[2. Affischen]


När alla är församlade i köket blir det inte stor golvyta för den enskilda individen att vända sig på. Mor stökar vid den skrangliga diskbänken i hörnet, medan far sitter på spiselhällen, som utgörs av en väldig gråsten, och tänder dagens första bloss. Han röker en grov, billig cigarrett, som luktar fränt. Jan sitter bredvid far, men de övriga ungarna utgör en enda stojande hög, utspridd över varje kvadratfot av golvets grågropiga yta. Småningom tunnas dock högen av och en efter en försvinner ungarna ut genom dörren. Och Jan kommer plötsligt ihåg att det är rätt länge sen han sist vallade kon. En dov oro stiger upp i hans sinne. Han ser med avsky fram mot en dags kosällskap och börjar försiktigt planta sig mot dörren han med för att om möjligt undkomma.

Det lyckas emellertid inte.

För mor är rättvisan själv i vissa avseenden.

— Vart ska du ta vägen, Jan? Det är din tur att vakta kon i dag.

— Kan ingen annan — — —

— Det är din tur i dag. Latmask!

När skall de vuxna lära sig förstå att den kanske inte bara bottnar i lättja, den avsky en pojke känner inför tvånget att valla en mager ko på en avgnagd landsvägskant och se en lång, vacker sommardag obönhörligen gå till spillo? Varför förstår de inte att en dag inte är en bestämd tidsperiod för ett barn, utan något som bara är påbörjat och vars slut ligger långt inne i framtiden?

Håglöst går Jan tillbaka till spiseln och slår sig ner igen. Han sitter en stund tyst och vickar argsint med tårna. Men då säger far plötsligt: Jag tror jag ska gå och handla bort kokräket i dag. Hed-Heikk ville byta härom sistens. Han lovade ge bra emellan. Så jag tror inte nån behöver vakta den i dag.

— Är det något bevänt med Heikks ko då? undrar mor.

— Nä, det är bara en slaktko. Vill inte bli med kalv.

Men jag kan nog byta den till en livko av någon slaktare, för det är en fet och stor ko. Inte gammal heller.

Jag tror inte vi behöver förlora på affären.

Nu har far kommit in på sitt speciella gebit. Och då kan han hålla på hur länge som helst. Jan bryr sig inte om att höra på. Han uppfylls bara av det förhållandet att han slipper kon i dag och en våldsam frihetsglädje bemäktigar sig honom. Han störtar ut på gården, ilar längs den svarta hårdtrampade stigen upp till landsvägen och fortsätter en bit efter denna. Men plötsligt hejdar han sig och blir stående. Det har kommit in något nytt i hans värld. På en telefonstolpe är en färggrann affisch uppsatt. Den sticker i ögonen på långt håll med sina röda, gula och gröna bokstäver. Affischer hör inte till vanligheten i byn och Jan går fram till stolpen och beundrar plakatet en lång stund innan han tar ner det och springer in för att stoltsera med fyndet inför mor och syskon.

— Mamma! ropar han genast han kommer innanför dörren. Kan du rösta?

Mor tittar opp från sin disk.

— Vad är det om nu igen?

— Hur gör man när man röstar?

— Drar ett snett rött streck vet ja. Men det förstår du inte än. Vad är det du har där?

Jan vecklar stolt ut sin affisch. Den är nästan lika hög som han själv.

— Det står här, förkunnar han, att man skall rösta med Svenska Folkpartiet. Är du svensk, rösta då med Svenska Folkpartiet! står det.

— Vad har du ställt till nu igen! Vet du inte att polisen tar en om man river ner anslag, Det fanns ingen polis där, säger Jan sorglöst.

Far kommer ut ur kammaren. Han har tvållödder på hakan, håller som bäst på att raka sig för att bli en presentabel koaffärsman. Han tittar på affischen.

— Det är nog bäst du klistrar upp den igen Jan, säger han.

Dra mig i benet, hävdar mor sin ståndpunkt. Jag river inte ner några plakat, men jag klistrar inte några heller. Herrarna har gott om tid att sätta sin valpropaganda själva!

Far uppger sitt lama försök att hävda demokratin.

— Gör som du vill, säger han och vänder åter till rakning. Och mor tar papperet från Jan, knycklar det och kastar det i spiseln.

Jan kan inte förstå dem. Varför får man inte rösta med Svenska folkpartiet? Dra ett rött streck på Svenska folkpartiet. Ett rött streck, varför skall man dra det egentligen? Och varför bränner mor upp affischen? Papper är bra till mycket. Och lilla syster har redan hunnit framstultande beväpnad med en sax. Hon blir av sig av sorg, när hon ser sitt tilltänkta arbetsmaterial gå upp i rök.


Leo Ågren (1954) Hunger i skördetid.


Nästa kapitel: 3. Inga torrträn.