[7. Aftonfrid]
När mor mjölkade den nya kon ville den inte ge mer än en knapp liter och Jans mjölkinköp tidigare på kvällen visade sig vara en mycket välbetänkt åtgärd. — Kostackarn har så "dryft", sa mor när hon kom in efter mjölkningen, så det är riktigt synd om henne. Hon tycks vara van att ha sällskap jämt. — Det blir väl bättre vad det lider, ansåg far som vanligt optimistisk. Det är klart att hon inte tycker om sig så värst första kvällen på ett främmande ställe. Men hon börjar säkert trivas så småningom. — Ja, vi får väl se hur det går, sa mor tvivlande och hängde upp den stora grytan i spiseln för att koka kornmjölsgröt. Sotet utanpå grytan brann som ett fyrverkeri när eldslågorna slog upp runt om. Så snart vattnet kokade upp rörde hon i mjöl och strax gröten lät höra det rätta putterljudet — plopp — plopp — plopp — lyfte hon ner grytan och maten var klar. Den sega grå massan östes upp i ett stenfat som placerades på bordet. (Hunna till mognare år hatade alla barnen intensivt kornmjölsgröt.) Sen ransonerades mjölken ut i barnens fat och tallrikar. Ett halvstop åt var och en. Barnen öste själva i gröt åt sig, åt också själva upp den och serverade sig mera så länge vätan räckte. Och en mjölkskvätt som behandlas på detta sätt är rent otroligt spissam. Som vanligt stred de litet vänskapligt om den goda hinnan som bildades överst på fatet och tävlade i fortätning. Tredjepristagaren — Jan — läste därefter upp en ramsa för att rehabilitera sig: — Försten förlora, andren vann, men tredjen tog sitt rätta namn. Sen började de bli sömniga. De var vana att lägga sig tidigt och det hade blivit sent i kväll och gäspen började gå man mellan som gubben träd mellan, enligt vad far brukade säga. Mor steg resignerat upp. Det var alltid ett helt företag när de skulle läggas. Först drogs den gamla kökssoffan ut och där nerbäddades så många ungar som möjligt. Sen placerades en madrass bakom kammardörren och på den la sig två ungar. Lillan stoppades ner i fars och mors säng och i storebror bar stolt in sin nyinropade tältsäng, i vilken han i ensamt majestät residerade. Föräldrarna satt uppe ännu en stund och njöt av ron och stillheten som kontrasterade så behagligt mot oväsendet nyss. Solen höll på att sjunka bakom skogsbrynet i nordväst och den ljusa och dagglänsande sommarnatten famnade mjukt åkrar och gärden. Ungarna sussade till höger och vänster. Ibland vände någon av dem på sig och sa ett lustigt ord i sömnen. Och femåringen, som var sömngångare, satte sig upp ett tag som om han varit betänkt på att ge sig av på en promenad, men lugnade sig igen och la sig ner ilsket mumlande för sig själv. — Jag tycker rentav jag är kaffetörstig, sa mor plötsligt, och eftersom hon tyckte det och eftersom far för tillfället hade pengar, så ansåg hon sig kunna slösa litet med bönorna i kväll. Hon gjorde därför på nytt upp eld i spiseln och hällde vatten i kaffepannan. Far tog fram ett skaftämne, som legat på tork bakom ugnen, och började snickra till ett yxskaft. Det blev visserligen både vint och ojämnt, men far var inte kinkig i sådana fall. När skaftet var färdigt sopade mor spånorna efter fars snickeriarbete in i elden och dukade fram koppar och sockerskål på spiselhällen. Hon serverade drycken och de drack den ur faten med ljudliga sväljljud. Fars struphuvud hoppade för var klunk han tog. Efter tredje koppen gäspade han grundligt och sa: Jag börjar bli sömnig — brydde mig inte om att tigga om nattkvarter i går afse, så jag sov i en lada i stället med kon tjudrad vid knuten. Men det blev nog litet dåligt med sömnen, för bosstråna stack mig i nacken hela tiden. Mor sa ovanligt smeksamt: Du har strån på ryggen än. Kom hit skall jag plocka bort dem. Klockan slog elva. Far och mor såg på varandra och på den silvervita natten
utanför. Bränderna i spiseln falnade långsamt och sjönk
ihop. Far hade trehundra mark i fickan. Och han och mor var rätt
tillfreds med sin värld just nu. |