[22. Brustna förhoppningar]
När han vaknade följande morgon var hans första tanke att allt varit en dröm. Han skyndade fram till fönstret och tittade ut mot Mias stuga. Den stod där som vanligt. Ingenting tydde på att något nattligt drama utspelats där. Jag har nog drömt, tänkte han på nytt. Har ju haft så många mardrömmar i natt. Men så såg han sotet på sina händer. Han hade inte fått dem ens till femtio procent rena vid brunnen i går kväll. Och plötsligt märkte han att brodern stod vid hans sida och tittade han med. Då hade det ändå hänt. Det var obestridlig verklighet. Pojkarna såg på varandra i hemligt samförstånd. Och plötsligt sa mor: — Jag undrar mig över den där brorsdottern. Jag tycker att hon åtminstone kunde stänga dörren efter sig när hon far. Och då märkte Jan att dörren till Mias stuga stod och slängde i morgonbrisen. De hade glömt att stänga den på natten. Han fick gåshud över kroppen. — Ja, hon har alltid varit en slarva, sa far. Vem som helst kan ju slippa in där. Och vem vet om inte Mia har gömt pengar nånstans! — Nå, det gör detsamma, sa mor. Om Mia har stuckit undan pengar, så unnar jag dem hjärtligare åt tattarna än åt kyrkan. Sen dog till Jans oerhörda lättnad samtalet ut.
Men ännu hördes det inte om någon försäljning. Far gick länge och såg snett på Mias kornåker. Axen blev gulare för var dag som gick. Stråna började lägga sig efter marken och antog en grå färgskiftning. Fars bondehjärta harmades över detta otroliga slöseri med gussgåvorna. Och både han och mor ansåg att det helt enkelt inte var gudfruktigt att visa en slik likgiltighet för åkerns äring. Slutligen förmådde far inte behärska sig längre. Han »städade» sig som han uttryckte det och åkte in till staden för att tala med kyrkans makthavande män i detta fall ordföranden för kyrkoförvaltningsnämnden. Han erbjöd sig att »korja» äringen mot att han erhöll halva avkastningen. Ordföranden knackade i skrivbordet med vänstra handens knogar och rev sig med den högra i det yviga grå håret. — Ni kan inte ge nån kontant ersättning, för hela skörderätten? frågade han. Kyrkan bedriver nämligen inte spannmålsaffärer numera. — Nej, det kan jag inte, svarade far som inte heller han förde geschäft i korn och havre. Det var nämligen så på den tiden att spannmålsmarknaden i landet var så gott som obefintlig, folk svalt ju också i massor därför att de inte fick något mjöl. Kyrkoförvaltningsnämndsordföranden tog nu båda händerna till hjälp och rev sig i håret. Far undrade om han hade löss. Slutligen. sa den kyrklige förtroendemannen: — Kom tillbaka i övermorgon, så skall jag lämna besked. — Men om inte skörden skall förspillas måste nånting göras nu, sa far. — Nå, det är väl inte så länge tills i övermorgon, avklippte ordföranden kallt. Och med det beskedet for far hem. Och under två dars tid var han bonde i smått. Han arrangerade och planerade, vässte lien och spetsade tinnar till ett par gamla räfsor. Det var t.o.m. på vippen att han gått till grannarna och beställt tröskan. Detta lyckades dock mor avstyra. Och så kom slutligen den beramade övermorgonen. Far rakade sig omsorgsfullt och skar sig på åtminstone fem olika ställen. Han svärtade skorna med spiskol, mor tog med en fotogen indränkt trasa ut de värsta fläckarna ur hans ålderstigna rock och så åkte han iväg för att få arrendet. Men när han kom fram till Mias fick han syn på ett anslag på grindstolpen. Han klev ner från sin cykel och gick fram till grinden för att närmare undersöka saken. Och fann: Att Mias skattelägennhet RNr det och det omfattande så och så många mantalsdelar — adakadabra för vanligt folk — skulle försäljas på offentlig auktion. Lägenheten består av 6 har odlad mark och 7 har skog. Lägenheten försäljes alternativt i sin helhet, varvid årets skörd medföljer, eller i mindre lotter, varvid byggnader och lantbrukslösöre säljes skilt för sig. Betalningsvillkor 10 % av försäljningssumman kontant, resten efter en månad. På Kyrkoförvaltningsnämndens vägnar, Josef Josefsson, ordf., stod med spretande stil under. Far såg på anslaget en god stund. Och så hade han bara att åka hem igen och gräma sig över att ha rakat sin haka alldeles i onödan. Mor tog saken med ro, men far hade redan i flera dagar sett sig som ägare till tjogtals säckar prima säd och han hade svårt att svälja besvikelsen. — Nog är det väl fan ändå! sa han bittert. — Vad väntade du dig riktigt av herrarna då? undrade mor. Jag tycker att en så pass gammal karl som du redan är skulle lärt något om de djuren. — Men det var ju i alla fall kyrkan, försökte far, som var ganska konservativ i sin inställning till denna inrättning. — Gör det nån skillnad då? undrade mor. Den ena korpen — — Och så deklamerade hon den gamla Joe Hill-visan.
