[26. Auktionen]
Mias gårdsplan var fylld av folk, när Jan kom hem efter sin premiärdag i skolan. Men auktionen gick tydligen ändå trögt. För utroparen stod med klubban i handen och skrek sig hes, men buden kom sakta och trevande om det överhuvud alls kom några. Möblerna och klädtrasorna hade klubbats bort först och dessa billiga artiklar hade gott om spekulanter. Men när man började med den fasta egendomen blev det genast sämre. De små åkerlapparna och skogsskiftet gick nog åt. Far hade för sin del kommit med ett anbud på en avlägsen skogsåker och överraskande nog också fått den, eftersom ingen annan tycktes vara intresserad av den svåråtkomliga odlingen. Far var därför nöjd med sin dag, men han stannade i alla fall kvar en stund till för att se vilket öde den övriga egendomen skulle röna. Trots att han nog hade skäl att så fort som möjligt försöka anskaffa den procent av köpesumman som skulle vara kontant. Det var gården och hemåkern, som auktionen hängde upp sig på. Ingen tycktes vilja ha dem. Och när Jan anlände till valplatsen hade en dryg halvtimme runnit bort under fruktlöst parlamenterande. Och slutligen sa auktionsförrättaren hotfullt, efter "att ha konfererat med kyrkoekonomen, som tjänstgjorde som skrivare: — Det är nog på det viset, att om vi inte kan få ett acceptabelt bud på gården och uthusen, blir vi tvungna att sälja hela lägenheten ostyckad. — Är det verkligen inte någon som vill komma med något bud? Nej, det var det tydligen inte. Folket flyttade sig, pratade lågmält sinsemellan, men ingen ville höja kyrkans eget bud på gården och uthusen. Roparen och ekonomen viskade åter sinsemellan en stund. Därefter förklarade den förstnämnde: — Då är vi tyvärr tvungna att försälja allt i ett. Han nämnde ett belopp. Är det nån som vill höja minimiköpesumman? Åter inträdde ett envist tigande. Roparen angav åter summan och skrek patetiskt: — Den som går över detta belopp kan betrakta gården som sin och ta hus och jord i besittning omedelbart! Folket stod i en tät, lyssnande ring kring auktionsförrättaren. Man rökte, pratade och gnäggade allt emellanåt åt någon vits. De allestädes närvarande ungarna sprang omkring på gården och rumsterade om i Mias gamla vägglusmöbler och allsköns övrig bråte, som de nyvordna ägarna inte ännu avhämtat. Alla väntade i spänning på budet, som inte kom. — Nå ropa, nu, sa granngårdsfar till Jans far. Nu har du ju chansen att bli jordagodsägare. Alla tiders chans! Far teg. Det kunde ju vara tänkbart att granngårdsfar inte menade orden enbart som hån. — Nå skrek utroparen på nytt, är det verkligen ingen som vill komma över ett hemman till rena fyndpriset? Har ni mist målföret gott folk? Bjud, bjud! Han nämnde minimisumman på nytt och började sitt skanderande "första gången, andra gången, tredje och" — han höjde rösten till ett skrik — "sista" — — Han lyfte klubban som om han tänkt slå den i bordet, men då var Krokbens-Ant snabbt framme och höjde budet med en mark. Folket flinade åt Ant, som inte kunde se det löjliga i att på detta sätt låta sin gruvliga snålhet komma till uttryck. Men budet var fullt korrekt och det var bara för roparen att ta upp det och på nytt börja med sitt gälla — "första gången — andra gången — tredje" — Han skrek sig hes på nytt, men lyckades inte pressa fram en mark till ur den surmulna hopen, som såg sina åkerplättar och skogsbitar gå all världens väg, borttrollade med tillhjälp av Ants enmarksslant. Ant själv satt på ett rankigt bord och dinglade med de vindvuxna benen. Han såg nonchalant och likgiltig ut och det föll honom naturligtvis inte in att göra något så idiotiskt som att höja sitt eget bud. Och slutligen blev utroparen trött på det hela och klubbade plötsligt tvärt av auktionen. Far sjönk nästan synbart ihop. Åter hade hans tro på livet och framtiden fått sig en allvarlig knäck. Han såg på nytt framför sig det tröstlösa svältdiket, den stenhårda rågkakan, som hans dåliga tänder inte kunde göra så mycket åt, och barnen barnen — —. Långsamt plöjde han sig väg ur hopen och gick. Han hostade igen, den eviga katarren blev bara värre. En ljusning hade åter förbytts i mörker. Jan var hungrig. Han förstod att auktionen nu var slut och skyndade sig hemåt. Krokbens-Ant stövlade redan omkring på gårdsplanen och betraktade hus och redskap med en min av äganderätt. — Inropet måste givetvis godkännas av förvaltningsnämnden, hörde Jan ekonomen säga när han gick. På den punkt, där landsvägen kom ut ur skogen, såg Jan sina två bröder raskt komma klivande, närda av en fåfäng förhoppning att allt ännu inte skulle vara slut hos Mias. Jan inväntade dem och berättade för dem om auktionen och Ants enmark. — Vad tror ni om det hela? sa han slutligen kavat och ställde sig bredbent och karlavulen med händerna i fickorna framför sina bröder. De härmade honom bägge och skrattade oerhört. Jan blev mycket förnärmad. — Vad tror ni om det hela? skrek bröderna efter honom, när han argsint rusade ifrån dem. På kvällen skulle förstås