[17. Testamentet]
Jan sov dåligt på natten. Han drömde otäckt och den myckna maten välvde sig i hans mage. Till sist måste han upp och kasta upp åtminstone hälften av alla pepparkakor och all fruktsoppa han satt i sig och då äntligen infann sig sömnen. Allting har sina sidor. Och dan efter kom brorsdottern med sitt sorgflor och sina tårar, vilka sistnämnda i alla fall sinat en hel del nu, och sa att det blivit så mycket över av begravningsskaffningen att det räckte till ett mål åt byborna i dag med. Alla hälsades därför åter hjärtligt välkomna till gamla Mias hus. Två dars matbekymmer var sålunda bortsopade ur byn. Det var inte litet på en gång. Nu behövde man förstås inte anlägga högtidskläderna — att äta uppvärmd mat är inte så fint men Jan och de andra barnen tog i alla fall med glädje tillfället i akt och drog på sina nya plagg. Och så kilade de på nytt i väg till gårdagens sorgehus. Där rådde inte någon begravningsstämning längre. Granarna var bortskaffade, det hackade granriset hade sopats ut och Krokbens-Ant hade hästlort på stövlarna, så allt var synnerligen vardagligt och ordinärt. Den uppvärmda maten var förstås inte heller densamma som i går, men ingen var i alla fall så bortskämd att han tyckte den var oätlig. Efter maten serverades kaffe eftersom en stor mängd färdigt uppskuret vetebröd fanns kvar sedan föregående kväll. Och vetebröd går ju som bekant inte att uppbevara i uppskuret tillstånd. Sedan påtåren druckits ur skickades en tallrik ut runt bordet i och för upptagande av kollekt till servisavgift. Det var nämligen en eller annan hembygdsförening som rådde om matkärlen och de brukade vilja ha betalt på detta sätt. Far hade bara en 50-pennisslant på sig och skämdes oerhört. Han satte handen nära intill tallriken och släppte ner den försiktigt för att ingen skulle se hur litet han hade att bidra med. Den fattige blir ju lätt överkänslig i sådana avseenden. Annars fanns där nog flera andra mynt som inte hade högre valör. Sen kollekten upptagits drack man tretår och därefter fanns inget annat kvar att göra än att gå hem var och en till sitt. Men just som man stod i beråd att skjuta undan stolarna och resa på sig öppnades dörren och nämndeman Persson trädde in i stugan. Nämndeman Persson var en försupen torpare från en grannby och han hade blivit nämndeman därför att folk ansåg honom vara en klok karl och därför att den som en gång fått det epitetet om sig kunde bli nästan vad som helst. Persson vacklade litet, ty trots att det ännu blott var vid tredje timmen var han redan lätt salongsberusad. Han höll en nött läderportfölj ömt tryckt under högra armen. — Goddag, hälsade han och jämkade glasögonen, som satt snett, tillrätta, ursäkta om jag stör så här mitt i sorgen, men mitt besök är så att säga på dragande kall och ämbetets vägnar. Nämndeman Persson bar sin fylla väl och han uppträdde alltid belevat. — Va i all sin dar, sa Maris man, som hade gammalt agg till honom. Jag tror han kommit fel. Det här är inget tingshus! — Nä, nä, det förstås. Men saken är den att gamla Mia har skrivit testamente, ser ni, och sånt brukar ju arvingarna vara intresserade av. Testamente! Folket sträckte på huvudena. Ingen hade trott att han skulle få njuta av ett slikt gratisnöje bara genom att gå hit och äta! Testamente! I andanom vädrades det redan tvister och processer, stämningar och vittnesarvoden. Ett testamente var alltid en allvarlig historia och hade en mystisk förmåga att göra de bästa vänner till de bittraste fiender. Brorsdottern fick plötsligt liv. Hon släppte de sista resterna av sin sorg, trängde sig fram från sin skymda hörnplats och