[20. Skattjakten]
Jan, som brukade ha så svårt att somna in om kvällarna, kunde nu för sitt liv inte hålla sig vaken. Ideligen blundade han till och brodern som låg bredvid måste upprepade gånger stöta till honom och uppmana honom att vakna. — Somna inte, vi ska gå snart! viskade han hetsigt. Jan skulle helst velat ge alltihop på båten. För ju sömnigare han blev dess otrevligare syntes honom hela företaget. Men det var annorlunda beställt med brodern. Hade denne en gång föresatt sig något, så grubblade han inte längre över sitt beslut och ingenting kunde rubba hans föresats. Och han tvingade envist Jan att hålla sig vaken. Klockan slog med långa, långa mellanrum — tio — halv elva — elva. En röd sensommarmåne höjde sig över skogsbrynet och sände sitt dystra döda sken in genom stugans gamla fönster. Snarkningar och andra nattens ljud berättade stillsamt om att sömnens frid lägrat sig över de flesta av hemmets invånare. Det var bara en pojke som spänt vakade. Och när klockan slog halv tolv gav han sin bäddkamrat en häftig knuff med armbågen och ruskade honom vaken. Jan hade inte alls hört det överenskomna klockslaget. När han vaknade såg han brodern lutad över sig. Hans ansikte såg blekt och spänt ut i månskenet. — Nu ger vi oss av. Det var en nästan ohörbar viskning. Det pirrade i hela Jan av sömnlusta. Han gäspade ljudligt och ansträngde sig att hålla ögonen öppna. — Jag är så sömnig, svarade han. Jag tror inte vi ids. — Då går jag ensam. Om du inte törs så. — Törs! Nog törs jag alltid, men — — — — Tsst! Far vände på sig i sin säng och hostade häftigt. Men efter en stund ebbade hostan ut och snarkningarna vidtog på nytt. De lyssnade spänt en stund, men ingen hade vaknat, fast fars skrällhosta verkligen kunde vara tillräckligt att väcka upp en död. — Skall vi gå nu, eller vågar du inte — — — Anspelningen på bristande personligt mod omöjliggjorde all reträtt för Jan. Han kravlade sig försiktigt upp, drog på sig byxorna — brodern var redan klädd — och så smög de sig mot dörren. Innerdörren hölls igen endast av en läderbit och den kunde därför öppnas ljudlöst. Ytterdörren åter hade man på pojkarnas tillskyndan glömt att stänga på kvällen, den stod på vid gavel. Företagets första etapp — att omärkligt smita ut — mötte således inga svårigheter. Gårdsplanen kylde under deras bara fötter. Nattdaggen hade redan fallit och låg som en finvävd matta över gräset. De tittade mot stugans fönster för att ännu en gång förvissa sig om att deras avfärd skett omärkligt och så lämnade de gården och traskade upp mot landsvägen. Jan ångrade sig igen gruvligen att han låtit sig lockas med på detta företag. Ty det var en otäck natt. Hela byn badade i månsken. Alla detaljer av byggnader, träd, diken och gärden syntes lika tydligt som under dagen. Men det var ändå inte dag. En hemsk stillhet låg över alltsammans. Inte en fågel sjöng och inte ett löv rörde sig. Allting sov. Och Jan tyckte att det svaga knastret av grus under deras fötter måste höras över hela nejden. Helt instinktivt började han gå på tårna. Mias stuga såg också ovanligt ryslig ut med sina grönskimrande fönsterrutor och sitt svarta halvruttna spåntak. Den urblekta röda färgen på väggarna fick en egendomlig lyster i månskenet, det såg nästan ut som om den varit självlysande. Vi vågar aldrig, tänkte Jan. — Hur skall vi ta oss in? halvviskade han till brodern för att röna ut om denne faktiskt var besluten att fullfölja företaget. Brodern svarade i vanlig samtalston. Jan tyckte nästan att han hädade den stora stillheten. — Ett fönster är sönder i farstun, vi kryper in där. Efter detta teg Jan och även brodern teg, för trots all karlavulenhet kände också han sig ytterst liten. De smög försiktigt in på Mias gårdsplan och kom fram