ZACHRIS TOPELIUS
SOM FISKARE.

av

Sigmund Schalin

Topelius barndomshem, Kuddnäs, ligger vid stranden av Nykarleby älv. Nedanför gården brusar Ragnörn, forsen med sin aldrig tystnande musik, där laxen stundom hoppar i virvlarna. Det sakta flytande lugnvattnet ovanför forsnacken krusas i solnedgången av löjornas ringar. Stundom slår en större fisk ett kraftigt slag vid ytan, men är med detsamma försvunnen i den kaffebruna älvens dunkla djup. Pojkarnas fantasi anade där gäddor av vördnadsbjudande storlek och ålder. Fiskargubbarna, som rodde förbi gården med sin fångst, berättade för gossen Zachris underbara ting om fisklyckans hemligheter. En silverplåt från gravens vigda mull skulle giva goda fångster. Då den sekelgamla kyrkans golv skulle omläggas (1837), passade 9-åringen därför på att skaffa sig en silverplåt från en längesedan förmultnad kista. Därav gjordes sedan ett drag, om vars ursprung några på dess insida graverade ord ännu vittna. Utsidan av draget är försedd med fjäll och märket Z. T.

I pojkåren var Topelius icke märkvärdigare än sina jämnåriga i annat, än att han redan vid 11-års ålder, enligt sin tidigt avlidne fars önskan, gjorde små anteckningar om märkliga dagshändelser i sin almanacka. Vid 14-års ålder började han redan föra en ganska detaljerad dagbok. Den första anteckningen om fiske finna vi i dagboken den 26 juni 1833. — Den 15-åriga sportfiskaren skriver:

»26 juni, onsdag, var det skönt väder. Jag var hem och skrev i dagboken samt gungade i aspens topp. Om aftonen metade jag och fick tre löjor vid Frillasberget, vilka kissen fick.»

Under sommaren fiskade gossen Zachris med mete, ståndkrok och ryssja och medtog på sina färder sin 2 år yngre syster Sophie eller någon kamrat från staden. Stundom företog han med sin morbroder Calamnius eller andra släktingar fisketurer ned längs älven, rastade och metade på lämpliga ställen, därvid medtagande gäddraget som trogen följeslagare. På en sådan färd lyckades Zachris en gång få en ål på mete vid Nålörn, och genast fick närmaste stora sten namnet Ålsten. — Dagbokens fiskeuppgifter åtföljas vanligen av notiser om väderlek och vattenstånd.

En fiskefärd beskrives i dagboken på följande sätt: »Vi kommo överens att gå och meta. Vid bordet talte jag om detta för morfar och han sade att Hindric fick följa med och lovade oss Djupstens nycklar. — kl. 5 em. kom Hindric till mig och for genast till Logren. — Denne bad mig i en billet komma dit, och jag kom. — Vi drucko ett glas toddy där, och bror Cederman var med, sedan foro vi av. — Vi metade vid Rågårdshällan, där vi fingo bra nog. — Sedan till Djupsten, — där vi lågo och åto. — Logren och Hindric voro ½ galna.

30. Söndag. Mitt i natten kommo Nyberg och Schale dit och höllo väsen. — Snart foro de. — Kl. ½  3. Jag tittade efter Ellida (ett hemväntat segelfartyg) — och satte mig sen att meta. — Kl. 5 stego de andra upp och kl. 6 foro vi. — Frukost spisades på Diktan (dykdalben). På Rågårdshällan simmades, kl. 10 kommo vi hem.»

Då man läser fortsättningen av denna dagbok, kan man ej låta bli att draga på munnen vid anteckningar sådana som i mediet av september samma år, då pojken spänt ett stycke av en gammal not framför Kuddnäs bäcken och följande dag antecknar: »Jag vitjade mössfällan och noten, men hade ingenting. Den 14 intet i noten och ej en grand mera i mössfällan. Em. infann sig ett möss i contorsfällan.» Då mössfångsten ej visade sig lönande, gick gossen till sin morfar och »funderade om noten.» Gårdens not reparerades och dragningen vidtog. Resultatet var dock denna höst endast några sikar, och kort därpå måste Zachris resa till sina studier i Helsingfors.

