[16. Begravningen]
Jan fick inte följa med för att övervara jordfästningen. Men det sörjde han inte mycket över, för det var få barn som förunnades den äran. Och det fanns för mycket gott att äta i sorgehuset för att man i onödan skulle vilja lämna det. För finklädernas skull tordes de visserligen inte rasa så mycket, men i stället höll de sig gärna i de för dagen ovant givmilda kvinnornas närhet. Ty med rundhänt frikostighet delades pepparkakor och vetebrödsskivor ut och Jan och ungarna frossade som aldrig förr. Och bakom stugan ångade kokgrytorna och spred dofter och löften under överinseende av Krokbens-Ants illegitima fru. Barnen sprang då och då dit för att kontrollera hur pass kokningen fortskred. Och snålvattnet rann dem ur munnen när de iakttog hur fruktsoppan tog form. Risgrynsgröten och potatissoppan var de inte så intresserade av. Men fruktsoppan utgjorde höjdpunkten av deras kulinariska vetande. Sen fick de hjälpa till med att bära fram bord, bänkar och bockar för uppdukningen av gravölsmiddagen. Detta var en mycket omständlig procedur. Först skurades bordsskivorna och sen täcktes de inkonsekvent nog med vita linnelakan. Och när själva dukningen inträdde blev det ett väldigt skrikande och oväsen, smörgåsbredande, slammer med mjölkflaskor, beräknande av platsutrymme och springande hit och dit. Men plötsligt på ett tag var det tomt vid borden. Det hade kommit ett S.O.S. från kokplatsen. Och alla kvinnorna ilade till Krokbens-Ants naturliga fru bakom stugan, där de med gemensamma ansträngningar sökte rädda risgrynsgröten från att brännas vid. Detta lyckades bara till hälften och nervösa och hetsiga återvände kvinnorna till sin dukning. — Och den ska vara kock! sa Mari, som hade ett extra horn i sidan till Ants hushållerska eftersom hon själv var pingstfrälst och sålunda inte kunde acceptera det lösaktiga levernet i Krokbens-Ants hus. — Det kanske inte är så lätt, sa mor, men hejdade sig plötsligt. Orden kunde lätt ha inneburit ett förnyande av trätan från åskkvällen. Men lyckligtvis skrek en av de andra i detsamma: — Se på kattspetaklet i smöret! Det var Mias katt som varit försummad alltsen Mia blivit sjuk och nu var så gruvligt hungrig att hon hoppat upp på ett bord och satt där och smorde kråset ur en smörassiett. Katten kördes bort och den hotande ordväxlingen mellan mor och Mari glömdes. När de som följt liket kom tillbaka från gravgården var i alla fall det mesta klart för middagens högtidliga inmundigande. Kvinnorna var nervösa, jäktade och röda i ansiktena, men kunde dock i alla fall strax be folket att slå sig ned vid borden som placerats under gårdsplanens björkar. Och risgrynsgröten var som tur var inte mer än en aning vidbränd. Jan åt för skams skull litet potatis, men sneglade hela tiden snålt på soppkarotten. Runtom honom smackades, sörplades och pratades det. Krokbens-Ant åt som om han aldrig sett mat förut i hela sitt liv. Och liksom Jan åt han av snålhet, men det var en annan sorts snålhet som ansatte honom. Far åt inte mycket, trots att det var sällan han fick äta sig ordentligt mätt av ordentlig mat. Granngårdsfar åt också försiktigt eftersom han hade dålig mage. Han rapade allt emellanåt och hade klämt fast tobaksbussen under bordsskivan. Och kring borden med de kulinariska njutningarna susade gröna björkar och på himlen svävade ljusa moln fram. Och över allt detta sken solen, klart som den säkert gjorde den dag Jesus utspisade fem tusen man vid Genesarets sjö. Och som granngårdsfar uttryckte det: — Man kan varken klandra vädret eller bespisningen. Och ingen
kan säga annat än att Mia kom lika hederligt i jord som hon
levat! |