[19. Åttaårsjubileet]
En dag firade Jan åttaårsjubileet av sin ankomst till denna ogästvänliga värld. Mor hade enkom till hans ära — hon glömde aldrig att hålla reda på barnens födelsedagar hur många de än var — ställt till med ett litet vetebrödsbak. Mjölet räckte visserligen inte till många bullar, men då hann de å andra sidan inte bli så gamla och torra heller. T.o.m. bristen har sina fördelar om man bara förstår att finna dem. Det var far som en gång när han var på gott humör grunnat ut denna visa tes. Mor var riktigt söt den dagen, där hon med uppkavlade armar stod och ältade ut vetedegen. Underarmarna var vita av mjöl, ansiktet rodnade och hon lät som hon brukade, när hon förehade något viktigt, tungspetsen spela ut ur vänstra mungipan. Mor var trots allt kärleken i barnens liv. Hon var snar med örfilarna, men slösade i gengäld med sin ömhet, som var stor och rik och räckte för alla. Under hela bakningsproceduren stod ungarna samlade kring henne och väntade snålt på att brödet skulle bli färdigt. De gjorde förresten mer än bara väntade; de åt också av degen som de ansåg vara en läckerhet. Till sist miste mor tålamodet med dem och körde ut hela hopen. En stund efteråt stack hon ut huvudet och kommenderade storebror att gå och samla ihop ugnsved. Men när hon gjorde upp eld i den halvt raserade bakugnen var barnen inne på nytt i otålig väntan. Man kunde nästan se hur snålvattnet rann nerför de små hakorna. Medan ugnen värmdes fick veteflätorna stå och jäsa på sina margarininsmorda plåtformar. Och så fort ugnsbrasan började förkolna tog mor en tallruska, som hon doppade i vatten, och med dess tillhjälp rakade hon ut de glödande kolen i spisvrån. Det var som ett gnistrande fyrverkeri när ruskan krafsade inne i ugnen och kol och bränder yrde ut.
sjöng mor, medan hon sopade rent i ugnen. Allt som hände den dagen kom Jan livligt ihåg sedermera. Mor brände sig på ugnsluckan, när hon såg efter om brödet gräddats. En strålande regnbåge stod i öster och granngårdsfar hade nyss börjat skyla råg på sin åker. Och sen fick de en halv vetefläta var och den var så het att man inte kunde hålla den i en hand utan måste skifta om ideligen. Förresten nändes man nästan inte äta av den, utan försökte få den att räcka länge, länge. På kvällen fick Jan husets största filbunke och en stång lakrits, av vilken senare läckerhet emellertid en allmän opinion tvang honom att ge smakbitar åt alla syskonen. Och den lakritsbit som efter denna brandskattning lämnades övrig åt dagens jubilar var inte överhövan stor. Strax före läggdags gjorde Jan och hans nästäldste bror gemensamt ett besök på hemlighuset och det var där brodern lade fram sin stora plan. — Jan, sa han och avlivade med ett sadistiskt uttryck i ansiktet en mygga, som han först låtit äta sig proppmätt ur en artär på handens utsida. Du, fortsatte han, minns du att när vi hämtade mjölk hos Mia, så gick hon alltid upp på vind efter pengar. Kommer du ihåg det? Jadå, det kom Jan väl ihåg. Brodern sänkte rösten till en hemlighetsfull viskning: Mia har säkert gömt sina pengar på vinden. Hon har kanske flera hundra mark! Jan hisnade vid tanken på denna svindlande skatt! — Ingen vet något om de pengarna, fortsatte brodern. De hittar dem säkert aldrig. Jan undrade vad brodern tänkte och brodern tittade på Jan och hoppades han skulle förstå. — Kanske de redan har hittat dem, sa Jan fundersamt. — Nej, sa brodern tvärsäkert. Ingen vet att det finns pengar där. De finns nog kvar. Vem skulle ha tagit dem? — Kanske brorsdottern? — Den där! fnyste brodern föraktfullt. Den sa Mia nog ingenting till om sina pengar. Han gjorde en paus och tillade åter halvviskande: — Om vi skulle gå dit och titta! Jan insåg strax det omöjliga i saken. — Folk skulle se oss. Och vi skulle säkert få ordentligt med stryk, sa han. — Jag menar — vi måste gå på natten! Natten! Det ryste till i Jan. Han med sin ständiga nattskräck och ensamhetsrädsla. Men äventyret tilltalade honom ändå, kanske just därför att han var så rädd. Det var kanske den känsla som anfäktade honom som Poe kallat perversitetens ande. De drog upp byxorna och gick ut från dasset. — Men vad skall vi göra med pengarna då? undrade Jan. Köpa karameller! — Ja — och choklad och Detektivmagasinet, svarade brodern som redan började få högre anspråk på livet. Jan var ännu inte särskilt intresserad av Detektivmagasinet, men han begrep att man måste kompromissa. De stod kvar ännu en stund utanför uthuset — grävde in sina nakna tår i gyttjan och resonerade. — Jan ängslig och tvehågsen — brodern säker och övertygande. Och slutligen gick det som det alltid brukar gå i dylika fall. Den osäkre gav med sig. Expeditionen planerades noggrant, alla faktorer togs med i beräkningen och efter en halvtimmes resonerande var allt klart. Pojkarna gick in och lade sig, låtsades somna. Och skymningen började sänka sig över husen i byn. |