Efter hemkomsten till Nykarleby vid midsommartid företog han sina vanliga lustturer ut till skärgården, där han logerade på Djupsten i någon varvsstuga eller på Alörn, dit stadsborna brukade företaga muntra och minnesrika utfärder med vägkostkorgar. Gossarna fiskade med krokar, nät och långrev. Som krokbete användes girs. — På hösten vidtog åter notdragningen med liv och lust, och en mulen afton i slutet av september erhölls 8 laxar och 30 sikar. Zachris deltog som fjärde man och var ofantligt road. Någon dag senare erhölls 35 sikar och 2 gäddor. Den gången avslutades notdragningen den 12 oktober.

Noten drogs vanligen längs ån nedåt mot forsnacken sålunda att två man gick på vardera stranden. Vid Alisvaj, simstranden, togs varpet ihop och noten drogs upp på land.

Under flere år hade siknoten en mycket stor betydelse vid gårdens förseende med vinterförråder. Om blott sonen var hemma i slutet av september och början av oktober, var han alltid med. Dagboken bär nogsamt vittne om 20-åringens stora intresse. — »1 oktober 1838. Notbyggeri. Det höga vattenståndet har hittills hindrat oss att försöka siklyckan. 2 oktober. Mirakel! Jag har en lake på min krokrev. — Äntligen — hm! — Här skall fiskas. Ån skall rensas från sitt levande skräp. — Här drages not! Hejsan, raska på tögen, gossar — sakta på flanteln! — Ser ni hur de rör sig vid peran? — Tag ihop stenteln. Så, vackert, så! Opp med pojkarna, hugg herrarna i nacken. 12 granna sikar! Vi ha gjort vår sak bra och förtjäna ½ stop brännvin. — Cajsa! — Brännvin strax åt karlarna!»

»4 oktober. Not: 4 sikar och 1 id, men dragningen avbrytes kl. 7 a. i mörkningen — »Elden är lös i staden! Men det var blott Häggbloms ria på Nygård.»

Lyckades man fånga en lax i noten, blev det jubel och kalas. — En gång, många år senare, då doktor Topelius var på besök hemma på Kuddnäs, ville han uppliva gamla minnen. Trotjänarinnan Stina och Dahlstens-gubben skulle jämte fiskardrängen Flinkfelt och doktorn själv draga noten. Men Stina var ej alls livad och puttrade: »Han ska ti me' honde skvallon sin igen o' frejst; han ä' så nitisk o' onödi.» Men doktorn lovade bjuda på ett halvstop rhum, om de skulle lyckas få en lax. Han kände både Stinas och Dahlstens lilla svaghet för sådant. Vid Alisvaj »såttade» de och Stina kommenderade: »Sakta, sakta, slaka nu, slaka nu». Då peran kom upp innehöll den 3 laxar, och Stina var nöjd. »He' va' lite' ana he'» sa hon, »än ti ga omkring i saln me' flugulippon». Så berättade Flinken.

Men låt oss åter upptaga tråden. Sommaren 1837 begynte stor braxen och id uppstiga i älven sedan Juthbacka sågkvarn om våren borttagits. Topelius förmodade, att dess sågspån tidigare hade skrämt bort fisken. Den 22 juni drogs not som gav 30 braxnar. Några dagar senare finna vi Zachris sittande i sin båt nedanför Ragnörn sysselsatt med ett spännande fiske, som under många följande år skulle föra honom på ryktets vingar kring bygderna. Dagboken för den 8 juli 1837 innehåller första gången anteckning om fångst av åtskilliga respektabla idar. Till och med hans mor blev så ivrig, att hon följde med sonen på idmete.

Sommaren 1839 tillbragte den unge Zachris på Löparö i Sibbo metande id och abborrar i sundet mellan Löparö och Kitö samt vid Grythålet nära jättegrytorna. Vid Lindsudden drogs upp så tunga »canailler» att spöet stod i båge.