Far skrattade litet bittert. — Jag måste nog gå och låna ett par cigarretter, sa han, dymedels påpekande att en fattiglapp inte har råd att vara ironisk inför andra än sig själv. Han tog gräftan i handen och gick. På granngårdsfars gårdsplan stod by tröskan och kring den satt byns samlade manliga kraft. Far gick in mitt ibland dem, hälsade försynt, lånade sina cigarretter och slog sig ner i gräset han med och rökte en stund. Ingen av karlarna tycktes hågade att sätta i gång med något arbete, i trots av att de uppenbarligen tänkt tröska säd. Slutligen fick far upplysningen att nån av dem just precis åkt in till stan med karburatorn och de orden sa ju strängt taget allt och utgjorde fullgod ursäkt för att ett halvt dussin karlar satt och latade sig till fram emot middagstid. Och så förflöt en stund under likgiltigt prat om ditt och datt, mest hästar och äring, och så kvinnor förstås, när det slumpade sig så att de allestädes närvarande ungarna befann sig utom hörhåll. För naturligtvis menade bykarlarna, när de sa »diskutera kvinnor» att de skulle tala om kvinnors könsorgan. Något annat intresse hade de inte av genus femininum. Då och då stack granngårdsfar emellan med ett ilsket rop på sin hynda som var i färd med att göra det roligaste den visste, nämligen bita i förbiåkande cyklister ben. — Nå, det skall ändå bli auktion hos Mias nu, sa far slutligen. Han var av någon anledning inte förtjust i råheter och grova skämt. — Ja, den som hade pengar kunde nog bli jordagodsägare nu, sa Maris man. — Du har ju inte så översig med jord, insköt granngårdsfar med adress åt far. Du kan väl ta och ropa in det! — Ja, jag tror rent jag skall ta och göra det, svarade far. Inte en min förändrade sig i hans ansikte, men vreden sjöd inom honom. — De där kapitalisterna norpar ju annars åt sig allt, sa granngårdsfar menande. Detta var en utmaning åt far, som brukade rösta med traktens s.k. bondesocialister, sedan kommunistiska partiet blev förbjudet. Granngårdsfar å sin sida singlade alltid sin valsedel långt till höger. — Om du tror storgodsägarna tänker köpa in stället åt dig, misstänker jag nog du blir lurad, sa far argt. De övriga tystnade, för det här artade sig att bli intressant. Granngårdsfar spottade ut snus och genmälde: Inte tror jag du heller får hjälp av Stalin med handpengarna. Han lovar nog bara han med före valen. Inför denna kompakta politiska dumhet förstummades far. Han kom sig inte ens för med att bli ond. Slutligen påminde han sig dock en sak och sa: Jag träffade Enmarken härom dan. Han frågade efter dig. Hade väl något ärende, antar jag. Granngårdsfar teg. Han såg förbannad ut och de andra skrattade. Enmarken var öknamnet på den kommunala utmätningsmannen. Far hade av allt att döma fått sista ordet i debatten. Han reste sig upp ur det nersuttna gräset. — Jag ska inte sitta och hindra längre, sa han. Det tycks nog behövas pengar litet varstans. Därefter gick han sin väg. En mager hopkurad gestalt med en bucklig kyttlandsgräfta på axeln och en dov skrällhosta — som tycktes sätta åt bara värre och värre och kunde bli till vad fan som helst — i bröstet. De andra såg efter honom med ansikten som inte uttryckte någon större varken lust eller förmåga att lösa världsproblemen. I alla fall hade de så mycket vett att de förstod att förakta
den som klarat sig sämre än de i livet. |