[25. Inskrivningen]
Först fick de ställa upp sig i ett led i korridoren och så tågade de in till andaktsstunden. Läraren skrev upp ett psalmnummer på svarta tavlan och slog sig sen ner vid orgeln. Flickorna var de enda som bjöd till att sjunga med, för psalmsång var något som låg djupt under pojkarnas värdighet. Lärarens brummande bas, understödd av flickornas gnällande falsettröster förde dock psalmen lyckligt i hamn och när sången tystnat reste sig läraren från stolen framför orgeln, tog upp en otroligt söndertummad bok med blått häftomslag från katedern och började läsa en betraktelse ur den. Jan hörde visserligen inte på vad läraren läste, men han följde ändå allt som skedde med respektfullt intresse. Det hela avslöts med Fader vår. Efter denna givande bönestund fick småskolbarnen avtåga till sitt eget klassrum. Där placerade den nyss så argsinta lärarinnan vänligt och beskäftigt ut dem vid pulpeterna och så gick hon själv och satte sig i katedern och tog en överblick av de små plantorna. En tolvårig imbecill pojke, som år efter år av detta pedagogiska mönster beordrats sitta kvar i första klassen, satt och såg ut som Goliat vid filistéernas lägerbål och smålog fräckt mot lärarinnan. En annan idiot hade dessutom tillkommit i årets kull. Det var en flicka. Hon satt med den risiga luggen hängande i ansiktet och ögonen vilt irrande under de smutsiga hårtestarna. — Sir du, en ko! sa hon plötsligt högt med orden adresserade till lärarinnan och pekade ut genom fönstret, där lärarfamiljens ömt omhuldade biinkomst gick och betade innanför grinden. — Visst är det en ko, instämde lärarinnan vänligt, men det får du inte säga högt här i klassrummet. Och nu skall vi ta upp namnen på årets nykomlingar, tillade hon. Jan kunde nöjaktigt svara på vad han hette, vad hans far hette och hur gammal han var. En del av de andra hade det trassligare i det fallet. Men att han redan kunde läsa och att första årskursen egentligen var överflödig för honom, vågade Jan inte ens drömma att andas om en gång. Inte här, där allt var så fint, nymålat och nyskurat. Jesus välsignade barnen på en tavla i hörnet, blommor stod i fönstren och små blanka brickor med bruna bokstäver påmålade stod uppradade på en list under svarta tavlan. Och lärarinnan själv sen! Hon var klädd i vit, nystärkt blus, vit kjol och vita skor och talade så fint att man nästan inte kunde förstå henne! Och hennes parfym doftade ända bort till Jan! Ja, hur skulle han våga komma stickande med sin ynkliga läskunnighet i denna atmosfär av höggradig förfining! Inskrivningsceremonin i småskolan undanstökades ganska fort. Andraklassisterna fick läxor, men inte nykomlingarna. De tilldelades i alla fall var sin läsebok med tupp på pärmen och fick ett ark gult omslagspapper att skydda den dyrbara skatten med. Jan höll med vördnad boken i sin hand. Den var bländande ren och doftade trycksvärta och bokbindarlim. Det var den första bok Jan ägt. Han vågade dock inte bläddra i den ännu. Det skulle han spara tills han kom hem. Men så visade det sig att de inte fick ta hem böckerna än. De skulle först lära sig att vika skyddsomslagen kring pärmen. Som böckerna nu var skulle de säkert smutsa ner dem, sa lärarinnan. Så den dagen fick de allt trava ut tomhänta genom lärdomens inkörsportar. Det hela var inte precis som Jan tänkt. Hur han riktigt trott att
det skulle bli visste han förstås inte. Men på något
dunkelt sätt kände han sig besviken. I alla fall kunde han inte
inse att brödernas olycksprofetior slagit in än. Det var säkert
inte så svårt att gå i skola som de påstått,
tänkte Jan när han försiktigt travade i väg hemåt
utan att vänta på de två olyckskamraterna. Men han tyckte
i alla fall inte om lärarinnan. |