frågade ivrigt: — Testamente? Vad står det? — Vet ni inte om det då? sa Persson förnöjt. — Nä, jag vet inte om nå testamente. — Det är väl ni som är testators brorsdotter, då? — Ja — jag är väl det. Och hon vred på nytt på tårkranen för att nämndemannen också skulle få sin dosis. — Vänta litet med det där, sa Persson och stirrade på henne med avsmak. Ge er till tåls en stund. Så får ni se om det är något att gråta för först. Brorsdottern höll inne med sina tårar efter denna avsnoppning och Persson grävde värdigt i sin portfölj och fick fram ett stort brunt konvolut. Så tog han plötsligt omotiverat ett tangosteg, men återvann genom en lätt ansträngning balansen och halade fram ett vitt pappersark ur kuvertet. — Mia har utsett mig till testamentsex-ex-utredningsman, sa han stolt, rättade på nytt till glasögonen och fortsatte: — Det här testamentet är uppsatt för två år sedan. Det är lagligen bevittnat och eftersom åtminstone en arvinge är här närvarande (brorsdottern sken upp) skall jag läsa upp det nu. Han harklade sig, gjorde en lång konstpaus och började därpå högtidligt: Jag Maria — — — Nämndemannens fyllhesa, skanderande stämma trängde ut över rummet och in i människornas själar. Munnarna runt bordet öppnade och slöt sig i otrolig häpnad. För det man hörde var otroligt. DET hade de ändå inte trott Mia om. Mycket, men det här var ändå för tjockt. Men nånstans långt inne i en del satt i alla fall en skadeglad djävul på lur och viskade åt dem att den här dan egentligen ändå inte var helt förstörd. Och de sneglade försiktigt på brorsdottern för att se hur hon tog det. Först verkade hon inte att tro sina ögon, sen sjönk hon ihop, liksom om en övermäktig tyngd pressade henne till marken, men när uppläsaren tystnat sprang hon upp som en katta och det såg ut som om hon tänkt flyga på Persson och klösa honom i ögonen. Men det gjorde hon ändå inte. Utan i stället upphävde hon ett skrik som lät likt ett nödrop. Och så väste hon: — Menar han att — att jag inte får annat än den gamla horans lortiga lump! Folket ryckte ofrivilligt till. Det här var nya tongångar. För ett par timmar sen lät det helt annorlunda. Hur skall jag kunna klara gården ensam nu sen Mia är borta? Hur skall jag kunna förvalta Mias arvedelar på ett sätt som skulle gjort henne själv nöjd? Nu var det sannerligen slut med hyckleriets tongångar. Och folket log litet i mjugg och nämndeman Persson sa: — Ja, det står ju tydligt och klart här. Det kan inte jag rå för. Kläderna, köksskåpet och väggklockan är era. Resten går till församlingens bönehusförening för att möjliggöra realiserandet av dennas byggnadsprojekt, så när som på två mindre legat, vilka tillfaller afrika- och kinamissionerna. Och testamentets giltighet torde inte kunna bestridas, tillade han eftertryckligt. — Och du som har sörjt så! kunde granngårdsfar inte avhålla sig från att säga. Men brorsdottern hörde inte. — Oh, herremintid, vad skall jag ta mig till? snyftade hon. — Det står inte i testamentet, så de vet jag inte, sa Persson vänligt. Men nu vet ni väl i alla fall vad ni har att rätta er efter. — Åh — ja — jag — Nu grät brorsdottern äkta tårar för första gången och den gråten gjorde henne nästan vacker. Men några fula ord pressade sig i alla fall fram ur hennes pinade bröst: — Åh, den satans häxan! Hon är väl nöjd nu! Måtte hon förtäras i helvetet! — Nå, vi skall väl i alla fall hoppas att bönehuset gett henne en plats i änglarnas skara, sa nämndemannen milt. Sen tackade han ja till en kopp kaffe och smaksatte alldeles ogenerat drycken med en ordentlig slurk brännvin.
Så hennes nyvunna popularitet försvann hastigt.
|