|
Metaren.
(Känd melodi.)
Kom, vackra morgonstråle,
kom klar och skär i österns rand,
på vindens lätta fåle
sträck ut kring haf och land!
Kom att oss bry,
färga ny
dagens hy
och hvar mulen morgonsky!
De tysta djupa vatten
i sund och vikar sofvo nyss
sin söta sömn i natten
vid tusen stjärnors kyss.
Vinden han drog
tidigt nog
öfver skog,
tills hvar bölja vaken log.
Det gnistrar och det glimmar
som eld och guld i morgonskyn,
och hvarje bölja simmar
så rosenröd om hyn.
Silfret jag såg,
hur det låg
öfver våg,
och jag själf blef rik i håg.
Hvad månde björken tänka,
där, lutad öfver vikens glans,
han ser i vattnet blänka
de gröna lockars krans?
Alarnas ätt
sköter lätt
och kokett
framför spegeln sin toilett.
Låt se om abborrn nappar
och blanka idens stim sig ter,
mitt vad jag annars tappar,
sin kyss ej Selma ger.
Ack jag min tok,
var jag klok?
Ref och krok
offrar jag åt kärlekens ok.
Här vill jag kasta ankar
vid brinken nära holmens strand.
Stor sak om mina tankar
gå förr än jag i land.
Vänligt och täckt
blommors släkt
med hvar fläkt
sänder hit sin andedräkt.
Vår lilla röda stuga
bland al och björk så bra syns här;
jag kunde se en fluga
på Selmas fönster där.
Vackraste vän,
sofver än
du i den,
fast så skön är morgonen?
Holla! Dök flötet under?
Nu blir det allvar, märker jag;
välkomna, glada kunder,
och huggen stadigt tag!
Gör ej besvär;
men... se där
röd och skär
Selma, Selma, Selma är! |