[Leo Ågrens berättelse om hur han blev författare]


Så nådde Leo Ågren, mitt i våndan, katharsis. Han bejakade sitt öde, tog emot slagen, sänkte huvudet och började gå mot seklets storm.
    Han gick länge, kraftfullt, okuvligt. Men som ett eko, en varning, en insikt, klingar slutorden om trädet, som uthärdar sin storm, men sedan faller, utan krafter för sitt lugn.
    I ett brev daterat den 21 juli 1954 berättar Leo om hur han blev författare:

    ”När jag var tolv år satt jag en gång på Ida Granlunds kafé i Nykarleby. Jag vet inte om du kommer ihåg ifrågavarande lokus - det är länge sedan det upphörde att existera nu. Det var under en frukosttimme, sedan understödsmåltiden i Knarkon var inmundigad. Jag satt som sagt och slog ihjäl tiden på kaféet och läste den kolorerade veckopressen, som då var det bästa jag visste i litteraturväg. I Vårt Hem hittade jag en berättelse av - som Runeberg skriver - onämnd man om Robert Louis Stevenson, den skotske författaren. Historien var skriven av en varm beundrare av Stevenson - skribenten blev också sedermera enligt egen utsago berömd äventyrsförfattare. När jag läste det där slog det mig att också jag skulle bli författare. Det kom så att säga som en blixt från klar himmel. Sen dess har jag som du vet skrivit. Och nu har fjorton år gått och min första roman kommer ut. Fjorton år är en ganska lång lärotid, synnerligast som man ytterst sällan röner någon slags uppmuntran. Det vittnar om kärlek till kallet, måste du medge, att man inte ger upp.
    Är inte historien rörande? Den store författaren ger en glimt av sin fattiga usla barndom och berättar hur han fann sin väg.”

    Den avslutande grimasen är till för balansens skull. Bistra ödens barn vet, att sentimentalitet är farlig.


Gösta Ågren, (1983) En man gick genom stormen. Leo Ågrens liv och diktning, sid 10 f.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Leo Ågren i Uppslagsverket Finland.
Om Ida Granlunds kafé av Lars Pensar.
(Inf. 2006-03-21.)