[18. Slåttertiden]
Slåttertiden kom. Jordbrukarna i byn halade fram sina ålderdomssvaga slåttermaskiner ur lider och härbren. De hade alla gamla Deeringmaskiner med glappa knivar, stora bitar bortslagna ur hjulen och lager och excentrar reparerade med bultar och järntråd. Varje år sa de att nu är det sista gången skrället används. Men följande år hade de i alla fall inte fått råd med någon ny maskin och det var bara att ta fram den gamla på nytt och hoppas på försynen ett år till. Och man förstår lätt att slåttern med dessa gamla uttjänta maskiner var en nästan lika omständlig procedur som om man tagit till lien direkt. Krångel och reparationer jämt. Men det gick ändå på något sätt och även i år tuggade sig de slöa knivarna fram genom kruttorr tåtel och frodig timotej, utan att man blev alltför många veckor efter grannbyarna i sin bärgsel. Den friska doften av torkande hö fyllde luften under dessa dagar. Och sent på kvällarna hördes knattret från maskinerna ute på vallarna, där husbönderna slog omkull gräset som skulle torka under natten och köras in påföljande dag. Och det dova skramlet från de ålderstigna Deeringarna interfolierades med rop och tömklatschar, när hästarna inte ville föra sig till belåtenhet. Dessa ljud följde alltid Jan in i sömnen under den årstiden. Och under den tiden kom han också till insikt om att fattigdomen onekligen medförde vissa fördelar. Man tvangs inte liksom de andra ungarna i byn att jobba på solstekta ängar dan i ända. För den höäring far hade att meja kunde bäras in i ladan på en enda eftermiddag. Men människans sinne är ologiskt och det hon inte kan få försätter henne alltid i ett tillstånd av trånad. Och därför hände det sig att Jan och hans bröder gick med räfsan i hand på grannarnas ägor, trots att det nästan krävdes vapenmakt att få dem att göra någonting därhemma. Granngårdsfar fick i uppdrag av kyrkoförvaltningen att bärga av Mias ägor, men han hade inte väl satt i gång med detta företag förrän brorsdottern försvann från byn. Det verkade nästan som om hon i det längsta velat hoppas att kyrkan inte skulle nännas ta jorden ifrån henne, men när hon nu fick så uppenbara och klara bevis på att den faktiskt tänkte det, måste hon uppge allt. Hon tog en pigplats nånstans och försvann, lämnande kreaturen efter sig vind för våg. Korna gick en hel dag i beteshagen och råmade och till sist måste Mari cykla in till stan för att efterhöra om kyrkan hade för avsikt att låta dem gå kvar där "orörda av människohand", som Mari uttryckte saken.
Detta ärende var dock mest en förevändning för Mari. Verkliga orsaken till resan var att hon tänkte stryka sig ut ur statskyrkan eftersom hon nu var pingstfrälst. Men hon litade dock inte riktigt på att hennes ande skulle stå rycken inför den myndige prostens majestätiska personlighet. Hon behövde därför en förevändning och hon fick en tacksam sådan i de herrelösa korna. Och väl var det, för när det verkligen kom till kritan hade hon kunnat sjunka genom jorden under prostens genomborrande blick, och hon kom sig inte för med att andas ett ord om sin pingstväckelse, trots att hon mångfaldiga gånger repeterat det hon skulle säga. — Nu berättade hon i stället bara helt fromt om Mias kor och anhöll att kyrkoherden skulle vidta någon åtgärd i anledning av deras nödställda belägenhet. — Mias kor? undrade prosten brydd. Men så gick det plötsligt upp ett ljus för honom. Ja, hon menar den storslagna kvinnliga donatorns kvarlåtenskap! Mari antog att hon menade det. Fast inte för att hon visste vad donator var för något. — Men, sa prosten, hade hon inte någon släkting — en brorsdotter — boende i gården, eller hur? — Jo, men hon har tagit tjänst nu. — Jaså, har hon det. Ja, otack är världens lön. Denna kvinna har gamla Mia fött och fostrat och nu vill hon inte ens förvalta hennes kvarlåtenskap en kort tid! Mari mumlade, stillsamt instämmande. — Apropå det, hur var eljest denna Mia? sporde prosten. Jag tror mig bara ha sett henne en enda gång. En storslagen personlighet eller hur? Mari medgav att Mia varit mycket storslagen, en storslagnare personlighet kunde man inte gärna tänka sig och så frågade hon igen försiktigt vad man skulle göra med korna. — Vi skickar kyrkvärden dit att hämta dem i morgon, sa prosten. — Men i kväll då? envisades Mari. De måste mjölkas. Prosten anlade tänkarpanna och kom till slut på en salomonisk lösning. — Om det finns någon riktigt fattig kvinna i byn, som verkligen behöver mjölken, sa han, så låt henne mjölka dem. Med detta besked gav Mari sig i väg. Och fortfarande tillhörde hon statskyrkan. Senare på kvällen visade det sig också att hon inte hade något emot att anses som en verkligt fattig kvinna. Hon mjölkade nämligen själv korna. Och dagen därpå kom den halte och fyllsige kyrkvärden
och hämtade kossorna. Och kreaturens vidare öden blev okända. |