granngårdsmor också komma och med återhållen skrattlusta berätta om hur Jan — gått vilse — vilse! — när han kom hem från skolan. Han hade kollrat bort sig på stans fem gator och höll på att ge sig av — ha-ha-ha — vem vet vart - när granngårdsmor träffade honom och visade pojkstackaren till rätta. Jan skämdes oerhört. Han stannade ute hela kvällen. Det hade varit bäst att rymma, tänkte han. Bara försvinna — för alltid. Så fick de ha roligt åt nån annan. Och fyra gånger fick mor be honom komma in innan han beslöt att förlåta sina belackare och låta allt vara glömt. I alla fall blandades det således en hel del malört i glädjebägaren under denna stora dag, som Jan sett fram emot hela sommaren. etroleumlampan brann stilla i höstkvällen och spridde ett dämpat margaringult sken över det torftiga köket. Jan satt vid köksbordet med en bok och låtsades att han läste sin läxa, men i själva verket var det en gammal biblisk historia han pluggade. Boken hörde till andra klassens årskurs och med dess tillhjälp överglänste han vida andraklassisterna själva i teologisk visdom. Jan tyckte att den bibliska historien var oerhört intressant. Och trots sin ungdom förstod han det mesta i den. Det var bara en rubrik som han alltid fastnade inför. Israels hopp. Jan kände bara till ett slags hopp och han funderade gruvliga på hur ett helt folk kunde ställa sig till att börja hoppa på en gång. För övrigt ansåg Jan Gamla Testamentet med skildringar från strider och rövardåd vara betydligt intressantare och mer spännande än det nya, där Jesus välsignar barnen och bergspredikan intog den mest dominerande platsen. Syskonen snusade och sov gott allaredan, det var bara Jan och mor som satt uppe och tärde på oljan. Mor halvlåg i gungstolen och läste den kooperativa veckotidningen. Just nu hörde Jan henne förargat muttra över de eländigt korta avsnitten, som gjorde att det tog så otroligt lång tid att tillgodogöra sig ett enda litet romanpekoral. Eljest brukade mor läsa igenom en bok på en timme — när hon hade någon tillgänglig. Slutligen la hon ifrån sig tidningen och gäspade stort, och sin vana trogen måste hon säga något mitt under gäspen. — Ska du inte gå och lägga dig nu Jan? undrade hon. — Strax mamma, svarade Jan beredvilligt och läste igenom de sista meningarna i berättelsen om Lots hustru som blev en saltstod. Far hostade otäckt i kammaren. Han hade gått och lagt sig tidigt i kväll. Han hade förresten gjort det rätt ofta den senaste tiden. Han var jämt trött, så han och ville heller just aldrig ha någon mat. Det hade väl inte funnits så mycket att äta — mest bröd och mjölk — men det var ändå underligt vad far blivit nätt i maten på senaste tid. — Pappa hostar styggt, sa Jan konstaterande. — Va? Mor såg hastigt upp och lystrade. Hon hade nog märkt att det varit något ovanligt med far på senaste tiden, men i det längsta försökt låta bli att oroa sig. — Det har han ju alltid gjort, sa hon. Det är tobaken. Han skulle röka mindre. — Då är det snushosta granngårdsfar har då! sa Jan reflekterande. Far låg och tänkte på jordbiten han gått miste om. Han kände sig trött och utled på allting. Hans oförbränneliga optimism hade fått den hittills allvarligaste knäcken. Krokbens-Ants enmark hade kommit honom att förlora tron på mänskligheten. Bara ungarna vore stora, tänkte han. Jag står inte ut med det här mycket längre. Hur man än söker bjuda till, så resulterar allt i samma jävla elände. Det verkar nästan som om Ant hade gjort det till en hederssak att sätta krokben för mig förjämnan. Jag vet sannerligen inte hur vi skall klara oss i vinter. Arbete finns det inte, spiseln ramlar ihop och ved finns förresten inte heller. Någon ko har vi inte, och hade vi en så skulle hon högst antagligt frysa ihjäl i fähusrucklet i vinter. Frysa kommer vi förresten att göra härinne också. Det är kallt ren, tycker jag. Far ryste och drog mekaniskt det trasiga täcket upp över hakan. Han låg och tittade mot fönstrets grådaskiga rektangel och tänkte sina mörka nattliga tankar. Varför är man alltid mera nedstämd om natten än om dagen? En smal ljusstrimma stal sig in i kammaren från lampan ute i köket, där mor och Jan satt och samspråkade lågmält. Han hörde sin hustru säga något om tobakshosta och då drevs hans tankar in på ett nytt spår. Ja, hans hosta hade faktiskt förvärrats åtskilligt i höst. Han ville inte tänka tanken till slut. Men det fanns där ändå i det dunkla mörkret. Namnet på den hemska smygande farsoten. Det stod i eldskrift. Far försökte ta sig samman. Jag ska sova nu, tänkte han. Vem vet vad som sker i morgon. Och sker ingenting, så är det dags att tänka på det då. Jag är trött, jag ska sova — sova. Jan såg att mor började göra sig i ordning för att gå och lägga sig och han skyndade sig hastigt att smita i bädd själv, för att inte riskera att bli längst uppe och tvungen att släcka lampan. Han klädde snabbt av sig och kröp tyst som en mus ner bakom sin brors rygg. En gång hörde han far hosta innan han somnade. |