[15. Begravningsdagen]
Begravningsdagen randades med klar sol och en mild västan, som pressade mjuka vågor i gräs och säd. Folk undrade om liket stått sig i all denna värmen som rått nu sen dödsfallet. Men det redde sig väl med den saken, flera dagar skulle kroppen i alla fall inte behöva stanna över jorden. Så det var när allt kom omkring ett ovidkommande bekymmer. Då var det betydligt värre att få hakan riktigt välrakad och de arbetsstyva händerna någotsånär klanderfritt rena. Och sen när man äntligen kommit så långt att man fick tränga in sig i de ovana finkläderna, avslöjade den solljusa dagen obarmhärtigt alla dessas malhål och fläckar. Och så var det bara att kränga byxor och rock av igen och låta hustrun som var jäktad till sammanbrott försöka råda bot på skavankerna. Far för sin del hade ingen skjorta värdig sammanhanget, han fick — nöja sig med det enda disponibla, en krage med tillhörande skjortbröst. Jan hade fått nya byxor med tyghängslen, han var omåttligt stolt över plagget. De hade för resten alla fått något — om mor trollat eller hur det gått till är inte gott att säga men alla hade de något nytt att glädjas över, utom nästäldsta bror som bara hade sin mössa och den var redan på andra veckan gammal. Klockan nio skulle man samlas hos Mias, det stod så i dödsannonsen, och när den akademiska kvarten förrunnit kom grupp efter grupp ut ur hemmen och styrde stegen mot sorgehuset. Stelt, långsamt, högtidligt och förväntansfullt promenerade de ner mot gården, där den svarta likvagnen stod, solbelyst och omgiven av en häck av sex mörkgröna granar. För nu skulle gamla Mia på övligt sätt festas i jord. Det hela inleddes med kaffedrickning. Byns kvinnor sprang beskäftigt omkring med blankskurade kaffepannor, trugade och bjöd, med halvhöga röster. Gästerna å sin sida var litet blyga så här i början och ville inte verka alltför glupska. Långsamt och fumlande närmade de sig bordet, tog försiktigt fatt i sin kopp, hällde socker och grädde i, rädda att spilla och skämma ut sig. Så tog de den grövsta vetebrödsskivan och återvände försiktigt till sina platser. Det var mors och Maris första officiella sammanträffande sen ovädersnatten och de övriga gästerna höll hela tiden ett öga på det spänningsmoment som dessa båda kvinnor utgjorde. Allt tycktes dock avlöpa väl, Mari serverade kaffe med sitt svarta huckle på huvudet och mor skötte kokningen. Mor var väldigt stilig i sin svarta klänning med det lånade vita förklädet utanpå. Då och då kastade de ett blängande argsint ögonkast på varandra, dock höll de skenet uppe hela tiden. Iakttog så att säga väpnad neutralitet. Brorsdottern, gästabudsvärdinnan, satt på en kista och gjorde ingenting, hon var fullt upptagen med att ansa och pyssla med sin stora sorg. Hon hade t.o.m. anlagt sorgflor och Jan försökte att se på henne så litet som möjligt för att inte tvingas rusa ut och kasta upp. För det svarta floret som beskuggade brorsdotterns rödfnaskiga ansikte var för starkt för honom. En som också ville synas så litet som möjligt var granngårdsfar. Hans hustru hade nämligen försökt stärka hans skjorta i en blandning av potatismjöl och vatten och resultatet liknade mest en frostig höstnatt. Han satt därför i en vrå och sökte dra upp kavajkragen så högt som möjligt. Man pratade lågmält om vädret och årsgrödan. Till en början löpte orden trögt och trevande. Det var ingen riktig stämning än och tillbörlig hänsyn måste ju också tas till de av Mias avlägsna släktingar som man inte sett tidigare och därför inte riktigt visste var man skulle placera. Men småningom kom konversationen ändå i gång på allvar. Hästar, kvinnor, politik och arbetslöner blandades om och dispyten blev livlig. Granngårdsfar ansåg att arbetarna egentligen i förhållande till bönderna hade en alltför hög levnadsstandard och då tog det eld i far. Han började göra jämförelser mellan en bondes och en arbetares inkomster och som han hade ett gott räknehuvud bevisade han snart att en genomsnittlig bonde tjänade åtminstone dubbelt mot en arbetare. Och oväntat fick han hjälp av Krokbens-Ant. — Har du försökt leva som arbetare nån gång? frågade denne granngårdsfar. Det hade inte granngårdsfar, inte någon längre tid åtminstone och med detta medgivande dog diskussionen ut, för nu hördes Maris gnälliga röst från andra ändan av rummet. Hon sa något. Och detta något var numret på en psalm. Tyvärr måste hon trots sin pingstväckelse hålla sig till statskyrkans psalmbok, eftersom ingenting annat var tillgängligt. Och man sjöng därför »O, se den stora, vita här» efter att inledningsvis ha brummat och hummat en god stund. Och sedan den Griegska melodin till oigenkännlighet förvanskad flutit ut i luften var man stämd till allvar och kunde börja tänka på dagens hedersgäst. — Det är väl tid på att vi går efter henne nu, sa en. De andra såg på klockan och jakade. Det är väl det. Och så gick de efter henne. Sex svarta karlar. De genade genom kornåkern, vilket skulle varit en dödssynd under vanliga dagar, men var det enda tänkbara vid en begravning. Krokbens-Ant lämnade dubbelt bredare spår efter sig än de andra. De öppnade den grå, knarrande logdörren, kistan blänkte dystert i dunklet inne på logen. De halade ut den, kastade bärlisterna över skuldrorna och plöjde högtidligt och försiktigt tillbaka genom kornåkern. Så ställdes gamla Mia en stund på lit de parade i likvagnen och man sjöng ut henne som det hette med en ny psalm. Mia låg stilla, snövit och blek i sin kista. Jan undrade om hon hörde. I livstiden skulle hon säkert inte uppfattat mycket av psalmen. Och plötsligt fick han en underlig vision. En känsla han inte kunde förklara. Solen sken på stugans röda vägg, på likvagnens fransar, som sakta rörde sig undan vinden, och på folket som stod så stilla och sjöng. Det var som om tiden hejdat sig. Eller som om det stått många generationer samtidigt här på gårdsplanen och sjungit för ett lik. Det var liksom en fläkt av evighetens andedräkt snuddat vid Jan. Men det varade bara ett ögonblick. Så fick granngårdsfar snuset i vrångstrupen och satte i gång med en vrålhosta som bara blev värre ju ivrigare han försökte dämpa den. Och eftersom han tjänstgjorde som klockare kom de andra strax i otakt och måste vänta tills granngårdsfar klarat strupen och kunde ta upp tonen igen. När psalmen tystnat gick två karlar och skruvade fast kistlocket igen, en karl gick efter en häst, som betade i närheten och spände den framför likvagnen. Sen klev han upp på kuskbocken, drog den svarta vagnspläden över knäna och smackade värdigt åt hästen. Denna satte sig i rörelse och vagnen drogs långsamt ur sin granrishägnad, rullade över gårdsplanen och ut genom grinden. Och snart knastrade landsvägsgruset under dess järnskodda hjul. Gamla Mia hade lämnat sin gård för sista gången. Hästskjutsar och cyklister föll in i fil efter vagnen och i
sakta mak rörde sig tåget mot kyrkan och gravgården.
|