[9. Krokbens-Ant]
Krokbens-Ants stuga såg inte mycket ut för denna världen, där den grå och förfallen kurade ihop sig i skogsbrynet i södra utkanten av byn. Skorstenen var halvt raserad och när det regnade släppte det gamla murkna spåntaket in vatten överallt. Och ekonomiebyggnaderna befann sig i ett ännu värre stadium av förfall. Ladugården var en gammal historia till hälften nergrävd i en kulle med taket täckt av svartnad halm. Stall och vedlider stod med knutar som veckade stövelskaft mitt inne i ett frodigt buskage, som Ant aldrig kommit sig för att hugga ner. Och hemlighuset saknade både dörr och tak, men lyckligtvis låg dess ingång vänd mot skogen till och inte mot landsvägen, varför husets skavanker inte behövde väcka allmän anstöt. På det viset såg alltså de mest iögonenfallande av Krokbens-Ants jordiska ägodelar ut. En främling skulle säkert genast sagt i från att här osade allt av en ytterlig fattigdom. Men detta skulle inte vara riktigt sant, ty skenet kan bedra ibland och det gjorde det i hög grad, när det gällde Ant. Han var nämligen i verkligheten en mycket välsituerad man. Genom ett liv i sparsamhet och umbäranden, en emigrantsejour och en slug investering av sina sparmedel hade han skapat sig en ekonomisk särställning i byn. Och att hans hem såg fattigt och eländigt ut berodde, uteslutande på en bottenlös snålhet, en snålhet som vida översteg den som gamla Mia brukade prestera och ändå ansågs ju Mia veta det mesta rörande sparsamhet. Ant var emellertid en man fylld av motsatser. Och trots att han obestridligen var en girigbuk och trots att hans bostad knappast kunde kallas människovärdig var han inte alls någon livsförnekare. Han tyckte mycket om både sprit och kvinnor, men bägge delarna ville han ha gratis, eljest fick det vara. Och byborna ansåg inte att det hörde till deras åligganden att bestå gratis supar åt Ant. Så därför fick Ant vara nykterist för det mesta. Och det var egentligen endast när tattarna kom och trakterade honom som ersättning för nattlogiet, som han fick sig en ordentlig fylla. Beträffande kvinnor var Ant nästan ännu värre ute. Han var ju — som av öknamnet framgår — hjulbent, ytterligt hjulbent till på köpet, men i alla fall mera på högra än vänstra benet. Det fanns f.ö. ingen symmetri alls hos Ant. Ögonen vindade, näsan skevade, öronen var olika stora och kroppen vindvuxen som en stormpinad martall. Och om det nu funnits någon kvinna som med tanke på Ants bankkonto i värsta fall kunnat förlika sig vid allt detta, så fanns det nog mera att svälja. Ant var alltid oklippt och okammad, en snusstråle hängde ständigt i vänstra mungipan och stora, lurviga hårtofsar stack fram ur öron och näsa. Ja, sannerligen, Ants blotta åsyn ingav de flesta människor äckel och avsky. Och man förstår därför att den glädje som kvinnan kan skänka mannen för det mesta var Ant förmenad. Detta förhållande harmades den sparsamme mannen mycket över. Han ville nämligen gärna gifta sig. Han såg äktenskapet som en utmärkt institution, den där på samma gång kunde skaffa honom gratis piga och gratis älskarinna. Ant hade nämligen inte heller haft någon framgång med sina pigor. Han fick alltid på grund av den lön han betalade, eller rättare sagt, på grund av den lön han inte betalade, nöja sig med det sämsta möjliga i pigväg. Och de han fick stannade vanligtvis en vecka eller ett par. Den senaste hade till på köpet blivit inspärrad på dårhus, sen hon försökt tända eld på stugan och mörda Ant. Men nu tycktes det ändå som om Ant fått lyckans hjul att vända sig i det avseendet. Han hade fått ihop det med en änka, vars lekamliga varelse tydligen i hög grad trängtade efter en sängvärmare. På annat sätt kan man näppeligen förklara att hon nöjde sig med Ant. Hon såg visserligen inte mycket ut för världen, änkan, men var naturligtvis ändå en skönhet i förhållande till Ant. Huvudet högre var hon också. Folk tvivlade därför starkt på hållfastheten av detta kamratäktenskap, men underligt nog såg förbindelsen ut att bli långvarig. Lyckan prövades visserligen hårt ibland. T.ex. av det salta fläsket ur fjolårsslakten, vilket enligt Ant onödiggjorde användning av smör. Och så var det aluminiumskedarna. Med den saken förhöll det sig så att huset endast förfogade över en och en halv sked. Änkan gjorde därför vid ett stadsbesök resolut allvar av en länge närd plan och inköpte ett halvt dussin aluminiumskedar. På kvällen förevisade hon stolt och omisstänksamt sitt nyförvärv för Ant. Hon kände nämligen inte än hela graden av Ants bottenlösa snålhet. Han kunde nästan inte tro sina ögon. Menade hon månne att de var rika? Vahh? Menade hon att de hade möjlighet att slösa hur som helst? Vahh? Köpa skedar när de redan hade precis det antal de behövde. Det blir inget av med ett sånt slöseri här i huset, så sant det finns en som heter Krokbens-Ant! I morgon dag lämnas skedarna tillbaka! Förstått! Ja, änkan förstod — och kärleken bestod även detta yttersta prov. Ty dagen därpå satte änkan sig upp på sin gamla cykel och åkte med sänkt huvud mot stan till. Bytelegrafen gick varm den dagen och alltid var det någon som höll ögonen på den plats där den ringlande grå vägen slöks upp av skogen. Och åtminstone ett vad ingicks om huruvida änkan skulle komma tillbaka eller ej. Timmarna gick och ingen syntes till. Den vadhållare som påstått att änkan inte skulle komma tillbaka, började redan anse vinsten säkrad och de övriga byborna sa: Var det inte det jag sa! Snål spar och fan tar. Rätt åt den idioten! Nu får han allt smaka sin egen medicin! Men mitt under dessa harmsna och skadeglada kommentarer dök änkan och hennes gamla knarkande cykel plötsligt fram ur skogen. Och sakta åkte hon upp mot Krokbens-Ants stuga. — Hon är illa däran, sa folket. Och änkan stannade kvar hos Ant. — Det var som fan, det, sa folket.
|