Kuddnäs.

Följande sommar slog han hemma på Kuddnäs återigen omgivningen med häpnad genom sin goda fiskelycka nedanför Ragnörn, där han dag efter dag drog upp otroliga mängder vackra idar, medan båtlagen runt omkring knappast fingo ett napp. En kväll kom Zachris hem med 1 Lpund 6 skålpund (10 kg) id. I september lyckades han få 42 fiskar i ett notvarp, mest vackra idar. Men snart steg vattnet, och notfisket för året var slut. Härmed upphörde jämväl dagboksanteckningarna.

Topelius förde därefter särskilda anteckningar om fiskeresultaten med olika bragder för varje dag. De små detaljerade anteckningslapparna infördes sedermera i en den 8 juni 1857 daterad Fiskarkrönika. Densamma fortsattes sedan med några obetydliga pauser allt intill hans död. Den innehåller uppgifter om antalet utsatta nät, klabbkrokar och långrevar, huru många fiskar av olika slag på de olika bragderna m. m. Ofta uppges särskilda större fiskars vikt samt kalkyler över de olika fångstmedlens effektivitet på olika platser. Årsresultaten finnas samlade en tablå i början av fiskarkrönikans andra volym. För åren 1835—1849 innehåller densamma endast strödda anteckningar om mete och notdragning i älven samt fiskefärder i stort sällskap, med nät, långrev och krokar, till Dyrs eller Lithéns villor på Alörn. Under åren 1851 till 1853 företog Topelius långa fiskefärder till skärgården med egen legd roddare. Dessutom metade han idar nedanför Ragnörn. Totala årsresultaten rörde sig omkring 40—50 Lpund, vilket motsvarar cirka 300 à 400 kg per år. Idfisket var speciellt gynnsamt år 1851, då han metade sammanlagt 150 kg. id. Krigssommaren 1854 vistades han vid Hummelvik nära Helsingfors och fiskade med spö, nät, krok och långrev.

Följande vår köptes Majniemi stuga på Alörn av rådmannen Josef Collander till fiskestuga. Med denna som högkvarter fiskade Topelius under somrarna 1855—1868 med spö, nät, klabbkrok och långrev omkring Alörn, och metade dessutom kolossala mängder id och braxen nedanför Ragnörn.

Redan 1858 visade sig större mängder id i älven vid Nålörn och Ragnörn. I augusti 1859 kunde Topelius kväll efter kväll draga upp 20—25 kilogram id på mete vid Åminne. Följande år fortsatte iden att stiga, och den 30 augusti 1860 noterade skalden sitt rekord på mete 7 Lp. 14 skp. eller cirka 65 kg. id på en och samma dag vid Nålörn; fyra dagar senare var fångsten över 4 Lp. cirka 35 kg. Under följande sommar var älven alltsedan midsommaren uppfylld av braxen och id, stundom abborre. Sommaren, som var vacker och varm med tät åska, artade sig till ett rekordår i Nykarleby. Årsresultatet som år 1855 var 34 Lp. steg år efter år, och 1861 fångade Topelius sammanlagt 83 Lp., d. v. s. 700 kg. fisk. Vattenståndet var lågt till mediet av juli, därpå medelstånd och från början av augusti högt. 1863 erhöll han återigen en dag vid Nålörn 6 Lp. och 5 skp. eller 50 kg id och den 20 augusti antecknas, att en hisklig krokgädda avslet reven, när hon skulle tagas i lippon (håven). Följande år voro alla idar borta, men en pundsgädda fångades vid Nålörn.

Fisket under de följande 7 somrarna var betydligt sämre till följd av otjänlig väderlek och tilltagande vinternotdragning på orten. För 1864 antecknar Topelius bl. a. »Under hela augusti syntes blott en id i älven vid Leppogubbs vass!»

