[1. En by är en underlig tillställning]
En by är en underlig tillställning. Den är uppbyggd efter stadens system, några människor, sammanrafsade på måfå, beroende av varandra, hatande varandra. Även i byn är klasskillnaden en realitet, där kan den t.o.m. ta sig ännu obarmhärtigare och naknare uttryck än i staden. Ändå är byn ingen stad i miniatyr. Skillnaden mellan den och staden är väl slutligen den att byns människor är särpräglade individualister och att de själva skapar sin by och gör den till det den är på gott och ont, medan staden åter formar sina människor efter eget beläte. Jan var född i en by, ett oansenligt samhälle, där det bodde några oansenliga människor, ordinära, vardagsgrå, alltid nära jorden de brukade, den jord som gav dem brödet. I sin dagliga gärning följde de årstidernas växlingar, arbetade mera om sommaren än om vintern, höll sig inne, när det var ruskväder och sov mycket under den mörka årstiden för att spara på fotogenen. För övrigt hade de massor med fel och var sannerligen inte heller några stora intelligenser. När de gick bakom plog och harv löpte deras tankar trögt som hästens som gick framför. Men de hade dock en egenskap som gjorde dem till människor och de hade den i mycket hög grad. De var nämligen alltid missnöjda. Missnöjet anses ju ofta vara en negativ egenskap. Men det var i alla fall den enda tänkbara drivfjädern om man ville förmå byamännen att göra något som deras natur i övrigt ryggade tillbaka för. Missnöjet kom dem att rensa upp gamla diken, att röja ny odlingsmark, att så mera i år än i fjol, att måla golvet i stugan nån gång, att söka förbättra sitt kreatursbestånd — — — Men missnöjet — som gjorde dem mänskliga — hade en annan egenskap i släptåg, en egenskap av betydligt otrevligare art — missunnsamheten. Och denna kunde ta sig rent remarkabla uttryck och ibland göra livet i byn till ett helvete. Inte alla var fattiga, åtminstone inte i materiell bemärkelse. Där fanns Krokbens-Ant, storleken av hans rikedom var obekant som ett X i algebra, men alla visste att han hade särdeles gott om pengar. Vidare fanns gamla Mia, vilken ett liv i sparsamhet och flit gjort välbärgad. Nu var hon åttio år och började bli krasslig. Och folk undrade vad glädje hon tänkt skaffa sig för sina pengar. Om hon överhuvudtaget alls ämnat göra något med dem. Det var i så fall hög tid att hon realiserade sina planer nu, innan det blev för sent. Egentligen fanns det bara en riktig fattiglapp i byn. Han bodde i en grå förfallen backstuga med ett tillhörande tunnland stenåker, ur vilken flere generationers mödor endast lyckats vinna ut två små potatisland, vilka såg ut som om de höll på att kvävas av stenrösen runtom. I den stugan föddes Jan en torsdagseftermiddag. Och i den har han uppnått en ålder av sju år och är nu på väg mot det åttonde. Och utanför stugans vägg sitter han en vacker sommarmorgon och gonar sig i solen. Hans två år yngre bror kurar ihop sig bredvid och vickar vällustigt med sina små tår. Pojkarna har nyss stigit upp och de har inget annat än skjortorna på sig. Stugans grå stockvägg känns varm och behaglig och solen skiner intensivt. En ödla fångar deras loja intresse ett ögonblick, men de mår för gott att gitta trampa den på stjärten. Ödlan löser nämligen rumpan om man gör så och sen pillrar stjärten på för sig själv en stund, medan ödlan försakande denna prydnad försöker sätta sig i säkerhet. Ett myllrande liv sjuder för övrigt invid den solvarma stugväggen. Där finns olika sorters steklar, flugor, soldävna myggor, larver, maskar och knott. Men barnen är inte intresserade av dem. De är för små och vanliga. Bromsar och getingar är de enda flygfän de förklarat krig. De brukar sticka höstrån i bromsarnas glänsande bakkroppar och sedan låta dem flyga sin kos. Inte av grymhet, utan mera av experimentlusta. Några karlar med ryggsäckar, barkknivar och veckogamla skägg går förbi ute på vägen. Knivskidorna dinglar och slår mot de kådiga, blankslitna vadmalsbyxorna. Hattarna är nerdragna till skydd mot solen. Männens gång är trött och släpande, de har en tjock grå dammbeläggning på stövlarna. De barkar pappersved till depressionspriser. Men vad det innebär förstår inte barnen. Ingen av pojkarna skulle förresten heller