XIII.

DOKTORINNAN TOPELIUS' SISTA TID OCH KUDDNÄS ÖDESTIMMA. GRAVRUNOR.

I hela 37 år efter doktor Z. Topelius den äldres frånfälle, (1831) styrde och ställde hans änka doktorinnan Catharina Sophia, nu redan gammal vorden, med klokhet och omtanke som ensam härskarinna på familjegodset, biträdd endast av sin nog så förståndiga, trogna och ömsinta fosterdotter Fanny, men under alltmera tryckande ekonomiska förhållanden. Sonen professorn fjärran i huvudstaden och mågen kyrkoherden på »en av havsens' öar» (Larsmo) kunde endast sporadiskt bistå henne med råd och dåd. Systemet med husbondsdräng eller statkarl på Kuddnäs och landbonde på Frillas, till sist även på Kuddnäs, slog för det mesta illa ut. Behållningen av jordbruket hade ju redan tidigare varit knapp, då man hade för litet att avyttra. Avkastningen åtgick till största delen till personalens uppehälle. Försöket med arrendator såsom en sista utväg ur svårigheterna blev icke heller uppmuntrande. Under trycket av ålderdom och missräkningar skulle doktorinnan helst hava sålt hela egendomen, som hon ej mera såg sig i stånd att med framgång sköta. I brev till mina föräldrar d. 4 nov. 1866 framlade hon de värdeuppgifter en eventuell köpare kunde behöva. Egendomen omfattade Frill hemman om 11/24 och Kuddnäs om 7/24 eller tillsammans 3/4 mantal med 1 arrendetorp, som erlade 14 rubel om året i arrende, och 2 dagsverkstorp, vilkas innehavare gjorde 1 dagsverke i veckan med egen kost. Kreatursbesättningen utgjordes av 18 st. nötkreatur, 30 får och 4 hästar. Skogen var den bästa på orten, både till timmer och bränsle över behovet, och åkerjorden stenfri i 3-skiftesbruk, ehuru delvis vanskött. Utsäde 9 à 10 tunnor råg och kom på lika stora skiften, med varierande avkastning under olika år. Potatisskörden senast över 100 tunnor. Kronoutskylder 240 rubel och åbyggnaderna brandförsäkrade för 3,510 rubel. Med hänsyn till det vanpris, vari jorden befann sig i Österbotten efter frostsåren i början av 1860-talet, tänkte sig doktorinnan en summa av 8,000 rubel såsom möjligt försäljningspris för de båda hemmanen. Underhandlingar fördes även med en spekulant, en ung framåtsträvande nybörjare, farmaciestudiosus Elieser Johansson, Schalins systerson, men han föredrog emellertid att till en början övertaga hemmanen på arrende. Detta skedde på våren 1867. Doktorinnan Topelius måste nu åter inskränka sig, avstod för sista gången de två rummen mot gården åt arrendatorn och bodde själv i de övriga rummen. Men det gick som doktorinnan bestämt hade förutsagt, att ett kort arrende icke skulle bära sig. Johansson fann det österbottniska jordbruket föga lönande, och då avkastningen icke utföll enligt beräkning, hade han redan efter ett år fått nog av experimentet. Ehuru arrendet efter doktorinnans död till en början förnyades, lämnade han Kuddnäs och köpte sig ett hemman i Birkala.

Året 1867 var som känt, det svåraste froståret under denna period, vars verkningar visade sig även i Nykarleby-trakten. Då började, såsom jag minnes, bettlarströmmen från landsbygden söka sig in till städerna, hela familjer, ibland lasstals, långa vägar ifrån. Kuddnäs, som låg nära allmän landsväg, blev då icke förbigånget, och min goda mormor delade med sig så gott hon förmådde. Min syster Mathilda, som nu i sin tur var hos mormor för att bli skolad, berättade i brev till hemmet den 1 maj 1868, att doktorinnan just den dagen hade soppkokning för tiggarna, och min syster hade varit och sett på när soppransonerna delades ut åt dem. Själv hade hon också fått dela ut brödransonerna, som skänkts av en annan person. 354 tiggare hade då fått del av bespisningen. Just den våren och sommaren var nöden som störst, förrän höstens relativt goda skörd blivit inbärgad — av dem, som haft något att utså. Tyfussjukan följde i hungerns spår, och smitta fördes av tiggarna från gård till gård. Doktorinnan Topelius föll offer för smittan, som hon antagligen ådragit sig genom beröringen med de i gården förplägade eller där härbärgerade uslingarna. Men en medverkande orsak till att hon inom kort dukade under för denna även såsom »nervfeber» betecknade sjukdom var måhända den själiska depression, för vilken hon alltsedan den gamla trotjänarinnan Stinas bortgång tidigare på våren och senare i följd av vissa iråkade ledsamheter varit rov.

