[8. Självmordet]
Följande morgon vaknade Jan, när en främmande kvinnoröst sa: Såja, såja, det är ju inte värre än ett loppbett, eller hur? Han öppnade långsamt ögonen för att ta ägarinnan till rösten i närmare skärskådande och fann att det var en gammal dam, klädd i en grå uniformslik klänning, över vilken hon dragit en vit läkarrock. Hon förde en doft av förfining och antiseptiska medel med sig in i det fattiga köket. Det var församlingens diakonissa som kommit för att vaccinera de två yngsta barnen mot smittkopporna. Och hon utförde sitt värv med berömvärd snabbhet. De olyckliga hann inte vakna en gång, än mindre sätta sig till motvärn, innan de hade sprutan i armen. De gnällde visserligen förfärligt efteråt, men då var ju alltsammans redan över och ingen tog någon notis om dem. — Det var väl inga fler då? frågade diakonissan och började packa in sina grejor. Hon stod där så sval och fin i sin vita rock. Morgonsolen lekte i det grå håret. Kanske tänkte hon att det var då synd att jag inte kan ge någon injektion mot fattigdom. Hon sa det dock inte. Jan drog skyggt in sina bara fötter bakom kammardörren, men mor sa: — Nej, de andra är nog klara, så smittkopporna lär de väl inte dö av. Församlingssystern såg sig tankfullt och prövande omkring ett slag. Hon tycktes grubbla över något och slutligen sa hon försiktigt: — Om ni vill kan vi kanske skaffa medel att tapetsera och måla här? — Nej! svarade mor tvärt och såg mörkt på diakonissan. Vill kyrkan hjälpa oss kan de arrendera ut fem tunnland av boställsjorden åt oss. Till dess klarar det sig utan tapeter. Diakonissan rodnade litet. — Förlåt då, sa hon milt. Men man skall inte se sig så blind på det stora att man därför föraktar det lilla. Ja, adjö då. Och så gick hon ut i solen som skiner på både fattig och rik. Sen blev det ett väldigt hallå för den nya kon hade begått självmord under natten. I vanmäktig hemlängtan hade hon kastat sig över båsets avbalkning, blivit hängande där och småningom strypts i halskättingen. Strax Jan hörde om denna förskräckliga tragedi kravlade han sig upp ur bädden, sprang i bara skjortan över gårdsplanens mjuka gräs och slank in i fähuset. Mor stod i gången med mjölkspannen i hand och grät och kon låg i båset och stirrade upp i taket med död och brusten blick. Det var inget särskilt med henne fast hon hängt sig. Hon såg precis ut som vilken död ko som helst. Och Jan hade sett många sådana, för alltid när slaktaren hade arbete att utföra i byn hade han en tacksam publik i barnen, som följde hans förrättning med samma känslolösa blodtörst och sensationslystnad som deras fäder fordom lade i dagen vid galgbackar och spöplatser. Han tittade åter prövande på kon. Nej, hon såg inte alls märkvärdig ut, bara död, och gräset som femåringen plockat föregående kväll låg utspritt över hela båset. Mor grät sakta och ihärdigt. Det gjorde hon inte ofta och Jan hade mycket svårare att uthärda hennes tårar än den döda kons brustna stirrande blick. Han hade tidigare överhuvudtaget inte trott att vuxet folk kunde gråta. Han var djupt olycklig. Far grät inte han, utan tog en kniv och försökte sticka kokadavret. Men döden hade redan alltför länge hållit kon i sitt grepp. Blodet hade hunnit stelna. Och det fanns inget annat att göra än att flå av huden och gräva ner köttet. För av fruktan för likförgiftning ville antagligen inte ens rävfarmarna ha något att göra med det. Far kunde till en början inte riktigt förmå sig till att fatta hela vidden av olyckan. Han försökte ta lätt på saken, men när han flått kon blev han i alla fall sittande en lång stund och bara stirrade. Och problemet: var skaffa pengar till en ny ko, trängde sig hotfullt och olösligt in på honom. Inte ens hans oförbrännerliga optimism fann någon utväg den här gången och slutligen ryckte han resignerat på axlarna, rullade ihop kohuden och for in till stan för att sälja den och åtminstone rädda något ur kraschen. — Finns det månne någon tänkbar olycka här i världen som ännu inte drabbat oss? undrade mor bittert, när far trampade i väg på sin gamla knarrande cykel. Det verkade som om hon känt ett slags bitter stolthet över att höra till de utvalda åtminstone i det avseendet. Och hon skulle väl få svar på sin fråga så
småningom. |