;
han skall oss lysa till evig tid,
och ban skall allt förklara.
Mitt barn, haf frid!
Han skall vår ledare vara.
Ty Jesus Kristus är världens ljus,
och si, nu är han oss gifven!
I natt han föddes i storm och brus
så arm och öfvergifven;
men sällt det hus,
hvars julegäst han är blifven!
Så tänd ditt ljus uti julenatt
och sjung din skönaste visa!
Gud gif’ han vore vår högsta skatt,
han, som all sorg kan lisa.
Mitt barn, var gladt,
och glöm ej att Herren prisa! |