Doktorinnan C. S. Topelius på 1860-talet.

I början av juni, då jag nyss återkommit från Helsingfors efter mitt första skolår där, varunder jag fått mottaga flera brev av min vördade mormor, fann jag henne ännu till synes kry och glad, och den bild jag då fick av den älskade gamla, sista gången jag såg henne i livet, inpräglades djupt i mitt minne. Gumman var tämligen kort och satt till växten och icke märkbart böjd, trots de sju och sjuttio åren. Hennes djupt liggande nötbruna ögon lyste av godhet och välvilja. Det vitnade, tunna, ursprungligen askblonda, håret över en bred och hög panna, vilket icke helt doldes av den vita nettelduksmössan med breda, under hakan knutna band, det lugna ansiktsuttrycket och hela hennes apparition för övrigt gav henne ett vördnadsbjudande utseende. 1) Klartänkt och beslutsam av naturen och med rik erfarenhet samlad under livets prövningar, uppfostrade hon de i hennes vård anförtrodda barnbarnen och syskonbarnen enligt samma sunda pedagogiska principer, som varit bestämmande vid hennes och mannens uppfostran av de egna barnen, utan klemighet och pjåkande, med bestämdhet och ordning, men ständigt med moderlig kärlek och ömhet. Därför blev hennes minne oss så dyrbart och kärt. En ädel själ!

1) Den bild av skalden Topelius' moder med mörkt hår och svarta skarpt tecknade ögonbryn, som efter en illa retuscherad kopia av en på 1860-talet tagen fotografi ingår i flera publikationer, ger genom de alltför starka skuggorna en oriktig föreställning om hennes utseende vid den tiden. Ty håret var redan då vitt, ögonbrynen alldeles ljusa, nästan omärkliga, och näsan ingalunda så rak; som fotografen hade retuscherat den.

Doktorinnan Topelius insjuknade midsommardagen och hennes krafter avtogo hastigt. Min moder, avhämtad expré av arrendatorn Johansson, ilade till hennes sjukbädd och hjälpte fosterdottern Fanny att vårda henne intill det sista, men den älskade sonen professorn och hans för henne så kära maka, vilka ifrån Helsingfors direkt hade rest till Marstrand på Sveriges västkust för att bada, hade hon icke glädjen att få se. De hunno, ehuru omedelbart eftertelegraferade, icke fram, förrän tre dagar efter hennes död, som inträffade på onsdagsmorgonen den 1 juli. De erforo den sorgliga nyheten i Nykarleby av sina döttrar Toini och Eva, vilka stodo sorgklädda vid rådman Lybecks port för att taga emot föräldrarna, som väntades taga in där. »Pappa, farmor!» fick Toini sagt, intet vidare. »vi visste då allt», säger Topelius härom i sin självbiografi (sid. 247 f.), och han tillägger: »vi kommo som i drömmen till Kuddnäs, där vi mottogos av syster Sofie och Fanny. Det kära gamla hemmet var blivet tomt som en ödemark: allt var som förr, men en saknades, och denna ena, den oförgätligt kära, var hemmets själ.» Han framhåller ock att hennes bortgång »stod i nära samband med hennes kärleksfulla hjärta för medmänniskor och fäderneslandets nöd i det stora hungersåret. 77 år och 5 månader gammal hade. hon »gått bort till det hem, dit jordens nöd och sorger ej mera nå». — Men för Kuddnäs hade med hennes bortgång — ur de efterlevandes synpunkt — dess ödestimma slagit. Aldrig mera blev det vad det för dem och för hela den stora vitt kringspridda släkten varit: ett centralhem, en värmande kulturhärd, en på samma gång attraktiv och kärlek utstrålande medelpunkt, som man aldrig velat mista.

