[5. Gamla Mia]
Gamla Mia var döv. Hon hörde endast om man höjde rösten till ett visst tonläge. Och t.o.m. då endast till ungefär tjugofem procent. Resten gissade hon sig till med ledning av läpprörelserna hos den talande. Och ju äldre Mia blev dess sämre hörde hon och när ögonen dessutom blev skumma fick hon allt svårare att leta sig in i andra människors tankegångar. Hon blev därför mer och mer isolerad. Och ensamheten gjorde henne sur och vresig, trots att hon som surrogat för mänsklig gemenskap bjöd till att arbeta så mycket som möjligt både natt och dag. I hela byn fanns inte en arbetsammare människa än gamla Mia. Alltid när man såg henne hade hon nånting för händer. Dubbelvikt gick hon under de stora spånkorgarna med hö som hon bar hem från ängsladorna. Och varje höst stod hon träget på sin post vid matarbordet på tröskan och skar av som det hette. Ibland hasade hon sig ut i skogen och kvistade och bar hem torrträn och spillved. Och varje dag fodrade hon kreaturen, mjölkade och mockade dynga. Och allt under det hon utförde dessa mångahanda sysslor stånkade och stönade hon på det hemskaste. Det var det gamla hjärtat som inte längre ville följa med den övriga kroppens under sextio år invanda sega arbetstakt. Men Mia hörde ju förstås inte själv hur fult det lät när hon stönade. Och inte kunde man begära att hon skulle låta hindra sig av den halvveliga brorsdotterns lama protester när det gällde hennes arbete. Så till sist skedde det som måste ske. En morgon några dar efter det stora åskvädret, som skrämt upp henne ofantligt (åska hade hon alltid betraktat som ett uttryck för Guds vrede) orkade Mia helt enkelt inte hasa sig ur sängen längre. Hon försökte upprepade gånger men det gick inte. Benen vägrade totalt att bära henne och det svindlade för ögonen. Så det var bara att lägga sig ner igen — för gott. Och det gjorde Mia. Hon kallade in sin brorsdotter, som hjälpte henne att sköta det lilla jordbruket, och sa: Det är slut med mig nu. Jag går hem snart. Mia var mycket gudfruktig och hon tog det hela lugnt. Hon var en gammal människa och egentligen var hon ganska trött. Hon hade levt tillräckligt och var nöjd att få sluta. Men den som inte tycktes vara nöjd med sjukbudet var brorsdottern. — Herregud, ni skrämmer ju livet ur mig! gnällde hon och fällde litervis med tårar. Hennes små plirande ögon var också synnerligen väl lämpade för gråt. Sen sprang hon omkring som en yr höna hela dagen och visste rakt inte vad hon skulle ta sig före. För doktorn hade Mia uttryckligen förbjudit henne att tillkalla. Ja, det tog riktigt eld i gamla Mia när systerdottern spottade ordet doktor i hennes öra. Tänka sig doktor! I åttatio år hade hon levat och det lilla hon ägde hade inte hopsparats genom att springa till doktorn med varje liten krämpa som kan anfäkta en bräcklig människa i denna jämmerdal. Och hade hon levt utan doktor kunde hon väl också dö utan kvacksalvarhjälp! Nej, då var Guds ord en bättre hjälp och gratis dessutom. Och hon beordrade systerdottern att plocka fram den heliga boken och glasögonen. Sedan försökte hon med sina åldriga ögon tyda den krångliga frakturstilen i den stora, tunga bibeln. Men någon längre stund orkade hon inte hålla i gång med läsningen. När Jan på kvällssidan kom intraskande för att köpa mjölk var inte ett liv tillfinnandes i stugan. Jan kände sig alltid nedstämd i Mias kök, men nu tyckte han interiören var mer beklämmande än någonsin. Och säkert var att de svarta väggarna med de urblekta bibelspråken inte kunde göra någon människa glad. Men det var dock inte varken väggarna eller det sneda nedrökta taket som Jan tyckte så illa om. I sådana fall var han inte bortskämd, utan