till det söndriga farstufönstret. — Skall du kliva in först? frågade brodern, vars karskhet blev mindre och mindre. Men ingen makt i världen kunde ha förmått Jan att följa den uppmaningen. Han såg in i den skumma farstun och rös. — Vi går hem, ansåg han. Två rädda pojkansikten vändes mot varandra, de stod tvekande, obeslutsamma, men plötsligt bet den äldre brodern ihop tänderna så det gnisslade, fattade tag i fönsterkarmen med bägge händerna och hävde sig in. Jan tvekade. Broderns bleka ansikte syntes i fönsterhålet. — Kom nu bara! Viskade han ivrigt. Jan försökte låta bli att tänka på någonting och kravlade sig in i farstun. — Men, viskade han med skallrande tänder, är det inte som att stjäla det här? — Men Mia är ju död, svarade brodern. Man kan väl inte stjäla av en död? — Men nån rår väl om det i alla fall. — Vem skulle det vara? Brorsdottern har ju farit sin väg. Kom nu bara! Ingen återvändo var längre möjlig och de öppnade den knarrande dörren som dolde vindstrappan och klev uppför de nötta trappstegen som jämrade sig obehagligt under tyngden. Mias stugvind var precis lik deras egen. En massa bråte, en hop gamla tidningar, utrangerade möbler, en spinnrock, en lår och några åldriga kistor låg kringslängda här och var direkt på mellantaksfyllningen som bestod av jord. Det var skumt däruppe. Och spökhemskt. Genom två små fönster, ett på vardera gaveln, såg man de gamla hängbjörkarna utanför. Men förutom dessa dunkla gluggar fanns det ingenting som förmådde släppa varken sol eller måne in på vinden. Pojkarna stod stilla en stund för att vänja ögonen vid mörkret. Allt luktade damm och på något obestämt vis gammalt. Jans hjärta bankade oroligt. — Ska vi inte börja nu, viskade han slutligen. Han var rädd och ville slippa ifrån allt så fort som möjligt. Brodern nickade jakande och så försökte de öppna en kista som stod strax vid uppgången, men försöket misslyckades totalt därför att locket var låst. De försökte med en annan. Nu hade de bättre tur, locket gick opp och släppte ut en råtta som höll på att skrämma slag på pojkarna. Så övergick de till att undersöka ett gammalt bord. Ingen av bordslådorna var låsta, men gistna och svåra att få upp. I den ena låg en postilla och i den andra fanns verkligen några kopparslantar. Men pojkarna var ute efter större byte än några ärgiga slantar, som de av erfarenhet visste gav högst sex billiga karameller i utbyte. Därför dök de på huvudena i en gammal kornlår, trevade med händerna över dess skrovliga botten och fick tag i en åldrig av råttorna till hälften uppäten särk — — — Och i det samma stelnade de till. Det tog i dörren därnere, den öppnades och någon gick in i farstun. Innerdörren knarrade och steg hördes nere i köket. Det blev tyst en stund och så hördes stegen åter, nu i Mias kammare. Jan var utom sig av skräck. Hjärtat slog som en motorkolv. Och han hade svårt att få fram andedräkten. Brodern tycktes lika rädd. Hans ansikte lyste vitt i dunklet. De låg och tryckte, tysta som möss och lyssnade intensivt. Nu lämnade stegen kammaren och gick på nytt ut i köket. Det var tyst en god stund och Jan började nästan hoppas att allt varit en hörselvilla. Men så genljöd det tunga ljudet igen, dörren öppnades, stegmänniskan befann sig nu ute i farstun och — o, fasa! han tycktes ta vägen mot vindstrappan. Det är en dröm, en dröm, jag skall vakna, jag måste vakna, tänkte Jan förtvivlat. Men fåfängt. Vindstrappan jämrade sig under stegen som obönhörligt närmade sig. Det här var ingen drömvision som man kunde vakna upp ifrån till en leende morgons soliga verklighet. Då — i denna yttersta fara — visade Jan plötsligt
sinnesnärvaro. Han tog sin bror i handen och drog honom med sig bakom
kornlåren. De hukade sig ner där och väntade. |