[11. Nattfrosten]
De solmättade barndomsdagarna rann förbi långsamt men aldrig monotont. Varje dag hände något. Fågelungarna lärde sig flyga och bona tömdes efterhand. En vacker dag försvann katten i okända öden och några dagar senare blev telegrafisten vid järnvägsstationen rubbad och sköt sig med pistol genom munnen. Åskan slog ner i Maris skorsten och Mari blev alldeles utom sig av skräck, kunde inte tro annat än att Gud envetet beslutat att hon skulle dödas av blixten. Och när därför pingstvännerna körde i gång en serie väckelsemöten i stan for Mari dit för att om möjligt skaffa sig en åskledare. Hon hörde ordet, kom till tro och lät döpa om sig. Men trots allt var hon ändå ytterligt rädd för åska. Ty människan är ett svagt käril och Mari litade inte riktigt hundraprocentigt på sin livförsäkring. — Brunnarna i byn torkade som vanligt ut och invånarna tvangs hämta sitt vatten från en flere kilometer avlägsen källa. Och en hel lördagskväll kröp granngårdsfar ytterligt berusad omkring i sitt potatisland och letade efter en flaska, som han gömt undan kvinnfolken, och gömt så väl dessutom att han inte kunde finna den själv. — Ja, och så råkade Mari ut för en olycka till. En av hennes kor gick och föråt sig på spik och dog. De hann likväl slakta kräket och köttet blev godkänt av kontrollen, vilket mycket grämde Jans föräldrar. Och till på köpet råkade köttprisen för tillfället vara ganska höga. Därför steg Mari på nästa möte upp och lovade Honom, som på ett så underbart sätt tager vård om de sina. Och hon vittnade realistiskt om hur kon legat med huvudet efter båset, men hur Gud i sin outgrundliga nåd låtit dem komma i tid för att rädda köttet åt slaktarn!
Inte en vindfläkt förnams, men vindflöjeln stod blickstilla undan nordan. Så man såg nog vart det lutade. Och det gjorde nästan ont i ögonen att se på den skarpa violetta aftonrodnaden som färgade himlen i nordväst. Den kalla luften och en ensam ugglas skri borta i skogen bådade heller inte gott. Människorna i byn skakade betänksamt på sina huvuden. Det var inget skämt och glam den kvällen. Allas tankar och allt tal rörde sig kring den urgamla gemensamma faran — nattfrosten. Den lurande fienden, vars härjningar deras fäder i många hundra år maktlösa tvungits bevittna. Och trots alla framsteg — trots maskiner, väderleksrapporter, plantskolor, jordbrukskurser, gödslingsteknik — trots allt detta stod människorna av i dag lika maktlösa inför frostpiskans slag som deras fäder för tusen år tillbaka i tiden. Och skärpte kylan till i natt, så fanns faktiskt inget annat att göra än att låta det frysa. Far stod och stirrade ut genom fönstret. Hans blickar hängde växelvis fast vid den farliga aftonrodnaden på himlen och de två små steningärdade potatislanden framför stugan. — Det är bara två grader kvar nu, sa mor plötsligt. — Jaså — far vände på sig ett halvt varv. Det kommer nog att bli frost, sa han resignerat. Om det inte blåser opp några moln inom den närmaste halvtimmen så kommer säkert potatisen att få kallt om fötterna i natt. — Varför fryser det då? undrade Jan. Föräldrarna stod tysta. Varför? Det finns så många varför här i livet. Och så få därför. Men slutligen sa far: Vi skulle kanske kunna rå på frosten om vi fick alla kärr och sumpmarker häromkring utdikade. Men vem skulle göra det? — Och det är förresten inte säkert att det skulle hjälpa så stort, insköt mor. Köld är köld i alla fall. — Kanske det. Far gäspade. Han var sömnig och brydde sig inte om att föra den skäligen ointressanta diskussionen vidare. — Vi går och lägger oss, sa han. Det blir inte varmare av att vi står här och håller nyårsvaka. Och nu är det i varje fall för sent att gå ut och dika.
— Det frös nog slätt, sa far. Mor fyllde argsint i: Nu har vi väl inget mer kvar. Eller vet du ännu något som vi kunde förlora? Far mulnade. Han tog orden som en anklagelse mot sig själv, vilket de också antagligen var avsedda att vara. — Frost kan jag väl i alla fall inte rå för! bröt han ut. Mor slog händerna för ansiktet. — Och sättpotatisen som inte ens är betald. Jag blir så utled — så förbannat trött på alltsammans. — Tror du inte jag blir det då? De betraktade varandra med arga fattigmansögon, men så ryckte
far resignerat på axlarna, hällde i en kopp kaffe åt
sig och med den inombords gick han till sitt dikningsjobb. Någon
matsäck tog han inte. Hans mage var sedan långa tider tillbaka
inställd på fasta till framemot kvällen. Dagsverket blev
också därefter. |