den obestämda äckliga lukten av gammalt, en frän söt och kväljande lukt som alltid hängde tjock i Mias stuga. Jan satte alltid denna odör i samband med Mia, och han avskydde den intensivt. Och i kväll var lukten märkbarare än vanligt. Han satte sig på en stol i köket och väntade en stund. Klockan i hörnet tickade dovt och dess visare flyttade sig långsamt. När den slog halv sju — vilket betydde detsamma som sex hos Mias, där klockan alltid gick en halvtimme före — blev han trött på sin resultatlösa väntan och tassade fram till den halvöppna dörren som ledde in till Mias lilla mörka kammarskrubb och tittade in. Gamla Mia låg med det tunna, vita håret oredigt utspritt över den rutiga huvudkudden, munnen var halvöppen och andedräkten flämtande och stötigt tung. Den stora bibeln låg på hennes mage och Jan tänkte att den nog måste tynga väldeliga och Mia hade ju redan tidigare svårt att andas. Han försökte fråga henne var brorsdottern höll hus, men han vågade kanske inte höja rösten tillräckligt. Den gamla tog i varje fall ingen notis om honom och Jan drog sig tillbaka till sin stol i köket. Han väntade ännu en stund, men kände sig till sist så obehaglig till mods att han beslöt ge sig av. Men då anlände äntligen den tårögda och gudeliga brorsdottern. Hon hade plötsligt kommit att tänka på att det faktiskt inte fanns någon som mjölkade korna nu, sedan Mia gått och lagt sig sjuk. — Ja, ja, du skall väl ha mjölk, suckade hon åt Jan. Hon talade precis som om det varit begravning allaredan. Hon borde ju förstått att det sista som Mia kunde störas av var oväsen. Så drog hon Mias gamla lappade arbetsrock på sig, tog mjölkspannen och en bunt filtreringsvadd i handen och gick ut. Jan följde henne för att slippa ifrån undergångsstämningen inne i stugan. Men mitt på gårdsplanen stannade brorsdottern tvärt, plirade upp mot kvälls skyn och sa hänryckt: Att det skulle gå så hastigt för henne. Det är så man vill inte orka tro't. Hon kunde omöjligt få den stora händelsen ur tankarna. Och det föll henne inte in att det väl inte gått så hastigt med en människa som i alla fall levt över åtta årtionden. Men ännu var Jan inte tillräckligt kritisk för att våga anta att brorsdotterns både förstånd och ordförråd bägge var till en viss grad inskränkta. Detta bevisade hon emellertid själv genom sitt nästa uttalande. — Och i går var hon ännu som på nittonde året. Men människan rår och Gud spår. Ja, ack. Synbart nöjd med sina ord gick hon då äntligen in i ladugården och började ge korna foder. Så makade hon mjölkpallen tillrätta och slog sig ner. Men det föll sig inte så lätt för henne att pressa mjölken ur kons vid gamla Mias benhårda fingrar invanda juver. Jan stod ute i stallgången och väntade. Han hörde ljudet — ett ömkligt ljud — :när mjölkstrålen träffade hinkens botten och sidor. Så där mjölkade inte mor, tänkte han stolt. När mor mjölkar låter det — han tänkte i en ganska oskön liknelse — som när en ko pissar. Det forsar i hinken i ett. Han fick vänta ganska länge innan brorsdottern kom ut och silade den första mjölkskvätten. Det var precis så mycket att det räckte att fylla hans kanna. Brorsdottern torkade svett och kohår ur ansiktet och sa: Tänka sig att Mia skall dö nu. Säg åt mor din att hon ber för henne. Jan var inte riktigt säker på att han hört rätt.
Han trodde det i alla fall och skämdes djupt på brorsdotterns
vägnar. Han var stum av häpnad och när kvinnan överväldigad
av rörelse rusade tillbaka in i ladugården hade Jan inte ens
fått fram sitt gamla invanda: Vi betalar nån annan gång.
Han undrade om han skulle gå efter henne och säga det, men
efter en stund beslöt han dra nytta av omständigheterna och
avstod. |