[12. En halv säck rågmjöl]
Senare på dagen lufsade en gammal häst in på gårdsplanen. I kärran, som kräket drog efter sig, satt två gubbar. Den ene, en fet bonde, körde, medan den andre, en värdig gammal folkskollärare med grånade mustascher och iklädd en tjock, svart vinteröverrock, satt bredvid och sysselsatte sig med att kratsa ur pipan. Och det luktade fattigvård lång väg om ekipaget. — Här kommer julgubben — he-he, sa folkskollärarn vänligt åt barnen på gårdsplanen. De hatade honom genast hett och instinktivt. Det var som om ungarna luktat sig till skjutsens ändamål. Så klev de två gubbarna ner ur kärran, plockade diverse knyten och grejor med sig och tågade in i stugan. Bägge två formligen strålade av godhet och filantropi. — Goddagar i stugan, hälsade folkskolläraren. Husbond är ute och kämpar för brödet förstår jag? — Goddag, sa backstugusittarhustrun kort och svarade ingenting på antagandet om husbondens förehavanden. Hon gjorde inte heller någon min av att stiga upp och röja av sittplatser åt gubbarna. Hon bara satt där hon satt, teg, led och bet sig i läppen. — Vackert väder vi fått i dag, försökte skollärarn konversera. — Men det var frost i natt. — Jajaja, sa skollärarn hastigt. Det är så tråkigt med den här nattkylan. Gjorde den mycken skada? — Hos oss frös ingenting alls, sa bonden som kört med hörbar belåtenhet. Mor höll sig tyst. — Och nu ska vi väl se vad här är? sa skollärarn och öppnade sitt knyte. Och så satte den kommunala »julgubben» i gång med att dela ut fattigvårdens rundhänta håvor. En halv säck rågmjöl, fem kilo strömming, en påse ärter och ett paket fyllt av en rent obeskrivlig lump som benämndes kläder. Sen var det inget mera. — Men alltid är det väl litet tillhjälp i alla fall, hävdade julgubben. Nå, strömmingen var i alla fall inte till någon hjälp. Den var halvrutten och luktade avskyvärt. Fisken åkte därför ut på dynghögen omedelbart efter det kommunens handgångne män dragit sina färde. Kläderna å sin sida var på sin höjd användbara som mattväft. Stämningen i familjen var ganska dyster den dagen. Jan tyckte att hela stugan luktade fattigvård. Han kände det som om han haft en propp i halsen och han var säker på att han inte skulle kunna äta något av kommunens rågmjölsgröt. Och far dystrade märkbart till när han kom hem från diket och erfor vilka som gjort hemmet den äran. Han slog sig ner på bänken vid fönstret, tittade ut på de svartnade potatistäpporna och tänkte på backstugusittarens hårda lott här i livet. I natt skulle det säkert inte bli någon frost, men vad hade han för glädje av det. Han hade inget kvar som kunde frysa. Ja, far hade allt betalat sin tribut till nativitetsstegringen, depressionstiderna och frosten han. Och nu var barnen det enda han hade kvar och han var mogen att ta emot en halv säck rågmjöl av kommunen. Dithän hade det alltså gått nu. Och far kastade ett blängande öga på den slaka säcken med kommunalt rågmjöl och svor ur sitt fattiga hjärtas djup. — Fananamma! — Du behöver inte ropa på honom, sa mor. Du är väl inte så häv att du inte kan ta emot en säck mjöl av kommun. Du höll dig inte för hög att supa med tattarna inte! Nu grät hon öppet och ogenerat utan att bry sig om barnen. Far ilsknade märkbart till. Men han behärskade sig, vände sig om på bänken och tittade ånyo ut på de skövlade potatislanden. Läpparna var hårt hopknipna. Jan såg också på den förnedrande säcken. Han hatade den intensivt. Om han fått råda skulle den ögonblickligen ha gjort den ruttna strömningen sällskap ut på dynghögen. Men föräldrarna hade haft några år längre tid på sig än han att lära sig bita huvudet av stoltheten. Det märkte man till fullo på mors nästa framsnyftade replik. — De kunde väl gett säcken full åtminstone. Men det skulle inte varit likt fattigvården att göra så. Den ville inte göra propaganda för sig. Folk skulle lära sig inse att fattigvård inget annat är än skam och rågmjöl. De ska klara sig själva och aldrig anlita mig, resonerade den. Och om mor tänkt efter litet hade hon nog löst den halva säckens
gåta. |