Sylvia presenterar sig själv
och bjuder sorgerna rymma.


Vem är du fria du klara ton,
som går i skog och i dalar,
som ljuder långt ur den öde mon
och högt ur skyarna talar,
som viskar sakta i vindens sus
och dånar mäktigt i vågens brus
och som mitt hjärta hugsvalar?

Jag är en fågel i luftens sal,
som lyfter högt mina vingar;
jag är en vind över berg och dal,
som lätt i topparna svingar;
jag är en våg i den klara vik;
jag är en ängel från himmelrik,
som alla sorger betvingar.

Jag är den smältande silversång
från vårens dallrande strängar;
jag är den klaraste källas språng
ur skogens mjukaste sängar:
jag är den svala, den friska röst,
som väller upp ur naturens bröst
likt doft ur blommande ängar.

Jag smyger stilla till sorgens stig
och smärtans ensliga tårar
och viskar sakta; kom ut till mig
och tro på kommande vårar!
jag har en fröjd för ditt fria val,
jag har en läkdom för varje kval,
som än ditt innersta sårar.

Kom ut till mig, du förgråtne vän,
till vår och frid och försoning!
O huru stor är Guds godhet än,
hur full av nåd och förskoning!
Hur hög hans himmel! hur blått hans hav!
hur grön, hur härlig den jord han gav
oss bleka blomster till boning!

Kom ut, kom ut, och var fri och ung,
ty hoppets dagar de randas!
kom, var en fågel som jag, och sjung
hur skönt det dock är att andas,
att andas ut i den gröna hamn,
naturens älskade modersfamn,
där ljus och skugga de blandas.

Ty vida världen är fri och grön,
fast mycket tvång bor därinne;
och Finlands bygd är så rik och skön,
fast mycket armod vi finne;
och sången strålar av glädje här,
fast litet svävande vemod bär
av vårens korthet ett minne.

Vårt sätt att glädjas är så en gång,
det står ej mer till att dölja;
vi lärde det av vår fågelsång
och strandens viskande bölja.
ja, ja, det är litet sorg däri;
men Finlands bygd är dock glad och fri,
så länge haven den skölja.