Efter moderns död år 1868 återvände Topelius ej mera till Nykarleby annat än för korta besök hos släktingar. Från och med 1869 fiskade han nästan uteslutande i Nyland på olika orter i Ekenäs skärgård och Karislojo. 1877 på Wredeby i Anjala och f. o. m. 1879 på Björkudden i Sibbo. Efter år 1873 minskades hans fiske betydligt, och år 1877 besluter djurvännen Z. T. att aldrig mera träda levande mask på metkrok. Därefter fiskade han nästan uteslutande med nät, någon gång med drag, och metade endast under sina korta besök i Nykarleby. Åldern gjorde sig gällande, och snart finna vi svärsonen B. Nyberg som huvudman vid fisket på Björkudden. Vemodsfullt är att läsa Topelius sista anteckningar i sin Fiskarkrönika år 1897, då han som snart 80-årig företog sin avskedsfärd till den kära hemtrakten med dess rika minnen från glada ungdomsår.

Z. Topelius metar.

I Fiskarkrönikan beledsagas varje års fiskeresultat av en relation om sommarens väderlek och temperatur samt vindförhållanden och vattenstånd, förutom andra på fångstens storlek verkande omständigheter. Bland dessa må särskilt nämnas vinternotens skadliga inflytande på krokfisket. Så t. ex. antecknas år 1865, att krokfisket i Nykarleby blev år från år sämre till följd av vinternoten. År 1872, då Topelius tillbragte sommaren på Hermansö, Ekenäs, söker han orsaken till att fisket där ej utföll mera lönande, i det att skogen på många öar var utplundrad. Ryssjefisket på våren hade anställt stora förödelser. Ingen gädda »vog över 7 marker». I allmänhet fick Topelius aldrig i södra Finland så stora gäddor som i den fiskrika skärgården utanför Nykarleby. Och dock hade han tämligen rik erfarenhet även av gäddfisket i Nyland. År 1871 hade han t. ex. i trakten av Tofö i Pojo utsatt sammanlagt 342 klabbkrokar och erhöll 141 gäddor och 65 abborrar, eller således fisk på 60 % av krokarna, vilket utgjorde hans rekord i antal men icke i vikt. — Förutom med klabbkrok fiskade Topelius i rätt stor utsträckning med långrev. Som bete användes delvis mask, delvis löjor eller sejpar (stämm), och 1856 lärde han sig använda levande girs som långrevsbete. Fiskarkrönikan innehåller under en lång rad av år noggranna uppgifter över de olika krok- och långrevslinjernas fångstresultat, som jag dock ej här vill behandla i detalj. En sammanfattande tablå för åren 1858 till 1873 visar, att medeltalet under 16-års perioden var 1 fisk på 2,9 krokar. Medeltalsrekordet för ett år var, som nyss nämndes, 2 fiskar på 3 krokar eller 60 % år 1871. — Långrevsfisket har ju sin speciella tjusning däruti, att fångstresultatet kan erbjuda de största överraskningar. Topelius fångade årligen 2 eller 3 ålar på långrevarna, och den 9 juli 1859 drog han upp en i Nykarleby ytterst sällsynt fisk, en karp.

År 1863 införlivar Topelius med Majniemi bibliotek magister A. J. Malmgrens akademiska avhandling »Kritisk översikt av Finlands fiskfauna». — Den är försedd med interfoliering, där Topelius gjort diverse anmärkningar om de olika fiskslagens förekomst norrom Kvarken. — Av särskilt intresse är hans anteckning om gäddan: »Få större insjöar finnas i Finland, der man ej har sägner om en ofantelig gädda som gäckat alla fiskare. Med säkerhet känner jag ingen större vigt än 2 ½ Lp. (~20 kg), ehuru hon säges gå över 3. Hennes höga ålder anses konstaterad. Tiden för hennes svullna tandkött — en vis inrättning för att minska hennes förödelser — anses variera olika år efter islossningen och lektiden, så att när hon om våren är »på taget» i ny, är hon det sedan hela sommaren och tvärtom. Hennes glupska period utmärkes deraf, att stjerten då är mera klufven af rörelsen, men vexer ihop, när hon håller sig stilla. — Fiskare påstå, att gäddan från solens nedgång till midnatt står stilla med hufvudet vändt mot stranden, men derefter till solens uppgång med hufvudet utåt sjön.»