Gamla doktorinnans begravning den 7:de juli blev den sista högtidlighet, som firades på Kuddnäs under den Topeliuska perioden. Efter jordfästningen, förrättad av svärsonen kyrkoherde Schalin på begravningsplatsen norr om Kuddnäs, samlades den avlidnas närmaste, samt inbjudna släktingar, vänner och underhavande i sterbhusgården, herrskapsfolk inne i vita byggningens på gammaldags vis vitklädda rum, och »menige man» ute på gården, där sittbänkar voro anordnade. Även vi unga förstodo att det nu gällde upplösningen av detta ej blott för släkten utan även för orten så betydelsefulla hem, vars nu bortgångna ärevördiga värdinna åtnjutit en så allmän aktning och tillgivenhet. Förplägningen var den vid gravöl på orten av gammalt brukliga, dock i all enkelhet, och en andaktsstund hölls ute på gården. — Personliga minnen från gravölstillfället har jag icke många, blott att vår familj då var inlogerad i den minnesrika gula salen, och det för allra sista gången, samt att jag bar den breda vita sorgkragen och chemisetten på min svarta rock.

*

Med läsarens benägna tillåtelse, förflytta vi oss nu till sist till Nykarleby stadsförsamlings gravgård en kilometer i utanför stadstullen, där doktorinnan Topelius' grav är redd vid hennes makes sida inom familjerna Turdins och Topelius' gravinhägnad. Platsen är omgärdad med en enkel stenkant och hägnad av fyra väldiga granar, en i vart hörn. Doktor Topelius' gravvård är en stående röd Revalssten med gyllene inskrift, doktorinnans åter, beställd av sonen från Stigell i Helsingfors, är av mörkgrå polerad granit och i svagt lutad ställning, med ett inhugget mattgrått kors och på detta namn, födelse- och dödsår samt Ps. 4:9 i svarta upphöjda bokstäver. Det citerade bibelspråket har följande lydelse: »I frid vill jag lägga mig ned, och i frid skall jag somna in, ty du Herre, låter mig bo afskild och i trygghet.» — Tätt bakom denna minnesvård ser man en annan något massivare och högre, även den med förgylld inskrift, rest över stoftet av hennes lille sonson Mikael Topelius, som dog på Kuddnäs den 3 sept. 1850 vid 2 ½ års ålder. Det var över denne så varmt älskade lille pilt, som hans djupt sorgtyngde fader ristade den gripande minnesrunan »En liten pilt», som börjar så:

»Du skulle ha blivit en ädel man,
ditt fosterlands hopp och ära;
du skulle ha kunnat vad jag ej kan,
du skulle ha hunnit vad jag ej hann,
i verk, i ord och i lära.
Men nu så slumrar du ljuvt och gott
i jordens sköte. Vad du förmått,
det var ett älskande löje blott.»

[Hela dikten.]

Nära intill vilar även doktorinnans enda dotter, änkeprostinnan Johanna Sophia Schalin, död i Nykarleby d. 4 dec. 1913 vid nära 94 års ålder, och på hennes svarta stående gravsten synes även namnet på en liten sonson Samuel Bernhard Schalin, † 1897, som sover vid hennes sida. Längst borta vid inhägnadens södra ända vilar hennes yngste son titulärrådet Leopold Verner Schalin † 1904 — vilken som pojke var sin morbroder skaldens stora favorit, delvis åsyftad i historien om Bullerbasius samt i en barnvisa.

[Apropå "sova". Dagen efter min pappas begravning var hela familjen till gravgården. För att göra saken lite mer begriplig, sade jag åt 3-årige Joel: "Här sover morfar." — "Sover han? Jag trodde han var död!" replikerade gossen.]

Familjegravarna i Nykarleby.

