[6. Fars hemkomst]
När han kom hem med sin mjölk satt far på sin gamla vanliga plats i spishörnet. Far hade kommit tillbaka efter sin handelsresa. Den här gången hade han varit borta längre än han brukade, vanligtvis tog resorna en eller två dagar i anspråk om inte affärerna gick särskilt bra. Så nu hade de endera gått bra, eller också hade far blivit medveten om att han lurats på något ställe och försökt ta skadan igen på andra. — Gamla Mia är sjuk, berättade Jan stolt. Hon lär ska dö snart. Ordet lär hade Jan nyligen införlivat med sitt språk. Han var mycket stolt över det och använde det i tid och otid. — Jaså, det är slut med den gamla skraken nu, sa mor likgiltigt. Nåja, den människan har väl nog gjort sitt, tillade hon för att inte få det skrivet på sig att hon talade illa om en döende. — Hur går det tro med jorden om hon dör? inföll far plötsligt intresserad. Vem får den? — Jag vet bara vem som inte får den, svarade mor. Och det är vi. Far såg litet snopen ut, men försökte hävda sig. — Säg inte det så säkert. Arvingarna kanske säljer eller arrenderar. Femåringen kom i detsamma in och skrek: Nya kon bara böular i fähuset. Äter ingenting, fast jag pockar g'äs åt'en. — Ta det lugnt, sa far. Det är klart att kräket har hemlängtan så här första kvällen. — Skall inte du också gå och titta på vår nya ko, vände han sig till Jan. — Nej, svarade Jan kort. Han var inte intresserad. Han hade en känsla av att han skulle få se den kon till lust och leda än. Förresten hade han hoppats att far inte skulle ha köpt någon ny ko den här gången. Nu började far detaljerat berätta om sina irrfärder under veckan. Han hade bytt ko fem gånger sedan han först gjorde affär med Hed-Heikk. Och nu hade han en som var fin på alla sätt, välgödd, tjocka mjölkådror, grov svans, fyra kalvringar på hornen och — — — — Men den går ju i sin, avbröt mor. Det gjorde ju den förra vi hade också, så jag tycker inte det har ändrats så mycket. — Inte, svarade far vresigt, Jag har trehundra mark i fickan och en halv säck rågmjöl vid station. Det hade jag väl inte när jag for, eller hur? — Nej, det är förstås sant, medgav mor försonligare stämd. Du tycks nog ha tjänat litet i alla fall. Jan satt på golvet och jobbade med ett fång vedträn. Han lyssnade med ett halvt öra till föräldrarnas prat och väntade hela tiden att mor skulle nämna något om den nyligen iråkade trätan. Men när hon inte syntes vilja göra det ansåg sig Jan tvungen att själv länka in konversationen på detta spår. Han började bli trött på kor nu. — Mari kom hit och skällde härom kvälln, sa han därför och försökte förgäves hindra sin unga syster att rasera den omsorgsfullt uppbyggda vedborgen. — Mari? sa far frågande. Systern drog undan ett av de nedersta vedträna vilket var tillräckligt att underminera hela Jans stolta fäste och få det att kapitulera och störta ihop. Systern fick en örfil av Jan och Jan fick strax en örfil av mor. — Har jag inte sagt att du låter bli att slå lillan. Stora pojken. Systern grät och Jan grät och föräldrarnas nerver prövades. — Jag får aldrig ha nånting i fred, tjöt Jan. — Vad var det med Mari då? Far sökte överrösta larmet. — Hon kom hit och skällde om något som deras egna ungar ritat på deras dörr. Hon sa att det var våra som gjort det, men det var nog lögn. Och så har de visst skitit på trappan också. Far skrattade oerhört. Och han slutade inte förrän den bullrande glädjen som vanligt övergick i en lika bullrande hostattack. — Krasch — krasch — äkrää — — sa det i hans bröst. Jan trodde att hans far nödvändigt måste gå sönder
under något av dessa jättelika hostanfall. Men ingen i familjen
oroades av dem. De var alltför vanliga och hörde på något
vis ihop med far. |