[21. Nära ögat]
Ett darrande ljussken träffade takbräderna ovanför pojkarnas huvuden. Någon med lykta i handen hade kommit upp på vinden och Jan ångrade ännu en gång djupt att han någonsin låtit sig lockas med på det här företaget. Varför hade han inte haft vett att stanna hemma och sova? Och kom han ifrån det här med livet skulle inte allt guld i världen få honom med på något dylikt en gång till! Jorden på mellantaket dämpade stegljuden, men de såg på det irrandet lyktskenet hur personen med lyktan flyttade sig hit och dit på vinden. Det verkade som om han letade efter något han med. Jan förutsatte hela tiden att det var en han, en kvinna hade man inte behövt vara så rädd för. Den främmande öppnade lock, drog ut lådor och rumsterade bullersamt om i den gamla lumpen och tidningshögarna. Så tycktes han komma att tänka på något och plötsligt hördes de dämpade stegen närma sig kornlåren — deras gömställe. Pojkarna blev fullständigt paralyserade. De kurade ihop sig ännu mer och tryckte sig tätt intill lårens glatta bräder och det var inte utan att Jan pinkade i byxorna. Men till deras lättnad ändrade sig åter stegmannen, vände och började gräva i något bakom skorstenen. Då inträdde emellertid en ny fara. Om det var dammet, spänningen, kylan eller något annat det berodde på är inte gott att säga, men något skulle i alla fall absolut ha Jan att nysa. Han blev alldeles röd i ansiktet av försöken att hålla tillbaka nysningen. Han höll andan, han försökte peta sig i näsan för att dämpa kittlingen — han gjorde övermänskliga ansträngningar att behärska sig. Men ingenting hjälpte. Försöken var bara ägnade att ge större effekt åt urladdningen. Atshiii! Det var en verkligt praktfull nysning. Den lät som om den kommit ur ett gravvalv. Den skrällde dovt på den skumma vinden, den var kraftig och rejäl på alla sätt. Och Jans sjuka samvete kröp ihop ytterligare i sin paralyserade skräck. Men nysningen fick en betydligt lyckligare verkan än han nånsin vågat tro. Den visade sig nämligen också ha effekt på ett annat dåligt samvete. Pojkarna fick visionen av en flygande lykta, ett halvkvävt "herremintid" och personen som nyss utgjort ett sådant ytterligt farligt element i deras liv ramlade nerför vindstrapporna under ett hiskligt buller, ytterdörren slogs upp och snart hörde de bara det bortdöende ljudet av springande steg, när stegmannen snabbt svann bort ur deras nattliga äventyr. Pojkarna såg på varandra. Reaktionen efter spänningen började göra sig gällande. Jan snyftade kvävt och brodern darrade som en frusen ko. Tafatta och stelbenta klev de ut från sitt gömställe och letade sig fram mot vindstrappan. Men där blev de på nytt stående. Elden hade kommit lös: Främlingen som nyss flydde hade slängt sin trasiga lykta mitt i högen med religiösa tidningar och nu brann det redan för fullt i den gamla gulnade tidningshögen. — Vi måste släcka — — — Vi kan försöka med den där hästfilten. Brodern sparkade lyktan åt sidan för att den inte skulle explodera och så kastade de ett gammalt trasigt hästtäcke över eldhärden och trampade och hoppade på det för att kväva elden. Och eftersom den ännu bara fått början och oljan i lampan inte exploderat lyckades de rätt snart släcka den hotande branden. — Vad vi skulle få stryk om nån visste om det här, viskade Jan. — Du säger väl inget? sa brodern förskräckt. Gör du det får du stryk av mig med. — Jag skvallrar inte. Men jag undrar vem som var här. Vem tror du? — Vet inte. — Krokbens-Ant kanske? — Nu går vi hem. Låt det vara vem som helst. De sprang hemåt nerhukade i landsvägsdiket. Månen höll på att gå ner. Det var betydligt mörkare nu än när de startade sin expedition. När de kommit in på hemmets gårdsplan och smög sig fram mot stugdörren, kom Jan plötsligt att tänka på något. — Vi måste tvätta oss innan vi går in, viskade han. Vi är ju alldeles sotiga. De såg kritiskt på varandra. — Det måste vi nog, bekräftade brodern. Man blir inte så här svart bara av att sova. Följaktligen gick de till brunnen, vindade försiktigt upp en hink vatten och sköljde av sig det värsta sotet med det iskalla vattnet i brunnskaret. Sen tassade de försiktigt in i stugan. Jan höll på att få slag när den nyanskaffade kattungen lekfullt strök sig mot hans ben. De smög sig ur kläderna och kröp ner i bädden. Alla de andra snarkade gott, ingen tycktes lägga märke till dem. — Vi har släckt en eldsvåda i natt, viskade brodern med plötslig stolthet i rösten. — Men det var ju vårt fel att den började, svarade Jan, som kände sig ytterligt olustig och gråtfärdig. Men brodern var karsk nu igen. — Synd att vi inte hittade varsin tjugomark! Sen somnade de och Jan drömde mardrömmar hela natten. Antingen
var det någon som höll honom om halsen och försökte
strypa honom eller så låg han maktlös på landsvägen
och ett tåg rusade fram mot honom. |