[10. Tattarna kommer]
En dag körde en tattarkärra genom byn. Ja, de mörkhyade människorna i åkdonet var väl egentligen inte tattare, för de hade gamla zigenarnamn som Schwartz och Lindeman. Men byborna katalogiserade inte vandrare i mer än två grupper. Den ena kallade de tattare och den andra luffare. Och bägge sorterna föraktade de ungefär lika mycket. Fast egentligen hade de väl ändå litet mera tycke för luffarna. Dessa var i de flesta fall människor av deras egen stam och de kom alltid ensamma. Tattarna däremot kom alltid i flock och eftersom mångfald ger styrka var de alltid värre att ha att göra med. Och nu var det tattarna som kom. De utgjorde en målerisk syn, när de rullade fram längs den sommardammiga landsvägen svärjande och sjungande med en gammal spattbruten märr spänd framför den skamfilade kärran. En otrolig massa människor hade packat ihop sig i åkdonet, som dessutom var lastat med de flesta av passagerarnas jordiska ägodelar. Granna trasbylten trängdes med grytor och kaffepannor. Och bakpå hängde några trasiga skor, en vattenhink, en lumpsäck och de svarta halvnakna ungarna, som genast vid ankomsten till byn spriddes ut bland stugorna för att med några medsända småslantars tillhjälp tigga ihop zigenarnas aftonmåltid. Resten av följet körde direkt upp till Krokbens-Ants stuga. För nu befann de sig i en av de lyckliga byar där de hade lyckats ordna stående logi.
— Jo, de där, de där. Ant satte ner sin spruckna kopp. Han hade en vana att ständigt säga »de där, de där» när han tänkte. Och nu uppfylldes hans huvud tydligen av djupa tankar. Han steg upp och gick fram till spiseln, makade upp kvistbrasan i den hoprasade eldstaden, satte upp det krokiga benet på spiselhällen och kliade sig i huvudet. Sålunda stod han en god stund. Änkan satt på diskbänken och tittade förstrött ut genom fönstret. Far rökte en cigarrett och väntade tålmodigt på avgörandet. Han började nästan misströsta om att överhuvud få något svar alls. Men den som väntar på ett avslag väntar aldrig förgäves och slutligen gav Ant besked. — Jag vet inte om mitt namn skulle duga på en växel, sa han sävligt. Jag tror knappt det. Jag har ju så litet att komma med på en bank jag! Och så är det ju de här utskylderna som kommer jämt. Ja, jag vet faktiskt inte — — — Far förbannade den stund han börjat inbilla sig att det skulle gå att förmå Ant att teckna på en växel. Hur i hela fridens namn hade han nånsin kunnat tänka sig något dylikt? Uppslaget hade väl haft sin upprinnelse i att han för det mesta brukade stå på god fot med Ant. Men lika gärna hade han kunnat gå direkt till fan själv och bett honom skriva på. Avslaget skulle inte varit säkrare där. Men man måste ju genomlida allt innan — — — Tattarna kommer, skrek i detsamma änkan i upprörd falsetton. Skall vi stänga dörren? — Nej, svarade Ant. Det tror jag inte. Tattarna brukar få komma in här. De är väl folk de med. Far sträckte på huvudet och såg ut genom fönstret. — Jag tror det är Salttattarn själv, sa han. — Jag är rädd för alla tattare, gnällde änkan uppgivet. Jag tycker inte du skulle släppa in dem. — Åjo, de är inte så farliga, sa Ant. — Jag är rädd i alla fall. — Det är för sent att stänga nu, sa Ant obevekligt. — Du skriver alltså inte på? sa far. — Nå, vi får väl se hur det blir till hösten, lindade Ant in sitt avslag. Men just nu — nej. Tattarna fyllde plötsligt som genom ett trollslag hela stugan och änkan drog sig skyggt tillbaka till den lilla skumma kammaren. Inom några sekunder var varje tänkbar plats upptagen. Två sotiga kaffesurror utan lock hängde över elden, en filt rullades ut över golvet och gammelmor — en vederstygglig käring sjönk