[4. Åskvädret]
På kvällen hänger en kvav och duven åskvärme i luften. Genom fönstret, som är öppet och släpper in mygg, ser man i dunklet en bit av ett grönskimrande potatisland och ett trekantigt rågstycke, som tillhör granngårdsfar. Med långa mellanrum hörs ett svagt gnissel från den rostiga väderflöjeln, där den lojt vänder sig undan en nästan omärklig vind. Några kvällssena svalor flyger förbi ibland. De håller sig nära marken, väntar regn. Den sexkantiga väggklockan, som är så oerhört åldrig, att det är mors farmors far som köpt den slår, halv elva. Och när Jan hör det rosslande klockslaget förtona börjar ensamhetens börda plötsligt trycka honom. Han känner det ungefär som om han vore den enda vakna personen i sommarnatten, ensam i hela universum. Han och klockan är de enda. Klockan mäter tiden och Jan väntar med hjärtklappning och ångest på dess slag. Han är inte rädd egentligen, det är något annat — vad det är kan han inte nöjaktigt förklara ens för sig själv — han vet bara att det är hemskt. Det känns nästan som om en ångvält pressade på hans bröst. Om någon annan vore vaken skulle han inte känna ett dugg, men nu sover de alla gott. Mor snarkar tungt och stötigt i sin säng. Syskonen är djupt försjunkna i barnens rofyllda sömn. Varför skall de alla få sova? Det är så orättvist av Gud. Och Jan ligger och vrider sig på sin bädd bakom kammardörren och kämpar med sin rädsla för ensamheten. Han är allergisk för värme och är det varmt ute kan han omöjligt somna in. Han ligger bara och vrider sig i bädden och kudden och täcket blir våta av svett. Och så kommer ensamhetsskräcken. Han ligger och ser upp i det fläckiga taket, som belyses av en dyster reflex från de oklara fönsterrutorna. Och nu harklar klockan sig igen och slår elva. Då härdar Jan inte ut längre. Han ger upp den ojämna kampen mot sömnlöshet och nattångest och öppnar munnen för att väcka mor. Men något tystar honom. Och hans svettglänsande ansikte lyssnar förskräckt. Det hörs ett ljud utifrån — ljudet av steg som knastrar i grus. Och ljudet närmar sig. Kanske det är far, tänker Jan först. Men han tror det inte. Fars steg är längre och han stöter litet med vänstra foten när han går. Nu har stegen kommit fram till ingångsdörren, där tystnar de, och Jans spända hörsel uppfattar hur någon tar i dörrvredet. Men dörren är stängd. Personen utanför tycks fundera ett slag, så hörs stegen igen, nu går de utmed stugväggen fram till det öppna fönstret. Jan skymtar en hand som skjuter undan gardinen och så ser han ett huckleklätt kvinnohuvud i silhuett mot en varm och mörk åskhimmel. Jan andas befriat ut. Han känner nämligen strax igen silhuetten. Den tillhör en grannkvinna, Mari heter hon. Hon ser arg och sammanbiten ut, men det må hon gärna göra. Henne är Jan i vart fall inte rädd för. — Är ni vakna? frågar hon med högljudd röst och stirrar blinkande in i dunklet i stugan. Jan hjälper henne. — Mamma, Mari vill tala med dig! ropar han. — Uhm — vad? Vad är det frågan om? Mor häver sig yrvaket upp i bädden och harklar sig. Sängen knarrar ilsket. Så får hon syn på silhuetten i fönstret och hälsar förvånat: Gokväll, Mari — det var sent — — — Grannkvinnan avbryter henne ögonblickligen. Hon drar djupt efter andan och kör omedelbart i gång: — Jag vill bara säga dig det att om dina jävla förbannade pojkar sticker näsan in på vår gårdsplan en gång till så kommer jag att gälla dem! Hon spottar formligen ur sig orden. Det är nästan så att de halkar om varandra. Man märker att hon i tysthet repeterat för sig själv vad hon ska säga. Mor stryker förvirrat håret ur ögonen. Hon är inte säker på om hon hört rätt. Hon vaknade så tvärt så. — Vad i all sin dar säger du! — Gälla dem, slå ihjäl dem, säger jag! skriker Mari. De jävla ungarna har skitit — skitit på trappan! Och ritat på dörren. Du skulle bara se vad de ritat! Det är säkert hennes egna ungar som gjort det tänker Jan. Det är så likt dem att skvallra på oss. — Har ni gjort det? frågar mor. — Nej, inte jag åtminstone, säger Jan bestämt och mor tror tydligen mer på honom än på grannfrun. — Ni har ju ungar själva, säger hon prövande. Mari tänds upp nå nytt. — Tror du de skulle göra något sånt. De är så snälla våra ungar och flickor ritar förresten inte sånt där. Hur skulle de veta hur karlgrunkor ser ut! Nej, det är nog dina förbannade, lusiga snorkläppar som varit framme. Men försök sticka näsan till oss en gång till så — — — — Nå, jag tror nog dina flickor vet litet grann mera än du tror, hävdar mor. — Nej, hör nu, ropar Mari, men avbryts av en rödviolett hektiskt darrande blixt, som i samma ögonblick lyser upp nejden. Blixten är lång, omkring tre sekunder och knallen som följer skräller som ett världskrig. — Oh — herre jistas! skriker grannkvinnan. Och så kommer regnet. Det