Z. Topelius hos svågern Lybeck i f d. Lithéns villa på Alörn.

Den största gäddan erhöll Topelius på drag vid Nålörn, som intill senaste tid varit ett utmärkt gäddställe. Den vägde 1 Lp,= 8 kg. Stora gäddor hörde icke den tiden till sällsyntheterna. Åren 1855 till 1867 fick Topelius åtminstone 7 gäddor som vägde mera än 10 skp., d. v. s. 4 kg. Han använde därvid, förutom det tidigare beskrivna silverdraget, Kajanadrag med sked samt en modell, som Topelii svåger, storfiskaren, kyrkoherden i Larsmo, Lars Schalin, hade tillverkat. Topelii fiskardrängar hava berättat flere roliga episoder från den tid de rott professorn på hans fiskefärder.

En gång då Topelius vittjade sina gäddkrokar och skulle taga upp en stor gädda, manövrerade Flinkfelt båten så oskickligt, att professorn trillade i sjön. Då han spottat vattnet ur munnen, klev han tillbaka i båten, alltjämt fasthållande krokreven. Gäddan hade slukat bra och satt kvar. Professorn fortsatte att trötta ut den och lyfte därefter upp den i båten, som han brukade, med tummen och långfingret i gäddans ögon. Den vägde 19 skp. (»så stort va he rate»). »Den här är 50 år gammal, skall Topelius hava sagt, »jag ser det på de här prickarna på gälarna».

En annan gång då Topelius sade om en ovanligt stor abborre, att den var 14 år gammal, hade han förklarat, att det syntes på fjällen. — Så berättade gubben Flinkfelt för 25 år sedan åt min far!

Topelius rökte gärna i båten då abborrarna icke voro särskilt vilda att nappa. Var det soligt och vackert, tände han sin pipa eller cigarr med ett solglas. Blott i mulet väder begagnade han fosforstickor. Tidigare t. o. m. flinta och fnöske.

En annan gammal fiskardräng blev tillfrågad om Topelius brukade företaga långa fiskefärder ut till havs. — »Nää, int, had' vi tid me' tuku! Vi hadd' full sysslo me' fiskbragden vår! 26 och 28 nät i bruk o' så mang ståndkrokar. O' så meita vi. Professorn va lika ivri ti' fisk som jag, — o ivriare! — O' tå gäddona reiv sönder näten, så hadd ja myki ti bygg. — Ja mins en lödaskväll, tå vi for opp från Alöun re'n 5-tiden o' hadd komi så långt som ti Batterien. Tå sa' professorn: »Här ska vi kasta ut». Vi hadd na löjor som vi skar sönder ti beten och professorn förmana mej å sa: »du ska' sätta bara en liten bit åt gången på kroken». — O' veit ni tär kom' abburan. Vi hadd 2 metspöder vardera, men int hinda vi sköit mer en eitt. O' he va' märkvädit, att ti störst abburan fick vi på löjbitan. Jyst tå solen gick ner fick vi som ali bäst. Ett helt ämbar abburar va fångstin. Då vi kom fram ti Kuddnäs, börja professorn räken fiskan o' deila dom i fleira hopar. O' så skicka'n mej ti stan me abburar åt Lybeckas, o' Dyhrs o' ja mins int åt vilka all. — Ti vart så glad, så. Sen sa professorn: Nå Janne, du blev av me dina fiskar? — Jo, sa ja, o ja har så myki tackor för dem heim».

[Zacharias Topelius med metspö och rådman J. A. Lybeck på Charlottenlund 1897. Förstoring.
(Inf. 2017-05-11.)

Under 30 somrar i sin mannaålder hade Zachris Topelius sålunda fiskat sammanlagt 1,071 Lp och 7 skp. eller betydligt över 8,500 kg fisk av snart sagt alla olika i Finland förekommande fiskarter. Hans detaljerade fiskeribokföring torde enligt min uppfattning utgöra ett värdefullt bidrag till kännedomen om sportfisket och fiskerinäringens historia i Finland.