|
En
liten pilt
† 3 September 1850.
Du skulle ha blifvit en ädel man,
ditt fosterlands
hopp och ära;
du skulle ha kunnat hvad jag ej kan,
du skulle ha hunnit hvad jag ej hann,
i verk, i ord och i lära.
Men
nu så slumrar du ljuft och godt
i jordens sköte. Hvad du förmått
det
var ett älskande löje blott.
Du skulle ha stått i de våras led,
den främste att faran trotsa;
du skulle ha
ljungat som blixten vred
på allt det mörka och usla ned,
att hämna och att förkrossa.
Men
nu så sofver du, späd och ung,
en bruten blomma, i tufvans ljung,
du
drömmens hjälte, du lekens kung!
Jag skulle ha sett ditt namn i glans,
odödligt för alla tider;
man skulle ha sagt:
en bragd ej fanns
mer ädel och stolt och stor än hans
i lefnadens heta strider.
Men
nu så hvilar du utan namn,
förglömd och okänd i jordens hamn.
Din
eftervärld är min toma famn.
Du skulle ha stått med silfverhår
i lefnadens aftontimma
och sett tillbaka på
långa år,
välsignad, älskad, och sett en tår
i barnabarns ögon glimma.
Men
i din strålande morgonstund,
förr’n lifvet börjat sin långa rund,
så kom den tidiga kvällens blund.
Du skulle ha tröstat mor och
far
i sorgernas hårda stunder;
du skulle ha lyckt vårt ögonpar
och stått med en tår vid grafven kvar,
sen du
oss gömt därinunder.
Nu är det vi som med sorg stå här,
nu
är det dig som vi gömma där,
vår tår som tufvan i blommor klär.
Dock — all din leende framtidsdröm,
den ljufva och stolta saga,
som kanske förgåtts i lifvets ström,
nu
äga vi den så skön och öm,
nu kan den ej mer bedraga.
Hvi sörja
vi att så rik du gått
bort från det svikande lifvets lott?
Sof
godt, mitt älskade barn, sof godt!
|