pustande ner på den, och strax började en baby ivrigt ruska henne i det stripiga håret. Käringen svor ilsket och knäppte till ungen för att freda sig. Ett öronbedövande pladder fyllde luften. Den ena kaffepannan välte på spiselhällen och det kokheta vattnet höll på att skålla gammelmors ena fot. Det illvrål hon ställde upp var alldeles öronbedövande och pladdret de andra försvarade sig med nästan lika ljudligt. — Du kan väl dra benen åt dig käringfan! skrek pannägarinnan. Gammelmor såg ut som om hon inte trott sina öron. Hon kände jämrande på sin skållade vrist och så hävde hon sig mödosamt upp, först på alla fyra och sen på två ben. Hon fick fatt i sin gamla, knotiga kryckkäpp och med den drev hon till den yngre kvinnan över den yppiga sammetsklädda baken. — Herre jistas, människa! skrek den träffade. Skall du rakt slå ihjäl mig! — Du skall lära dig låta gammalt folk vara ifred, kraxade häxan. Och häll upp en kopp kaffe åt mig nu, din kåta märr! Far började bli trött på oljud och käringträta. Det oväsen han behövde fick han mer än nog av därhemma. Han reste sig och började bana sig väg mot dörren. Kvinnan som fått käpprappet stod småsnyftande och gned ändan mot dörrposten. — Gammal är nog äldst, sa far vänligt åt henne, när han gick förbi. Men hon tycktes inte förstå honom. Hade väl aldrig hört talesättet förr. I ytterdörren stötte far ihop med Salttattarn själv, som varit ute ett spass och spänt ifrån hästen, vilken nu helt fromt gick och betade i en närbelägen kornåker. Den svartmuskige mannen drog munnen till ett vänligt grin, som visade två rader anfrätta tänder, behagligt inkransade av en två veckor gammal skäggstubb. Han klappade far på axeln. — Ska du inte ta en sup innan du går, sa han och tog fram en platt bleckflaska. En sup så här på kvällen är bra, mycket bra. Far tog en sup. Det var stark vara, drycken rann som flytande eld ner i magen. Tattaren satte också han flaskan till munnen och tog en redig klunk. Sen torkade han spritdropparna ur skägget och föreslog: Vi går in, så får vi litet kaffe att blanda i. De gick in. Far kände sig lik en konfirmand som råkat i dåligt sällskap. Han brukade inte dricka ofta. Hans ekonomiska ställning förestavade obevekligt helnykterhet. Och aldrig förr hade han supit i tattarsällskap. Jag borde nog gå hem, tänkte han. Men Ant ville inte skriva på och — ja, skit i allt! Far var hungrig, ruset steg snabbt och samvetsförebråelserna dunstade bort i samma takt. Han blev lycklig och rik och stark och fri. Far hade aldrig tålt brännvin något vidare. Jan och hans yngre bror höll till ute på gårdsplanen. Skrålet och skränet inifrån stugan sa dem att den just nu utgjorde ett sånt ställe där stort folk inte ville ha små barn med. Pojkarna tyckte inte om fyllbultar, kunde inte förstå dem. De visste av erfarenhet att en berusads gråtmilda vänlighet och frikostighet i nästa ögonblick kunde förbytas i svordomar och slag. Och de kunde inte se något lustigt i att spola bort vettet med brännvin. — De lekte därför i stället helt vänskapligt med de trasiga tattarungarna och hjälpte dem att rulla en stor sten framför trappan. Den stenen låg sedermera kvar i flera år, utan att Ant kom sig för med att skaffa undan den. En gång öppnades dörren och en av tattarkvinnorna kom ut. Hon hukade sig vid stugknuten och lät höra ett plågat stönande och det dröjde en god stund innan hon reste sig och återvände in. Barnen tittade fundersamt på den lilla sjö hon lämnat efter sig och femåringen sa: — Hon pissa mycket. — Då skulle du se på far min, sa en av tattarungarna stolt. Det där är väl inget! Hans skjorta hängde ut genom ett hål i byxbaken, han var smutsig, skorvig