tycka att fem mark per kubikmeter är lika med underbetalning. Fem mark är en svindlande hopplös summa för dem, en del av det de skall få, när de blir vuxna. Trastarna skvattrar överallt. Trastarna tror tydligen att de är ena sjusärdeles sångare. De överröstar totalt en ensam bofinks mildare tongångar. Och sånglärkans kvitter högt uppe i skyn har inte stor chans att göra sig gällande i konserten. Barnen hatar trastarna och deras olåt och plundrar trastbon när de kommer åt. Men nu har ju trastarna allaredan ungar och då kan man inte göra något åt dem längre. Lukten från tallvedsrök sticker i näsan. Det är från kaffeelden i köket och doften gör Jan kaffesnål. Femåringen blir också sugen strax Jan andas ett ord om att gå in och dricka kaffe. De slinker in i stugan. Stämningen från natten hänger ännu kvar därinne. Den s.k. "hinken" står innanför dörren. Det har skvätt litet på den solkiggrå tapeten också. Två äldre bröder snarkar vemodigt i utdragssoffan i hörnet och i kammaren hörs far klara strupen efter ett anfall av morgonhosta. Mor lyfter ner den sotiga kaffepannan från "kåken" och makar upp de halvt förkolnade bränderna i spiselvrån. Barnen går genast och letar fram sina muggar. På Jans mugg står det "Mjölk är barnens hälsa", femåringens mugg är av sämre kvalitet och har emaljen avskrubbad och ett hål i botten, vilket är tätat med ett snöre med knut på. — Ja, är det bara fråga om kaffe, finns ni alltid till hands, konstaterar mor vresigt. Pojkarna ignorerar henne. De är inte rädda för mors prat. Det är inte med tungan hon upprätthåller respekten i den stora barnskaran, utan med tillhjälp av de svidande örfilar hon vid behov kan dela ut. Men nu kan hon ju inte slå, för en mugg kaffe varje morgon är deras solklara rätt. Pojkarna slår sig ner vid bordet, placerar muggarna på den nötta vaxduken och börjar sörpla i sig av nektarn, vilken de svalkat av med en lagom del vatten för att inte bränna tungorna. Mjölk är det alltid knappt om, men vatten finns åtminstone tills torkan börjar sätta in längre fram på sommaren. Femåringen lapar sitt kaffe som en katt med hakan stödd mot bordskanten. Men plötsligt upphör han med drickandet, vrider huvudet mot kammardörren till och säger: Du ta göra en vissla åt mig! Det är far som stigit upp. Han kommer utklivande ur kammaren iklädd rödrandiga lappade flanellkalsonger. Han går fram till hinken, gör vad han måste, pustar en stund, kliar sig i huvudet och börjar leta efter sina byxor. Videbarken löser, tänker Jan mekaniskt. Det betyder visselpipor. — Åt mig med, säger han. — Vad pratar ni om, snäser far av dem. Gör era pipor själva. Stora pojkarna. Far kan i motsats till mor inte uppväcka någon större respekt hos barnen, men han gör inga visselpipor åt dem heller om han inte vill. — Tatan! säger då den yngre och får en örfil av mor som han inte alls trott lyssna. Han börjar tjuta och oljudet blir tillräckligt långvarigt för att väcka upp de andra barnen. De tumlar om varandra upp ur sina bäddar, klär på sig och letar rätt på sina kaffemuggar. Mor tar mjölkspannen och går ut i fähuset. Och äldste bror berättar nedlåtande för Jan om den dröm han haft under natten. Brodern är stolt ägare till en blankskärmad mössa och denna har spelat en stor roll i hans dröm. Jan får sig till livs otroligt många fina bilar som endast brodern hade rätt att köra "eftersom ingen annan hade chaufförsmössa". Det räcker länge att berätta hela drömmen och Jan undrar hur berättaren så väl kommer ihåg alla detaljer av sina nattliga fantasikörningar. Ännu när mor kommer tillbaka från fähuset med mjölkskvätten dröjer han vällustigt kvar vid sina drömbilar. Mor silar upp mjölken i en tillbringare — kon står i sin och ger inte mera än en kanpp liter. Sen bäddar hon ihop sängarna, sopar och breder ut mattorna på golvet med en hopplös gest. Trasmattorna är en slags rest av hennes bondestolthet. De är totalt överflödiga, anser barnen. Och ibland händer det att de inte alls finns inomhus när kvällen kommer. För mattor är användbara på många sätt. De kan tjänstgöra som tält, som hängmattor och till och med som segel. Och en örfil glöms fort. — Och så hade jag två fina Buickar, säger äldste
bror. De gick med över hundrafemti kilometer i timmen. |