är precis som om en dammlucka öppnats uppe i skyn. Åskregnet störtar sig ner, det piskar marken, det skallrar mot fönsterrutorna, det slår ner gräs och broddar och det blöter på ett litet kick ner Maris hela skrangliga lekamen. Och blixtar och åskknallar kommer tätt som blinksignalerna i en fyr. Sannerligen, vädrets makter är inte Mari hulda i kväll. — Det åskar, säger Jan. — Får jag komma in? gnäller Mari, Herremintid! Jag törs inte stå här! Mor är också mycket åskrädd. Men nu fattar hon snabbt att hämndens stund är inne och hon är utan förbarmande. — Komma hit och skälla först! fräser hon. Och sen tigger du om att slippa in. Nej, gå hem du bara och se efter ditt yngel. Du kan nog behöva få särken tvättad förresten! Så kravlar mor sig ur sängen, kastar håret ur ansiktet, går fram till fönstret och stänger det med en smäll. — I morgon dag betalar ni potatissäcken! skriker Mari. Och så springer hon. Mor och son ser på varandra. Mors gröna ögon gnistrar argt i dunklet. — Den förbaskade kossan! muttrar hon för sig själv. Det är rätt åt henne! Jan säger ingenting på det. En stund går. Och plötsligt, lika tvärt som det började, upphör regnet. Det är alldeles stilla därute, dödstyst. Det är som om något ofantligt stort hölle andan och samlade sig för en våldsam kraftansträngning. Femton sekunder rinner i väg, långsamt, nervpirrande långsamt. Och så kommer den anade urladdningen. Rummet upplyses liksom av en elektrisk dagsljusarmatur. Jan ser tydligt mors plötsligt bleka ansikte. Hennes svarta hår gnistrar. Kakelugnsfrisen blänker stolt i det enda elljus den i sin dag skådat. Och så kommer knallen från de tusentals volten som brakat ihop. Den är inte lång i sig själv, men förtoningarna hörs nästan i oändlighet. Mor sjunker halvt avdånad ner på en stol. Hon trycker handen mot hjärtat. — Herregud, Mari! mumlar hon. Vi körde iväg henne. — Vi gjorde det, säger Jan. Är du rädd mamma? — Nej. — Jan ser att hon är rädd. Själv bryr sig Jan inte mycket om åska, men han kan ju inte undgå att ta intryck av mors rädsla. Den nyss överståndna explosionen var emellertid tydligen åskvädrets clou, för nu avtar både blixtar och knallar i intensitet. Luften blir friskare och svalare. Och allt eftersom åskmullret hörs mer och mer avlägset blir Jan sömnigare. Han behöver inte vara ensam längre, för mor sitter alltjämt kvar på sin stol och tittar ut genom fönstret. Hon vågar säkert inte gå och lägga sig innan åskan tystnat alldeles. Och hennes fruktan räddar Jan från hans. Ett avlägset långdraget åskljud vaggar in honom i sömnens vänliga armar. Men mor är länge uppe. Knallen tog på hennes nerver och hjärtat bankar oroligt. All sömnlust har försvunnit. Hon sitter och ser på gårdsbjörkarnas våtglänsande lövverk och försöker röna ut om det slagit ner i någon av dem. Genom trädkronorna ser hon hur de mörkblå åskmolnen långsamt skingras. Men inte förrän en skär rodnad i nordost varslar om solens snara ankomst går hon och lägger sig. Dagen går in solhet och ångande. Och allt som öron haver i byn, utom Jan och hans familj förstås, går hän till Maris blackröda stuga i skogsbrynet för att höra hennes utpyntade och omständliga berättelse om nattens väldiga åsknedslag, som välte omkull en telefonstolpe, antände en halmstack och som — vad värre var — kastade Mari handlöst i landsvägen och brände av henne håret och gjorde henne stockdöv på ena örat. Många av lyssnarna tänker väl litet elakt att för Maris tunga måste i alla fall t.o.m. blixten väja. För talförmågan är det inget fel på. Och det får Jans mor känna av. Mari tar heder och ära av henne. Fattighoran! Den gemena farisén. Täcks hon inte stå där och vägra att upplåta sitt lusbo till åskskydd åt en arm kvinna. Den svarta suggan! Och hennes pojkar sen! Kom med ut ska ni få se vad de ritat på dörren. Till uppfostringsanstalten skulle de. Och dit kommer de också, sanna mina ord! Och lyssnarna instämmer. De är så skadeglada att det nästan syns utanpå. Och så ska de ju förstås ut och se på fulheterna på dörren. Men det bär sig inte bättre än att Maris välartade dotter Kajsa just då står där med en bit rödkrita i handen ivrigt upptagen av konstnärligt skapande. När hon får syn på publiken stoppar hon kritbiten i fickan och promenerar nonchalant visslande ut mot landsvägen. Och Mari tiger. Grannarna tiger de med, men till slut blir det för svårt för dem och de börjar mumla något om att gå hem och se till kreaturen. Men innan ännu något av detta spritts per bytelegraf, berättar femåringen förtroligt för mor: I går tet ja å Kajsa på Maris bo. Å Kajsa rita på dörren. Tyvärr har ingen nånsin tänkt på att förbjuda
femåringen att förrätta sina naturbehov på grannarnas
trappor. Men trots det får han rikligt med stryk. Han finner detta
oförklarligt och gråter rysligt. |