[24. Skolstart]
Jan och hans bror kunde av lätt förståeliga skäl inte vidta några åtgärder fastän de dagat upp Krokbens-Ants nattsvarta skurkstreck. De var tyvärr alltför illa komprometterade själva. Det var bara att hålla käften som tidigare. Vetskapen om Ants dåd måste omsorgsfullt gömmas djupt i själarnas dolda skrymslen. Men svårt var det. Trädens lövverk började småningom få gula och rostbruna inslag. Lingonkartens ärggröna färg övergick till rött i solbelysta backar och landsvägsdiken. Blåbären var sedan länge mogna och hjortron- och åkerbärssäsongen ett minne blott. På naturens mognad kunde man se att det höll på att dra ihop sig till höst. Men ännu rådde en tryckande värme och då och då rullade mörkblå åskbankar fram över himlen och sände ut sitt hotfulla muller. Och termometern visade ännu på sommar. En sådan brittsommardag skulle Jan till skolan för första gången. Den dagen hade han — trots diverse dystra profetior — sett fram emot och längtat till hela sommaren. Och nu den här sista veckan hade han gått och lagt sig tidigt på kvällarna för att tiden skulle gå så fort söm möjligt. På morgonen skrubbade mor honom noggrant. Öron, ansikte och hals tvättades renare än Jan kunde minnas att de någonsin tidigare varit. T.o.m. fötterna putsades och tånaglarna klipptes, vilket Jan ansåg helt överflödigt eftersom han skulle ha skor på sig för första gången sedan början av maj. Mor lyckades inte heller med att få hans fötter riktigt hundraprocentigt rena. För på Jans små hårda klövar satt tre månaders vägsmuts fast ingrodd och det hade krävts minst en ryktskrapa för att komma åt allt. Jan hade redan slitit ut begravningsbyxorna, men dagen till ära hade han igen fått »nya» byxor. Mor hade suttit uppe och sytt dem senaste natt och tyget hade levererats av en av fars utrangerade rockar. Och resultatet hade ju inte kunnat bli bättre än vad materialet förutsatte. Men Jan kände sig ändå omåttligt fin. Ty förutom byxorna hade han fått skor och en splitterny mössa, som luktade gott och ännu hade både celluloidstyvningen och firmamärket kvar. Jan och hans bröder hade fem kilometer lång väg till skolan och de gav sig av i god tid för att få tillfälle att utföra alla under vägen påkommande infall. De mera erfarna bröderna underhöll Jan med dystra förespeglingar beträffande hans kommande skolgång. Dessemellan kastade de sten i telefonstolparnas retfullt svårträffade isolatorer. Jan brydde sig inte om deras olyckskraxande. (När har f.ö. någon människa velat ta lärdom av en annans erfarenhet?) Ingenting kunde dämpa hans glädje över de nya kläderna och det faktum att han nu var så pass fullvuxen att han fick gå i skolan. Han hade också en fördel framför bröderna när de började sin skolgång. Han kunde läsa. — Om du talar om det för lärarinnan så kanske du slipper in i andra klassen direkt, hade mor uppmanat honom. Så det var säkert något ovanligt bra att kunna läsa innan man började skolan. — Jag kan läsa, sa Jan därför stolt till sina bröder. — Äh, fan, sa de. Det är inte läxorna som är jävligast. — Vad är det då? De erfarna ryckte tigande på axlarna. Jan skulle nog i sinom tid komma att förstå vad det var, resonerade de väl. — Efter en vecka, sa äldste bror, kommer du att vara så le på skolan att du skulle göra vad som helst för att slippa den! — Hå, sa Jan trotsigt, men blev ändå ohjälpligen litet ängslig. Den förskräckliga inrättningen, skolan, låg mitt på en stor gräsplan, som ingärdades av en granhäck — elevarbete, brukar det visst heta. Porten, som utgjorde genomfart i häcken, var nymålad och doftade terpentin. Bredvid den stod flaggstången, också den nymålad. Flaggan var dagen till ära hissad och allt såg fint och förnämt ut. Jan var oerhört imponerad, men bröderna betraktade prakten med likgiltiga blickar och Per sa med en suck: — Och i dag som de hade auktion hos Mias. — Vi kanske hinner hem innan den är slut, hoppades den yngre brodern. — Nä, sa Per. Den där får det nog att räcka han. Han skall förstås ge oss läxor första dagen. Jag känner gubbeländet. Jan följde försiktigt i brödernas kölvatten. Och när dessa slog sig ner på den bruna skolverandan följde han försiktigt deras exempel och placerade sig på det nedersta av de bruna trappstegen. Eleverna, som samlats på verandan eller rasade ute på gårdsplanen, uppgick till omkring femtio. Pojkarna såg i största allmänhet busiga och fräkniga ut, flickorna hade flätor och söta-mamma, snälla-fröken-uppsyner, som inte bådade gott för den som hade haft något bus för sig under rasten. Just nu var majoriteten bland eleverna ivrigt sysselsatt med att undersöka en nymodighet som lärarinnan infört under sommarlovet. Diskussionens vågor gick höga kring denna extravagans, som bestod av en ringklocka utanför lärarinnans dörr. Eftersom den ju var enkom ditsatt för att ringas påt tog en av pojkarna risken och vred om den ett kvarts varv, en annan var emellertid modigare och vred ett halvt varv. Ögonblicket efteråt var en tredje där och vred ett helt varv. En gäll klang gav genljud i korridoren innanför. — Den som skvallrar får på käften! sa pojken som ringt och satte sig hastigt ner. Och när dörren efter en stund öppnades och en kvinna stack ut huvudet och halvilsket frågade vem som hade ärende till henne teg alla. Och pojken som ringt såg så ytterligt from och menlös ut att misstankarna omedelbart bort falla på honom, men lärarinnan hörde inte, trots sina utmärkta vitsord som barnpedagog till dem som kunde se in i den allra enklaste själs skrymslen och vrår. — Ringer ni på en gång till, säger jag till läraren, hotade hon och drog igen dörren. Fem minuter senare var förstås ett klåfingrigt frö framme igen, men det intermezzot drunknade i den allmänna villervalla som uppstod, när läraren själv i egen hög person med skinande hjässa och blanknötta byxor öppnade dörren. I handen höll han en stor koskälla som han ivrigt skakade. Och till ackompanjemanget av koskällans spruckna klämtningar
inleddes den allvarligare delen av Jans liv. |