I samma avdelning har även i äldre tid jordats stoftet av kommerserådet Johan Turdin † 1834 och hans maka doktorinnan Topelius' moder fru Anna Sophia Turdin, född Backman † sextioårig 1830, samt en liten dotter. — Strax utanför inhägnaden, nära doktorinnans gravplats, ligger hennes trogna tjänarinna Kristina Michelsdotter Sigfrids, död 1868, fyra månader före sin matmoder, som hon tjänat i 48 år.

Tätt därinvid visar ett enkelt kors var den unge handlanden Henrik Backman från Stockholm, Z. T:s förtrognaste vän, † 27/6 1842 vid 26 års ålder, fått sin sista viloplats. — Ännu kan här antecknas att nära intill på norra sidan om den Topeliuska gravinhägnaden befinna sig familjerna Lithéns och Dyhrs gravplatser och omedelbart intill, på västra sidan, den Lybeckska, vardera med flera stenmonument. — Hit till de slumrandes tysta lummiga trädgård ha småningom, omkring familjen Topelius' vilostad församlats nästan alla dessa mer eller mindre närstående fränder och vänner i Nykarleby, som fordom hörde till umgängeskretsen. Det vill säga: »Stoftet här, men anden hos Gud, och minnet i saknande hjärtan», såsom jag läst på en gravvård någonstädes.

Zachris Topelius har ägnat sin moder en andlig minnesvård, som över allt vunnit hjärtan varhelst den blivit känd och som mycket ofta citerats i dödsannonser. I denna sång »Min moder», skriven redan 1869, frågar skalden under djupaste rörelse:

»Var finns en kärlek, som intill döden
står oförändrad i alla öden,
som lik Guds ängel oss övervakar,
som fordrar intet och allt försakar?»

och han svarar:

»På denna jorden finns endast en:
en moders kärlek är det allen.»

Det är ej litet han säger sig ha fått som skänk av denna sin moder: de ädlaste frön av tankar och känslor, tidigt sådda i barnahjärtat,

»den första maning för rätt och dygd,
för sanning, frihet och fosterbygd.»

Men ack, hur föga löna vi, säger han vidare, i vår själviskhet en sådan försakande moderskärlek!

»Ej ens vår åsyn är hennes tröst:
hon lämnas ensam i livets höst.»

Han kan ej utan självförebråelse minnas den tunga sorg, som tärde hans inre, då han — visserligen utan eget förvållande — för sent anländ, knäböjde vid sin moders kallnade stoft. — Likväl måste man ju säga, att om någon, så hade ju han som en god son genom sin varma tacksamma genkärlek, genom uppoffringar av många slag och genom sina ihärdigt tillkämpade framgångar i livet berett sin moder mycken glädje! Välsignande moderns ädla minne avslutar han i högstämda toner sin hymn med denna innerliga bön:

»Så löna, Gud, vad ej vi förmådde!
Det var ditt frö hon i tiden sådde,
det är din kärlek, den evigt höga,
som speglar sig i en moders öga,
och därför känns som en sol gått ner,
när detta öga ej strålar mer . . .»

Knappast har väl någon med skönare, innerligare tacksägelse lovprisat vad gott han genom Guds nåd fått mottaga från sitt barndomshem, det i hans minne alltid solomgjutna, väna, glada, vars goda genie modern var!

Ifrån denna grav var, som jag antytt, icke långt till den plats, där en annan för hans hjärta dyrbar persons dödliga del var gömd i jorden: Mathilda Lithén-Dyhrs, barndomsflammans, som 1857 hade gått ur tiden. Också till hennes minne slog han 1869 sin harpas strängar, nämligen i sorgekvädet »Gömd och glömd», intaget strax efter stycket »Min moder» i den följande år utgivna sångsamlingen »Nya blad» uti avdelningen »På gravarna».

»Tolv år död och förgäten ren!
Gömd i livet och glömd i griften!»

Så ljuder hans undrande veklagan, och likväl tillkomma henne, den så snart bortglömda, »kvinnans äretitlar», hon som varit »en ödmjuk kvinna» en tröstarinna för sorg och nöd, en ömsint dotter, en trogen maka, en dygdig moder». Och det, som ännu månde fattas för gravens frid och ett älskat minne: Kristi kors.

»Var lugn! Hon blir det i livet,
hon sover därunder i döden.»