och föraktad, tattarungen. Men hans far tycktes i alla fall ha en egenskap som det gick an att skryta med inför de bofasta. Och precis i detta ögonblick öppnades dörren på nytt och den nyssnämnde fadern visade sig ömt omfamnande Jans far. Bägge två var mer än ostadiga och trappan utgjorde tydligen höjdpunkten av deras akrobatiska prestationsförmåga. Far snavade, ramlade över den nyligen framrullade stenen och blev liggande. Tattaren, som tydligen hade bättre motståndskraft än far, lyckades däremot hålla sig på fötter och vacklade vildsint hojtande iväg till stallet — vad han nu hade för ärende dit — medan barnen skyggt höll sig undan. Far låg orörlig kvar på gårdsplanen. Han andades snarkande och två tjocka snorstrålar rann ur näsborrarna. Skjortan hängde utanpå byxorna. Hans söner stirrade på honom. Tårarna ville tränga sig fram ur Jans ögon. Han bad en tyst förtvivlad bön för sig själv. Aldrig supa, aldrig, aldrig bli som far är nu. Gode Gud — visst inte, jag behöver inte bli sådan! Och solen sjönk stillsamt ner mellan träden i skogen. Fåglarna kvittrade vemodigt och långt, långt borta gol en gök. Rågstyckena hade nyss gått i blom och kvällsbrisen rörde upp frömjölet i mjuka, duniga moln. En koskälla pinglade nånstans. Tattarpojken, som nyss skrutit med sin fars storslagna urineringsförmåga, kunde tydligen inte få detta samtalsämne ur tankarna. Han började slå sina lovar kring far och plötsligt — Jan trodde knappast sina ögon och han flög med ett ilsket vrål på den svarta strykarungen och hade omkull honom på marken. Men ögonblickligen hade han de två andra ädla riddarna i nacken — en slet honom i håret medan den andre trakterade honom med en gammal sko. Och övermakten blev snart för stor för Jan. Han fick rejält med stryk. Han slogs som en vilde så länge han förmådde, men slutligen måste han slita sig lös ur den skrikande, klösande och sparkande hopen och ömkligen ta till flykten. Han haltade och var rådbråkad i hela kroppen. Men han hade i alla fall slagits som en hjälte, tänkte han stolt. Det dröjde dock inte länge innan femåringen ville vara med och dela äran. Han hade hela tiden stått och »pampat på tattarna med en kvattkäpp» sa han. Han hade nog gjort sitt han med trots sin ringa ålder. Och det tvivlade Jan inte på. Femåringen hade redan tidigare visat sig vara ett boxarämne av rang. Men Jan tyckte inte om att dela med sig av äran. Och därför sa han surt: Du slog ju mig också. Du skulle sett efter bättre. Mor fick gå och hämta hem far. Och det var inget lätt företag för henne. Det gick till att börja med åt en halv hink vatten för att väcka upp honom till nödtorftigt medvetande om yttervärlden och att sen få honom att resa sig upp var nästan ogörligt. Han satt bara där han satt med ryggen lutad mot stenen och flinade saligt. Och till råga på allt kom en av tattarkvinnorna ut och drog uppfylld av spritens övermod upp kjolarna och visade blanka aktern åt mor, en gest som i alla tider, bland alla folk och raser ansetts vara en av de mest dödliga förolämpningar en kvinna kan visa en annan. Tattarkvinnans påhitt gjorde också mor så heligt ilsken att hon med ett enda ryck fick far på fötter. Och så började äntligen den vinglande hemfärden. Far pratade för sig själv, sjöng och lallade. Hans själ dvaldes i rusets saliga nejder och det såg inte ut som om den skulle vända åter därifrån i första hand. — Håll käften! sa mor ideligen åt honom. Tyst din fyllhund! Och folket i byn sköt ifrån gardinerna, tittade, log och sa: Det var som sjutton vad de har blivit kära igen. Och folket skrattade gott åt sin egen kvickhet. Mor däremot hade ganska lätt att hålla sig för skratt.
|