[23. Upptäckten]
Det dröjde en god bit in på eftermiddagen innan han som åkt in till stan med karburatorn kom tillbaka. Själva reparationen hade visserligen inte räckt så länge men så hade det hampat sig så att den utsände träffat Kal och Ringarn och så blev det festande av och det ena med det andra. Det hela hade avrundats med ett bastubesök, under vilket sändebudet nyktrat till så pass att han kom ihåg varför han egentligen befann sig i staden. Dröjsmålet förskaffade honom en del gliringar, men egentligen gjorde det inte så mycket. Säden fanns nog kvar och tid var det enda man alltid haft fullt tillräckligt av i byn. Karburatorn sattes på sin plats och så grep man sig på allvar an med att starta motorn. Efter en halvtimme var det slut på detta roliga. Då gick nämligen motorn, hackigt och ojämnt visserligen, men fullt acceptabelt och det var inget annat att göra än att rikta blicken mot tröskan och börja arbeta. Vid femdraget på eftermiddagen hade man tröskat igenom den säd granngårdsfar brötat ihop på sin gårdsplan och så blev det att flytta tröskan ut på Krokbens-Ants åker. För Ant hade beslutat att också han skulle ha tröskat i kväll och hade Ant en gång fattat ett beslut gick han inte att ändra på med domkraft en gång. De andra förklarade visserligen att det var så gott som natt allaredan, och att man egentligen borde uppskjuta alltsammans till följande dag. Men Ant hävdade att det inte varit morgon, när man började heller och att det därför inte var mer än rimligt om det blev sen kväll. Tröskarlaget fick lov att foga sig och så forslades tröskan ut på Ants åker. Och där dundrade den ännu sent på kvällen. Den gamla motorn smattrade ilsket, den hade gått varm och lyste röd i mörkret trots att vattnet ideligen byttes i kylaren. Jan och de andra ungarna sprang i vägen för de äldre och hjälpte beskäftigt till med att plocka band och ta undan agnar, allt i hopp om att bli delaktiga av den lekamliga välfägnaden som brukade bestås efter avslutad tröskning, vilket hopp emellertid när det gällde Krokbens-Ant var ganska illusoriskt. Den tidiga höstens mörker verkar på något sätt mycket kompaktare än senhöstdunklet, en omständighet som kanske delvis orsakas av att människorna ännu inte hunnit vänja sig, det slösande sommarljuset ligger för nära inpå. Så var det också nu. En stormlykta stod och skakade på tröskans matarbord och en annan ljuspunkt stod bredvid motorn, den sistnämnda ganska överflödig egentligen, eftersom motorn var så gott som självlysande. Men för övrigt var det ganska nermörkt. — Det är ju mitt i natten ren, fananamma! sa tröskarna argt. De harklade och spottade, ögonen var rödsprängda av damm. Nattarbete var något som de av princip aldrig gärna befattade sig med. Men Ant hade nu en gång beslutat att han skulle tröska färdigt i kväll och då var det bara att lyda, för Ant var den ende av byborna som betalat sin insats i tröskverket kontant. Jan började bli sömnig. Efter vad han kunde se i dunklet återstod ännu flera korn lass och det skulle ta ganska lång tid att släppa dem genom tröskan. Det skulle säkert inte bli något kalasande efteråt. Inte så här sent. Det var nog lika så gott att gå in genast. Han tittade mot hemmet. Där kunde han endast urskilja en mattgul rektangel, det var köksfönstret som upplystes av en fotogenlampa. Då hade de åtminstone inte gått och lagt sig än. Jan tänkte ropa åt brodern att komma med hem, men så lade han märke till något. Han hajade till och hisnade formligen invärtes. Lyktan som stod bredvid den spottande fordmotorn! Han gick dit över den vassa kolstybben, som ilsket stack i hans nakna fotsulor. Inget tvivel. Lyktan var ny. Han sprang fram till brodern, som sävligt och manligt stod och hävde halm vid tröskans nos. — Kom och se, viskade han ivrigt. Brodern släppte halmgaffeln och traskade efter. — Ser du lyktan? — Lyktan? Brodern såg ut som ett stort frågetecken. Visst ser jag lyktan. Vad är det för underligt med den då? — Den är ny! — Än sen då? Visst är den ny. — Ant hade en gammal, sotig lykta förr. Vart har den tagit vägen, tror du? — Sotig. Jaa — — — Det verkade som om det börjat gå upp en talgdank för brodern. — Den lyktan lämnade han — Jan viskade ytterst försiktigt — på Mias skulle. Brodern såg tvivlande ut, men han måste erkänna det logiska i resonemanget. — Varför skulle Ant köpa en ny lykta annars, sa Jan ivrigt. Ant köper inget han som han på något vis kan vara utan. Bröderna tappade plötsligt all lust att stanna kvar på tröskplatsen. De kastade en försiktig, spejande blick mot bocken framför matarbordet, där Ants krokiga skurkben otydligt skymtade. Sen traskade de snabbt hemåt genom mörkret, helt överväldigade av upptäckten. Ant — loftboven! En padda hoppade smaskande över det svala landsvägsgruset.
Pojkarna ryckte till. |