[3. Inga torrträn]


Per, som nyss delgav Jan sina bilistfantasier, är tolv år gammal. Han har lingult ostyrigt hår, är liten till växten för sin ålder och alltid fylld av uppslag och idéer. På grund av ålder och värdighet är han förstås också ledare för syskonskaran. Just nu sitter han och studerar den kooperativa tidning de får — gratis — en gång i veckan. Och medan han sitter och prasslar med den får han ett av de infall som i stor utsträckning bestämmer syskonens göranden. Han viker ihop tidningen, kastar den vårdslöst i golvet och tittar ut på den i fönsterposten anbragta termometern, vilken visserligen inte anger någon exakt temperatur, men så där i alla fall. Han blåser imma på fönstret en stund, för att söka få kvicksilverpelaren att stiga, ser så åter begrundande på den och säger: Vi går och simmar.

— Det är för tidigt än, säger mor.

Hennes röst kommer dov och otydlig ur källaren, där hon kryper kring på alla fyra och söker samla ihop en hink potatis.

— Nej, det är rätt varmt, hävdar Per. Jag var dit härom dan och kände på vattnet.

— Efter ett par veckor kanske, kommer det ur källaren.

— Ett par veckor! Varför inte säga hundra år med detsamma. Återigen ett bevis på de vuxnas oförmåga att sätta sig in i barnens tideräkning.

— Vi går bara, blandar sig Jan in i samtalet och försöker hjälpa brodern.

— Jaså, ni går! Mor sticker ilsket upp huvudet ur källaren. Men först skall ni i alla fall skala potatis och gå och leta efter några torrträn till skogen.

Det är mycket på en gång.

— Alla torrträn har tagit slut, påstår Per.

— Har de det? Det var ledsamt det, säger mor ironiskt, för om vi inte får nån ved kan det inte bli nån mat heller.

Pojkarna ser det hägrande badet försvinna, upplösas i intet. Men Per försöker i alla fall rädda det som räddas kan.

— Om vi ska skaffa hem ved, hojtar han, så skalar vi ingen potatis. Det får småungarna göra.

— Låt bli då! fräser mor. Jag har nog skalat potatis själv förr, men ge er i väg så vi får hem veden nån gång då. Och låt bona vara i fred!

Far står och ropar sig hes ute på gårdsplanen.

— Vaff? undrar femåringen och trycker den ädla näsan platt mot fönsterrutan.

— En "språta", svarar far. Spring och bryt en kvist åt mig. Jag tror att kräket blir bråkig.

Han svär ilsket åt kon, som ruskar hornen och vrenskas för att komma loss och slippa i väg så fort som möjligt och helst ensam. Femåringen störtar ut och springer på korta krokiga ben till ett buskage bakom ladugården. Far har redan gett sig iväg när han återvänder och den lille rusar efter honom vilt viftande med kvisten han brutit.

— Du ta göra en vissla åt mig, när du tommer tillba', ställer han som villkor när han överräcker spöet.

— Det kan Per göra, svarar far avledande. Jag har en del annat att tänka på.

Och sen är det bara att gå ut i skogen och leta efter torrträn. Håglöst traskas de i väg och håglöst irrar de omkring i markerna. De hittar ingenting, inte en kvist som verkar att vara torr. Per, som leder exkursionen, har inte heller lika stor begåvning i att upptäcka torrved som i att nosa upp fågel- och ekorrbon. Sådana hittar han däremot överallt. Men fågelbon kan tyvärr inte nyttjas som bränsle och därför går det inte att glömma det egentliga ärendet — att så fort som möjligt skaffa hem något brännbart. Och slutligen stannar de vid ett långt skogsgärde. Per hugger fast yxan i en stolpe och säger: Vi tycks inte hitta nånting.

— Vi gör inte det, nej, instämmer de andra och hoppas att Per skall ta ansvaret på sig att släppa dem hem tomhänta.

Men det gör inte Per. I stället börjar han dra långa slanor ur gärdet.

— Vet du vems det är? frågar Jan.

— Vårt är det åtminstone inte, snäser Per av. Men han tillägger i alla fall: Jag tror det är Krokbens-Ant som rår om det.

Bröderna ryser.

— Krokbens-Ant! Får han reda på det här slår han ihjäl.

Per tiger, men fortsätter att bryta sönder stängslet. — Jan tar två "trodor". Du och jag orkar nog med tre var, bestämmer han slutligen.

Pojkarna slår armarna om sina slanor och börjar den mödosamma hemfärden. Man ser på deras svettglänsande ansikten hur de lider under slitet. De flämtar, plumsar i kärr och snavar i buskar. Slanornas ändar river i ljung och lingonris och ibland tar de fast i träd och kvistar. Myggen kalasar hela tiden. Och inte en hand har man ledig att torka svetten med och försvara sig mot flygfäna. Herregud vad det är tungt att leva ibland!

Förra veckan spöade Krokbens-Ant Per med livremmen, bara för att pojken genade genom Ants rågstycke när de lekte kalika. Men det här är en maktlös hämnd. För inte kan ju Ant veta vem som brutit sönder hans stängsel! De kunde tagit ur ett som låg närmare hemmet i stället. Det finns gott om skogsgärden. Jan stretar och stånkar, men blir i alla fall långt efter sina bröder. Rår jag för att Ant slår Per, tänker han förtvivlat och ilskna tårar tränger sig fram ur ögonen. Han skulle slå tillbaka, han som är en sån kaxe! Jesus, vad det är tungt!


Leo Ågren (1954) Hunger i skördetid.


Nästa kapitel: 4. Åskvädret.