Vid elfmynningen

Kom, vackra silfverbölja,
Kom bort till blåa hafvet,
Att der ditt flöde dölja,
Förgätet och begrafvet,
Och glömma der dig sjelf —
Kom, sköna, klara elf!

Din himmelsblåa moder,
Den ljusa höjdens källa,
Hvars svala perlefloder
Ur bergens klyftor välla
Och i hvars spegel ner
Den klara stjernan ser;

Hon sände ut ditt flöde,
Att sjelf en väg sig bana,
Att skapa sjelf sitt öde
Och sjelf ett mål sig dana;
Hon gaf dig lifvets lott:
Att strida, strida blott.

I klippans hårda vagga
Du växte upp så herrligt,
Du slog din hvita fragga
Mot fjällens dam förfärligt,
Och för din makt med hast
Den starka klyftan brast.

Hvar vår, när öfver jorden
Den sorgsna drifvan gråtit,
Du, plötsligt jätte vorden,
Din lugna brädd förlåtit
Och brottats vildt ibland
Med furan på din strand.

Sen har du, långt från fjällen,
I stilla dalar susat;
Blott svanens färd i qvällen
Din spegelyta krusat,
Och strandens blommor tyst
Din vackra hvirfvel kysst.

Och i ditt blåa öga
Sig lundens fägring målat,
Och ur din barm den höga
Azuren återstrålat,
Och lifvets skönhet all
Har lett i din kristall.

Nu skynda, att ditt flöde
I hafvets sköte dölja!
Hur lik ett menskoöde
Din saga är, o bölja!
Hur lik i nöd och strid,
I skönhet och i frid!

Säll den, lik dig, förklarad,
Med himlen i sitt sköte
Och spegelns glans bevarad,
Sitt öde går till möte
Och sjunker ljus och blid
I evighetens frid.

Zacharias Topelius (1842).

Dikten återges här efter trycket i Ljungblommor 1 (1845). En tidig manuskriptversion, daterad i oktober 1842, har ett avvikande slut. Här saknas helt diktens sista strof, som tydligen tillkommit 1845. I den gamla och särskilt av romantikerna omhuldade symbolvärlden är älven, eller floden, som banar sig väg till det oändliga havet, en bild av mänskolivet på dess färd mot evigheten. I Vid elfmynningen finns ingen fosterländsk symbolik med, om också utformningen av stroferna 3, 4 och 5 närmar sig tonfallet i det stora patriotiska paradnumret Islossningen i Uleå elf från 1856.

Se Castrén 1918 s. 242 f. och Vasenius I s. 20, II s. 515.


Olof Enckell (1970) Zachris Topelius 120 dikter.


Läs mer:
En utflygt till Österbotten.